Statsvetaren Östbring disputerade i ett näraliggande ämne för några år sedan och har gott grepp om den vetenskapliga litteraturen, men hans ambition är att bli förstådd och han håller jargongen i strama tyglar.

Hans ärende är att väcka intresse för liberal nationalism, som han beskriver så här: ”en idétradition som menar att kulturella band och gruppidentitet har moralisk och politisk betydelse även för liberaldemokratiska samhällen och institutioner. Detta medför bland annat åsikten att staten bör reglera inflyttning, rätten till uppehälle och kriterierna för medborgarskap, med hänsyn till samhällsgemenskapens karaktär och identitet.”

Han gör det i dubbelriktad polemik. Å ena sidan vänder han sig mot liberal universalism. Dess förespråkare vill göra så liten åtskillnad som möjligt mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter och anser att gränser och nationalkänsla är av ondo och borde vara passerade kapitel. Hållningen har under lång tid varit dominerande bland opinionsbildare och politiker och även om den stora flyktingvågen 2015 lett till omprövning finns den kvar på många håll inte minst inom medier och akademi.

Å andra sidan kritiserar Östbring även etnisk nationalism, som gillar homogenitet och ogillar förändring. Etniska nationalister har svårt att hantera det moderna samhällets mångfald och har farligt nära till översitteri och auktoritära tag.

Det brukar hävdas att ett land alltid har en armé, sin egen eller en annan. Menar Östbring att ett land på motsvarande sätt alltid har en nationalism och att det i så fall är mycket bättre att den är liberalt än etniskt fotad? Att den liberala nationalismen är ett slags nödvändigt ont?

Nej, han är mer välvilligt inställd än så. Ett viktigt skäl är samspelet mellan nationalstaten, nationalkänslan och demokratin. Ingen regel utan undantag, men mycket tyder på att det är enklast att få ett väl fungerande folkstyre till stånd i nationer där många människor har mycket gemensamt i form av språk, värdesystem och konventioner.

Östbring avvisar idén att det räcker med att alla är lika inför lagen. Man talar om författningspatriotism i länder som USA och Tyskland, men vid närmare granskning visar det sig finnas rikt med nationalkänsla där också, även om den inte ser ut på samma sätt som hos oss. Att det finns en valmanskår är inte nog. Väljarna behöver också känna att de hör ihop: att reglerna man ska följa har fastställts av människor med vilka man har viktiga saker gemensamt. Annars blir det dåligt med legitimiteten för den där lagen som alla ska stå lika inför.

Han skriver träffande: ”nationen har försett demokratin med en politisk gemenskap som präglas av den typ av band och önskan om att hålla ihop som demokratin som idé inte rymmer i sig självt”.

Att detta så sällan framförts aktivt i svensk debatt speglar sannolikt att det intill rätt nyligen varit så självklart och blivit påtagligt först när den utmanats. Flera sorters samhällsförändring spelar in men framförallt att invandringen nått så höga nivåer. Att människor flyttar in är naturligt och inget problem så länge de får kännedom om och i tillräcklig mån anpassar sig till den svenska samhällskulturen. Men om antalet blir för stort – och majoritetssamhället alltför ängsligt för att insistera – uppstår problem.

Förre socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi berättar i Fokus (26/10) om en lärare i Gävle som inte var rädd för att göra klart att ”den här kulturen fungerar och det är vad du behöver förhålla dig till. De här koderna behöver du för att komma in i samhället.” Det var en ovärderlig hjälp. Men om nästan inga kamrater i skolan talar svenska och läraren inte får eller törs tala klartext blir man utan den hjälpen.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Björn Östbring har ett angeläget budskap. Han gör en klar analys av vad som gått fel och vilka följderna blivit. Att få rätsida på saken blir desto svårare.

—

Se Björn Östbring samtala om ”Nationalstaten” med Erik Jersenius.
I ”Veckans bok” på Axess TV!