Ner i källaren
Vi har nog alla varit på resa och hamnat i samspråk med någon lokalbefolkning som velat introducera oss för en artist som är omåttligt populär, ja som fångar landets ”själ” och vars alster nynnas från norr till söder.
Och vi lyssnar hövligt på artisten och fattar ingenting. I våra öron är det en pajas som lallar något intetsägande, och vi tänker för oss själva att det som nu hålls fram som en nationalklenod tycks ha en verkshöjd jämförbar med… ja, Markoolio.
Vad är det vi missat? Eller rättare sagt: vad är det som är oåtkomligt för oss?
Alla som befann sig i närheten av en radio på 70-talet kan lalla med i Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare”. Låten blev en så kallad monsterhit, och också, på monsterhitars vis, en kvarnsten runt Isacssons hals, vilket framgår av den smärtsamt starka dokumentären om hans liv som finns tillgänglig på SVT Play.
Pierre Isacsson föddes 1947 och ingick i början av 70-talet i sånggruppen Family Four, som Bernt Öst styrde under nära nog tre decennier. Isacsson satsade på en solokarriär, men efter debutplattan Pierre! sinade framgångarna. Äktenskapet kraschade och exfrun tog med sig barnen och flyttade långt därifrån. Han hankade sig fram som skådespelare och lånade eller rättare sagt hyrde ut sin karaktäristiska basröst till olika Disney-figurer.
Under många år försörjde han sig som kryssningsvärd på passagerarfärjor. I slutet av september 1994 ringde Alf Robertson med kort varsel och frågade Pierre om han kunde hoppa in och ersätta honom att leda karaoken på Estonia.
Pierre Isacsson blev 46 år.
Dokumentären präglas, trots de dramatiska upp- och nergångarna, av en vanlighet som leder tankarna till Lars Tunbjörks fotografier och Georges Simenons romaner. Något som får en att tycka sig se en Pierre Isacsson i var och varannan trappuppgång, och får en att vilja slita ut dem ur deras tvårummare innan det är för sent.
”Då går jag ner i min källare” är en finurlig låt, taktfast och trallvänlig, med en slidegitarr som stegrar förväntningarna inför refrängen, där Isacssons röst basar ner så djupt att den kan spräcka betong.
Första versen lyder: ”Hemma gillar de fester med pompa och med ståt/Med smoking bland våra gäster, jag smilar och går åt/Och efter några timmar är allt ett stort hallå/Jag söker då en lugnare nivå.”
Och då går berättarjaget alltså ner i sin källare och drar igång sin gamla leksak, ångmaskinen, matar metatabletter i den och dricker vin.
När jag hörde låten i höstas började jag undra hur en grek, en fransman eller en nigerian skulle reagera om de läste texten. Skulle de skaka oförstående på huvudet och tänka att det måste handla om en dåre som smiter ner i källaren när det pågår en lyckad fest där uppe?
Jag antar att det är såna här frågor som hamnar, eller borde hamna på bordet när man famlar efter vad som ska ingå i en kulturkanon.
Det handlar om de där verken som utgör ett slags hundvissla, som får oss att intuitivt känna igen något, både i oss själva och i alla runt omkring. Tystnaden vid farmors köksbord när hon drog eftertänksamma bloss på sina mentolcigaretter och la ner de flottiga spelkorten i en evig patiens.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Isacssons låt fick en avkomma i Gyllene Tiders ”Gå & fiska”, där berättarjaget får nog av alla som säljer samma tjänster, människor på rad, i kö, äta jobba sova dö, ja av hela skiten, och då går ner till bryggan med sitt metspö.
”Jag går och fiskar, och tar en tyst minut”, lyder refrängen.
Jag har alltid undrat över den där tysta minuten. Det brukar vara ett sätt att hedra någon som dött. Men vem vill Per Gessle hålla en tyst minut för? Vem är det som dött? Eller vad?
Jag vill åtminstone hålla en för Pierre Isacsson.
Journalist och författare.