Det brukar sägas att 1930-talet är på väg tillbaka, men det räcker med att öppna en Zornutställning för att det ska bli 1910-tal istället. När luften darrar av ömtåliga och olösta politiska konflikter är det typiskt nog konsten som ger upphov till gräl, idag liksom före första världskriget.

Att diskussionen, med konsten som förevändning, kan bli lika het som vid förra sekelskiftet betyder emellertid inte att konfliktlinjerna går där de gick för hundra år sedan. Sitter man fast i 1900-talets karta riskerar man att helt missuppfatta vad som pågår nu. Marianne Lindberg De Geer verkar tro att hon har hittat en välanpassat provokativ vinkel när hon jämför Zorns måleri med Picassos.

Flickorna från Avignon, skriver hon i sin recension av utställningen (Fokus 12/4) ”som spanjoren Picasso målade 1907, är samtida med Zorns badande flickor (1906). Det får mig att tänka på hur väl Picasso, i motsats till salongsmålarna, har klarat sig fram till idag med sin nya syn på kön och objektifiering.” Samt: ”som kvinna förstår jag mer in på bara skinnet hur misogyniteten och nostalgin, genom dess förtrupps härförare, Anders Zorn, överlevt ända in i våra dagar, som symbol för sin tids gubbslem.”

Det visar att hon inte har följt med, för nu är de ute efter dig också, Picasso. Hans kubism har inte åldrats mycket bättre än Zorns fäbodromantik. ”Picassos älsklingsgrej är de här linjerna som styckar upp kvinnors kroppar”, anser konstnären Emma Sulkowicz. ”Det är som om han skär sönder kropparna för att arrangera dem på ett mer visuellt tilltalande sätt.” 2018 genomförde hon en protestaktion framför ­Flickorna från Avignon på Museum of modern art i New York.

”Det lär visserligen inte finnas någon åsiktskorridor, men det är ändå snyggt att se den i aktion.”

Vår tids kulturkonflikter är annorlunda än modernismens. Det betyder att vi inte kan lösa dem så länge vi tror att 1900-talet går i repris. Folk som behöver ett historiskt facit innan de vet hur de ska reagera hade för övrigt inte varit till någon hjälp på 1930-talet heller.

Vem som blir provocerad av vad – olika saker för olika personer, i enlighet med de samtida konfliktlinjerna – märktes tydligt när Filippa Mannerheim visade sin uppskattning för en artikel av Bitte Assarmo. Danska journalister som förbereder ännu en text om konflikträdda och konsensussökande svenskar borde studera vad som hände.

”Själv kan jag bara påminnas om alla gånger jag kallats n-ordet vid dessa ultrasvenska tillställningar”, skrev Valerie Kyeyu­ne Backström i sin recension av Zornutställningen (Expressen 10/4) , på tal om de lyckliga minnen från midsommaraftnar och sommarställen som hennes ”blonda vänner” förmodas associera till. Det fick Bitte Assarmo att tända till. På sajten Det goda samhället skrev hon en artikel med rubriken ”Zornhatare recenserar Zornutställning – för att det svenska kulturarvet alltid måste dras i smutsen” (15/4).

Assarmo angrep inte främst Kyeyune Backström utan Expressens kulturredaktion, som hon anklagade för en vinkling som hon hade läst ”femtioelva gånger förut”. ”Det trendigaste som finns är att kategoriskt förlöjliga, håna och rasiststämpla allt det som vi etniska svenskar känner glädje och stolthet över”, skrev hon.

Filippa Mannerheim, som är gymnasielärare och skoldebattör, blev populär i höstas efter en artikel där hon anklagade samtliga politiska partier för att förstöra den svenska skolan (”Svensk skola är en skam – ni politiker har svikit”, (Expressen 17/11 2020). Det hjälpte henne inte när hon länkade till Assarmos artikel på Twitter.

