I Cyril M Kornbluths novell The Marching Morons (1951) förs vi till en framtid av översexualiserad reklam, smaklös underhållning och exhibitionister som tvättar sin byk till allmän beskådan. Merparten av mänskligheten har försjunkit i idioti och de korkade utövar en massans tyranni över de få intelligenta individer som ännu finns kvar på jorden. Samhällsutvecklingen har varit sådan att de begåvade och ambitiösa väntat för länge med att skaffa barn och fått för få av dem, medan de svagsinta förökat sig som kaniner och på så vis fått mänsklighetens medelintelligens att sjunka till 45 IQ. De korkade har dessutom tagit artificiell intelligens till hjälp för att förslappas ytterligare, det finns exempelvis sjukvårdskit som helt självgående kan hjälpa vilket dumhuvud som helst att bli ”läkare”. Denna urartning i lättsinne och kortsiktighet har lett till att människan inte längre förmår hushålla med sina resurser och en systemkollaps är nära förestående.

Kornbluths satir var en drift med de radikala propagandasamhällen, främst det nazityska, som plågade världen med världskrig och Förintelse. När Mike Judge 55 år senare moderniserade berättelsen i filmen Idiocracy skrattade vi gott. Visst kände vi igen fenomenen i samtiden där mediemoguler som Silvio Berlusconi blivit ledande politiker och människor skamlöst fläkte ut sig i doku­såpor och ”mobbnings-tv”, men ännu hade inte sociala medier helt omdanat vår tillvaro.

I Judges dystopi har en showbrottare valts till USA:s president och i den genomsexualiserade offentligheten ljuder svordomar och slanguttryck. Den tekniska utvecklingen har samtidigt gått så långt att människor knappt klarar av någonting utan maskiners hjälp och de kommunicerar blott med känsloladdade emojis. Intelligens och kritiskt tänkande uppfattas som besvärande, hotfullt och oönskat.

När vi idag ser Judges snart 20 år gamla film sätter vi skrattet i halsgropen, den är alltför verklighetsnära. Under åren som gått har läsningen minskat bland både vuxna och unga, inte minst i vårt eget samhälle, där IQ-nivåerna sjunker och skolbarn ständigt gör oss besvikna i Pisa-mätningarna.

Denna intellektuella utarmning är förbryllande, aldrig tidigare har så många svenskar varit högskoleutbildade. Ett instrumentellt förhållningssätt till kunskap har bidragit till detta. Vi lär oss saker för att som ”funktionella idioter” utföra vissa uppgifter, att vara välslipade kugghjul i samhällsmaskineriet. Så kallat ”kritiskt tänkande” som skolbarnen ska praktisera innan de ens försetts med språk och grundkunskaper riktas således besinningslöst mot rena och verifierbara fakta. Besvärande historielöshet och slutna ekokammare bäddar för antisemitism, Förintelseförnekelse och andra konspirationsteorier i stil med att människan aldrig skulle ha satt sin fot på månen.

Vår offentlighet kan inte längre hantera djupgående, nyanserade och avvikande resonemang. När litteraturvetaren Johan Lundberg i Timbros tidning Smedjan granskade Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets kultursidors utveckling från 1987 till 2017 kunde en betydande kulturförändring skönjas. Lundberg konstaterade att mångsidigheten av röster och perspektiv var större i slutet av 1980-talet än nu, i ”mångfaldens tid”. Då kunde de blivande akademiledamöterna Anders Olsson och Horace Engdahl sida upp och sida ner diskutera och analysera Martin Heideggers relation till nazismen, något liknande är otänkbart idag.

Tidningarnas pågående kris naggar mer än i kanten, runt om landet läggs kulturredaktioner ned med motiveringen att den traditionella kulturjournalistiken inte är ”digital”. Samtidigt redovisas inte hur förhållandevis få enbart digitala prenumeranter många tidningar har. Det som ändå blir klickat på sajterna är blygsamma siffror jämfört med hur många som läste huvudnyheterna, blåljusnotiserna och sportresultaten när uppemot hundra procent av befolkningen tog del av det som skrevs i papperstidningen, gentemot dagens kanske en tredjedel eller fjärdedel, generöst räknat.

