Nostalgiskt om deckare

Carina Burman har gjort sig känd som litteraturforskare – senast med en stor bok om Bellman – men också som populär författare av romaner, häribland några deckare, ofta i litteraturhistorisk miljö. Den bok hon nu ger ut handlar om hennes kvinnliga föregångare i deckarbranschen och bygger på forskning men är samtidigt på flera vis personligt utformad.
För det första begränsar hon ämnet till den sorts deckare hon själv gillar och växte upp med, det vill säga pusseldeckare i Agatha Christies och Dorothy Sayers efterföljd, helst skrivna av akademiskt bildade damer som debuterade någon gång under den tid hon utnämner till genrens ”guldålder”, cirka 1920–1960. Hårdkokt gangsteraction eller polisdeckare av typen Sjöwall–Wahlöö är definitivt inte hennes cup of tea. Däremot gillar hon trivsamma engelska miljöer och spirituella detektiver som kryddar sin konversation med litterära citat. Favoritdetektiv är Dorothy Sayers briljante lord Peter Wimsey. Han är också, skall härmed erkännas, min favorit (liksom Burman brukade jag som 13-åring rita av Wimsey med monokel i mina skolböcker).
För det andra blandar Carina Burman gärna in sina egna ungdomsminnen av de böcker hon omtalar. Hela hennes framställning får därmed en nostalgisk prägel som är mycket charmerande och nästan alltid underhållande men ibland gör att hon själv tar plats på de omtalade författarkollegernas bekostnad. Dessutom har hon ogenerat utnämnt sig själv till den dignitet som kröner vissa kvinnliga deckarförfattare till ”drottningar”, medan andra får nöja sig med den lägre titeln ”pretendenter”, såvida de inte rentav hamnar på sophögen utan någon titel alls. Högst i rang bland hennes deckardrottningar är Dorothy Sayers och Kerstin Ekman, som onekligen är de litterärt mest betydande också enligt min åsikt. För sanna deckarnördar framstår kanske ändå just dessa två som svikare, eftersom båda tidigt lämnade genren och hela kriminalbranschen för mer seriöst skrivande.
Sanna deckarnördar skulle nog inte heller gilla att Carina Burman nästan uteslutande bygger sina värderingar på böckernas mer eller mindre konstnärliga stil, personskildring, dialog och beskrivning av miljöer. Hon bekymrar sig nämligen föga för sådana egenskaper som faktiskt är grundläggande för pusseldeckaren som genre: intrigen, sättet att hantera ledtrådar och villospår, mördarens motiv för sina gärningar, mordvapnet, detektivens sätt att dra slutsatser, det slutna rummets problem och andra tekniska finesser. Mycket karakteristisk för Burman är följande aforistiska uttalande: ”Äldre deckare är en cocktail, blandad av lika delar miljö, stil, intrig, personteckning och charm. Inte sällan häller man på lite extra charm och droppar försiktigt av intrigens enbärsdoftande gin. Om boken är nog välskriven kan man uthärda att den är lite tunn i smaken.”
Onekligen flott formulerat. Men kan man verkligen reducera deckarens intrig till någonting som droppas av i efterhand? Är intrigen inte i själva verket den oumbärliga grundkonstruktionen för pusseldeckaren? Det skulle i varje fall deckarnördarna hävda och förmodligen hänvisa till den av Carina Burman föga uppskattade Agatha Christie som den främsta av deckardrottningar, eftersom just hon är en mästare på att bygga intriger, även om hon rent litterärt är mindre imponerande än Dorothy Sayers. Men i huvudsak delar jag trots allt Carina Burmans värderingar och gillar hennes bok, inte minst för att hon skriver roligt.
Hon börjar som sig bör med Christie, Sayers, P D James och andra brittiska drottningar, hoppar sedan utan motivering över amerikanskor och nyzeeländskor som Ngaio Marsh (varför?) och fortsätter så till Sverige. Där inleder hon med Fanny Alving (Bangs mamma) samt fortsätter med en lång rad numera glömda men oftast intressanta författare som Tora Nordström Bonnier, Kjerstin Göransson-Ljungman och Loulou Forssell. Den sistnämnda ansågs vågad och skandalös men gillas av Burman för sin stilkonst. Däremot har hon inte mycket till övers för Maria Lang, 1940- och 50-talets mest berömda svenska deckardrottning, som visserligen är akademisk och litterär men ogillas för tråkig stil och för att alltför mycket gå i Agatha Christies fotspår.
En för mig spännande överraskning var hennes presentation av Elsa Fejmert Sjöholm, för mig känd sedan länge som medeltidsforskare med extremt radikala teorier om germanska och fornnordiska lagtexter. Jag visste inte att hon också skrev deckare som utspelar sig i Uppsala på min egen studentnation, Södermanland-Nerikes. Men det gjorde hon alltså! Henne måste jag läsa vid tillfälle för att se om hennes radikalism är lika tydlig i romanerna som i forskningen.
Allra mest glädje har jag dock haft av Burmans avslutande kapitel om Kerstin Ekmans tidiga deckare, som numera kommit i skuggan av hennes senare och mer betydande författarskap. Övertygande visas här hur Ekmans litterära talang och egenart växer fram alltmer tydligt i deckarna och når sin höjdpunkt i De tre små mästarna från 1961, där det urgamla kinesiska spelet mahjong spelas av invånarna i en liten by högt uppe i kallaste Norrland. Den boken har jag nu läst om igen i ett vackert dedicerat exemplar från den fjärran ungdomstid när jag spelade mahjong med Kerstin och andra akademiska vänner, innan hon försvann från Uppsala, blev en ”riktig” författare och våra vägar skildes. Men boken är ännu bra. De små kinesiska mahjongbrickorna ligger förhoppningsvis ännu kvar i sin ask någonstans på mitt sommarställe.
Nostalgi, nostalgi! Men det är nog i sådan stämning man idag måste läsa en bok om klassiska pusseldeckare i brittisk stil skrivna av akademiskt bildade och litterära damer. Genren lever väl knappast längre, bortträngd som den är av kriminallitteraturens svartare och mer brutala varianter. Men kanske kan Carina Burmans bok väcka den till liv igen?

Professor emeritus i litteraturvetenskap.