Den som är road av sådant kan räkna hur många personer som fann det nödvändigt att markera att Mannerheim hade överträtt en gräns – och att det hon gjort var så allvarligt att det inte fanns något utrymme för nyanser. Anklagelserna rusade genast iväg till det fulaste man för ­tillfället kan göra sig skyldig till: Mannerheim spred rasism. En rasismanklagelse är något annat än ett uttryck för kritik eller oenighet, den är en markering som betyder att det inte finns någonting mer att diskutera.

”Tråkigt om din arbetsgivare skulle få reda på det”, kommenterade en ordförande för en av Lärarförbundets lokalavdelningar. ”Jag skulle oroa mig för mitt jobb om jag var du. Det du länkar till strider mot skolans värdegrund.”

Det lär visserligen inte finnas någon åsiktskorridor, men det är ändå snyggt att se den i aktion.

Twitterdrevet mot Mannerheim är ingen överreaktion, lika lite som Assarmos artikel. De sårade och aggressiva känslorna, som accelererar från noll till hundra på 280 tecken, är ett fullt adekvat uttryck för det som är på gång, eftersom de inte har någonting med konst att göra. De är ett uttryck för ett samhälle som spricker sönder av olösta motsättningar. Så här arga är vi på varandra just nu.

De påstått konfliktskygga svenskarna håller på att lära sig hata varandra. Än så länge gör vi det med nybörjarens klumpighet, och hellre på nätet än ansikte mot ansikte, men med lite god vilja ska vi säkert göra framsteg.

Det jag saknar när åsiktsbranschen diskuterar drev och näthat är insikten att det inte är något problem att människor är missnöjda; det allvarliga är att de inte gör något konstruktivt av sitt missnöje. Vi har glömt att ilska och missnöje kan vara en utmärkt impuls till uppbyggliga och positiva handlingar. Varför anstränga sig att förbättra situationen om man inte är missnöjd?

Det stora felet i vår tid är inte att folk är missnöjda – det skulle vara förvånande om de inte var det – utan att folk förnedrar sitt missnöje, göder det, trampar på det och misshandlar det, så att det förvandlas till en förkrympt och kraftlös version av sig självt, känd som ressentiment. En kraftlöshet som sedan måste kompenseras genom att man höjer den verbala aggressiviteten ännu ett snäpp.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

”Aldrig förut har så många fria individer känt sig så hjälplösa”, skrev den indiske författaren Pankaj Mishra när han försökte förstå de missnöjesväljare som stödde brexit eller Trump ( ”Welcome to the age of anger”, Guardian, 8/12 2016). Han lånade en utmärkt formulering från Albert Camus: de som driver vår tids missnöjda opinion lider av ”självförgiftning – den onda utsöndringen från långvarig maktlöshet, i ett slutet kärl”.

Människor använder kort sagt sitt missnöje för att såra sig själva. Det är därför missnöjet aldrig kommer att ta slut genom att folk ger luft åt det – tvärtom, när du klagar på det här sättet blir du mer sårad, och mer missnöjd, ju längre du klagar.

När missnöjet aldrig tillåts få något konstruktivt utlopp är det dömt att ta sig olika fula uttryck – ett samhällsproblem som vi sedan förväntas be nätets stora monopolföretag att ”lösa” åt oss genom att de osynliggör alla nätkommentarer som går för långt.

”Finns det något så härligt som att få ändra åsikt”, skrev Kyeyune Backström i sin recension, men att ompröva sina åsikter är det sista någon är beredd att göra i det samtida kulturkriget. På alla sidor i konflikten pumpar man upp sin aggressivitet inför den väntade, stora urladdningen, som man inbillar sig kommer att vara befriande och förlösande – det är därför det är 1913 idag, snarare än 1932. Fantasierna om det renande kriget hade inte mycket gemensamt med de skyttegravar som blev verklighet.

För egen del skulle jag, hellre än femtio år försenade provokationer och hundra år försenade hyllningar, vilja läsa något som får mig att verkligen se vad som pågår hos Zorn. Som när Ulf Linde tittade på en av Bruno Liljefors målningar och skrev: ”Har ni märkt att han har använt samma mönster när han målat fåglarnas fjäderdräkt och krusningarna i vattenytan?” Om det var konst vi ville prata om kunde samtalet börja där.