Redaktioner jagar sensationer, under min tid som journalist har jag många gånger blivit uppmanad att stryka sakligheten och analysen till förmån för känslo­manipulationen för att locka fler läsare från nya målgrupper. Samtidigt gör sig allt fler tidningar beroende av statligt mediestöd, skattetransfereringar de kvalificerar sig för eftersom de är ”viktiga” för demokratin. Men när en bild av samhället gestaltas på ett vis som ska väcka känslor istället för att granskande informera om hur det faktiskt ser ut och fungerar får allmänheten svårt att orientera sig i, reagera på och förstå sin egen tillvaro. Att personer av ”rätt” kön och bakgrund nämns i en artikel är nu viktigare än att den ger korrekt information. Historiska fördjupningar är inte populära, trots att det endast är historien vi kan dra lärdom av.

I USA har tidningsdöden pågått sedan 1960-talet och där kan man nu se hur den offentlighet som tidigare lyckades jämka olika perspektiv och åsikter i en demokratisk samhällsanda brutits samman i bistra motsättningar. Dessutom har det visat sig att korruption, vanskötsel och maktmissbruk ökar bland myndigheter när de inte längre finns journalister som granskar dem.

Jeff Kanews 40 år gamla komedi Revenge of the Nerds handlar om hur ett gäng smarta och förlästa collegestudenter står upp mot sportdårarnas trakasserier och blir både populära och får de eftertraktade cheerleader-flickorna. Inspirerad av en artikel med samma titel om hur tidens unga datorprogrammerare tog över Silicon Valley, fångar filmen ett fenomen som sedan tilltagit i takt med att världen digitaliseras.

Parallellt med idiotins frammarsch har nätet fullständigt exploderat med kvalificerad folkbildning av ett ”nördigt” slag. Historielärare gör populära och lönsamma poddar och blir rikskändisar, universitet världen över publicerar filmade föreläsningar och seminarier, många årtionden gamla dokumentärer och tv-inslag görs tillgängliga och nya Youtubevideor produceras med timmeslånga föredrag och analyser av allt mellan himmel och jord. Ett globalt digitalt arkiv som Archive.org tillgängliggör tiotusentals böcker, filmer, tv-serier och inslag som antingen blivit tillgängliga för alla eller vars upphovsrätt donerats till dem.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Så kallade ”alternativa medier” kan diskuteras, men visst har vi fått en offentlighet med fler perspektiv och där den trånga åsiktskorridorens väggar ständigt slås ut. Plötsligt dyker det upp flera svenska Youtubekanaler där intressanta personer djupintervjuas­ om kontroversiella saker, istället för de traditionella mediernas ofta så snuttifierade och varsamt utvalda varianter. Amerikans­ka public service-kanalen PBS flera timmar långa intervjuer med sådana som Steve Bannon, John Bolton och Megyn Kelly är ovärderliga för att kunna förstå hur USA:s politiska landskap ritats om och fastighetsmagnaten och realitystjärnan Donald Trump lyckades ta sig till Vita huset.

Det svåra är att jämka samman nördar och idioter, dessutom utgör AI en risk för oss alla. I år är det även 40 år sedan James Camerons The Terminator gick upp på biograferna, som enligt mästerregissören Andrej Tarkovskij överskred filmkonstens gränser med sin domedagsvision. Camerons dystopi skildrar hur den militära AI:n Skynet börjar utplåna mänskligheten.

ABBA-legenden Björn Ulvaeus berättade nyligen om sin syn på AI i musikern Rick Beatos Youtubekanal. Han konstaterade att den inte bara förändrar det musikaliska skapandet utan hela vår tillvaro i grunden. Frågan är hur man förhåller sig till en sådan oundviklig utveckling? Ulvaeus uppmanar oss att vara både defensiva och offensiva, att bli myndiga nog för att kunna skydda våra positioner och samtidigt bemästra det nya för att inte själva rationaliseras bort.