De väcker besvärliga frågor för brittiska programmakare. Med början i svensk teves filmatiseringar av Mankells romaner grydde insikten att de bästa skandinaviska teveserierna var lika bra som de bästa brittiska motsvarigheterna. Efter Brottet, Bron och Borgen började vi inse att de var bättre.

För den brittiska televisionens självbelåtna värld kom denna insikt som en chock. Brittisk teve säger sig gärna vara ”bäst i världen”. Och på 1970- och 1980-talet verkade skrytet berättigat. England exporterade en gång i tiden kvalitetsdramer och klassiska serier över hela världen, medan man importerade tävlingsprogram av enklare snitt, främst från USA. Sedan dess har det skett en stor nedgång. England är numera världens största exportör av ”teveformat” i stil med Idol och Vem vill bli miljonär? Vad beträffar kvalitetsdramer hävdade jag för några år sedan att England och USA hade bytt roller. Nu importerar vi The Wire, Homeland och andra högklassiga dramaserier från USA, medan vi skickar lättviktiga och ytliga tävlingsprogram utomlands.

Så länge konkurrensen bara kom från USA kunde den brittiska televisionens stolthet förbli intakt. De amerikanska kanalerna hade trots allt resurser som de brittiska inte kunde mäta sig med. Men nu när Danmark och Sverige producerar teveserier som brittiska tittare blir entusiastiska över håller inte det gamla argumentet.

Vad har gått snett? När Brottet visades i England skrev jag att serien framstod genuint modern. I England är de kvinnliga huvudrollsinnehavarna utan undantag vackra. De är antingen käcka hjältinnor som visar att de är precis lika tuffa som männen, eller också offer för manlig förbittring. Sofie Gråbøl som spelade Sarah Lund var annorlunda. Hon var inte en glamorös stjärna, en superkvinna eller ett offer. I stället var hon verksam i ett samhälle där åsynen av en kvinna i maktposition var vardagsmat. Därigenom kunde hon vara något exceptionellt för brittiska tittare: en medelålders kvinna som inte har tid att sminka sig eller tänka på hur hon klär sig eftersom hon försöker lösa ett brott.

Det här kan man förstås förkasta som ”politiskt korrekt”, om man så vill. Men när dramaförfattare låter kvinnor slippa gamla konventioner befrias de själva från klichéer och kan skapa gestalter som känns som om de levde på 2000-talet i stället för på 1900-talet.

Brittisk teve sitter fast i det förflutna. Inte bara för att dess mest framgångsrika serier är dramaserier om livet på lantliga gods, i stil med Downton Abbey. Den snobbism man ser på teveskärmen återspeglas också i medieföretagens hierarki. De typiska brittiska tevecheferna har gått på internatskola och fortsatt till Oxford eller Cambridge. De har byggt sina karriärer och förmögenheter på att sälja skräpunderhållning till massorna. De är ganska cyniska män och kvinnor som producerar enkla handlingar där det sällan tas några risker. De litar inte på författare. I stället har man kommittéer av ”me­diemanager” som skapar dramaserier och sätter in de nödvändiga elementen av sex, våld och kändisar i manuset.

Men eftersom de tillhör den bildade övre medelklassen vill de fortfarande tro att de skapar moderna spjutspetsproduktioner. Att rasera den illusionen hör till den skandinaviska televisionens viktigare insatser. Om de brittiska tevemakarna inte redan frågar sig varför först amerikanerna och nu danskarna och svenskarna har fått ett så stort försprång, så lär de snart börja göra det.