I en artikel, ”Sven Delblanc och frihetens katastrofer” (Axess nr 2 2112) gör Lars Lönnroth gällande att den glömska som Delblanc råkat ut för (redan det ett tveksamt påstående) skulle bero på att han skaffat sig ”mäktiga fiender som ännu har inflytande”. Och varför fick han då dessa mäktiga fiender? Jo, ”han hade börjat skriva polemik och satiriska artiklar i dagspressen”, heter det. Resonemanget är svårt att följa.

Delblanc började ju redan tidigt i sin karriär att delta i dagslägets kulturdebatt, än si och än så, och knappast efter några förutsägbara strategier. Att nu denna verksamhet skulle ha till följd att han nu, tjugu år efter sin död, skulle ha ”hamnat i bakvatten”, är överraskande. Och vilka är då de företrädesvis skyldiga? Jo, Svenska Akademien, framför allt dess äldre ledamöter, vilka de nu kan vara. G Malmqvist? Ulf Linde? K Espmark? Per Wästberg? Bo Ralph? Ingen av dem tillhörde vid den tiden Akademien. Eller är det en ännu äldre årgång det gäller? Hur det nu än må förhålla sig med dessa senare medlemmars eventuella aversion mot Delblanc så behöver ekvationen förenklas radikalt: den enda stora stötestenen var naturligtvis Delblancs grymma Expressen-artikel mot priset och mot de oskyldiga mottagarna, ett utfall som han sedermera ångrade.

Så långt kan Lönnroth ha rätt, men därifrån och till att bedömningen av hela Delblancs författarskap efter detta försköts negativt ända därhän att det han skapade och efterlämnade skulle ha förlorat sin attraktionskraft på publiken, det är näst intill otroligt. Så fungerar inte en publikförankring som varit så bred som Delblancs var, särskilt efter Hedeby-serien. Och ett sådant inflytande har inte några akademiledamöter.

I detta sammanhang gör Lönnroth sin bedömning av det i slutändan tragiska Nobelprisets ”riktighet”. Med anknytning till Delblancs angrepp (i bakgrunden skymtar onämnd Olof Lagercrantz trista och opportunistiska Dagens Nyheter-artikel) tror han sig veta att eftervärlden givit angriparna rätt, till och med innanför Akademiens egna led: ”Numera anser nog flertalet akademiledamöter att beslutet om 1974 års Nobelpris var ett fatalt misstag, i varje fall strategiskt eftersom ingen av de två pristagarna var tillräckligt känd utomlands för att Akademien skulle kunna undgå jävsanklagelser från internationella medier.”

Hur vet Lönnroth det här – eller hur tror han sig veta det? Har han hört sig för hos vederbörande? Kan han nämna några namn? Det är om namn jag frågar. Kan han ge några ska jag ge honom rätt på den punkten, under beklagande av att den nutida uppsättningen gått så snett. Annars inte.

Uttrycket ”strategiskt misstag” som Lönnroth använder påkallar en kommentar. Det här hände för trettioåtta år sedan och så gott som alla spelets aktörer är döda. Men jag var med på ett hörn, som representant för Nobelinstitutet, vid flera tillfällen, inte minst vid efterspelet på Börshuset, så jag har en del minnen av vad som hände. Självfallet var det förhållandet att de två kandidaterna var medlemmar av Akademien en känslig fråga, men man hade ett precedensfall: priset till Pär Lagerkvist 23 år tidigare hade inte väckt någon internationell motvilja. Jag vet också att den ”strategiska” aspekten inte tillmättes någon vikt, den ingick helt enkelt inte i Akademiens etiska kodex. Dessa två författarskap, så storstilade båda och så storstilat olika varandra, ansågs så märkliga att man ansåg sig kunna räkna med omvärldens gillande. Artur Lundkvist reserverade sig, relativt stillsamt, men jag tror att han var den ende. De skäl som från majoriteten anfördes för pristilldelningen var inte alls de som Lönnroth tror gällde. Det var precis tvärtom: just det förhållandet att Eyvind Johnson och Harry Martinson var så relativt litet kända var ett huvudargument för att de skulle få priset. Man hoppades att det skulle kunna hjälpa två stora diktare att få den uppmärksamhet som de skulle fått i ett mindre strängt och trångt språk- och kulturklimat. Lars Gyllensten bedrev allt ifrån sitt inträde en målmedveten aktivitet för att spåra upp betydande men mindre kända författarskap, och belöna dem. Vi kom att från början förenas i denna gemensamma strävan och möttes många gånger enskilt för att genomsöka vår jords dolda litterära resurser. Detta var en grundtanke i Nobels testamente. Den har bleknat genom åren, till förmån för frågan om vem som är tillräckligt omtalad för tillfället. Vi väntade ingen mondial applåd men inte heller någon svensk råsop.

ATT HARRY MARTINSON postumt hävdat och befäst sin ställning som en av de allra största diktarna inom de sfärer vi kan överblicka, det står klart. Stordikten om Aniara har inte sin like någonstans och den har inte förlorat genom de sextio år som gått.

Till sist: Hur mäter man den glömska som Delblanc råkat in i? Och hur utbredd är den? Delar han inte samma öde som en lång rad av hans jämnåriga råkat ut för? Bokläsandet har förskjutits mot perifera områden, ett litet antal författare och dokumentärer håvar till sig den lilla pott som ligger på bordet. Television och internet har sin dryga skuld, de bidrar till avvänjningen från läsandet, hos en allt trolösare och allt mer manipulerad publik.

Knut Ahnlund är professor i litteraturvetenskap och före detta ledamot av Svenska Akademien.