”När gick det åt helvete för Peru?” är den kanske mest återgivna frågan i den latinamerikanska litteraturen. Den ställs i de första raderna av Mario Vargas Llosas Samtal i Katedralen från 1969. Sedan dess har det i varje land söder om Rio Grande getts åtskilliga svar på en likalydande fråga där det enda som varierar är namnet på det berörda landet, ty överallt i Latinamerika har det gått åt helvete inte en utan många gånger. Nu verkar det som om turen, eller rättare sagt oturen, har kommit till Chile. Sedan oktober 2019 har landet upplevt en makalös våg av missnöje, stora demonstrationer, polarisering och våld som ingen trodde var möjlig i regionens mest utvecklade och framgångsrika land.

Folkomröstningen den 25 oktober 2020, i vilken en överväldigande majoritet chilenare (78,3 procent) röstade ja till att en helt ny grundlag skulle författas, kan visa sig vara ett avgörande steg i landets fortsatta vandring mot fördärvet. Det får vi se under 2021, då den nya konstituerande församlingen som ska skriva den nya författningen väljs och börjar sitt arbete och två andra viktiga val kommer att hållas: president- och parlamentsval.

”Föraktet mot den politiska eliten är kolossalt stort i Chile. Det gäller alla och vänsterpartierna får ännu sämre betyg i opinionsundersökningarna än högerpartierna.”

Det är inte lätt att förklara att det land som under lång tid betraktades som regio­nens klarast lysande stjärna skulle drabbas av en överväldigande våg av misshag och våld, som under dramatiska omständigheter framtvingade den folkomröstning som med emfas visade att chilenarna ville göra om landets politiska fundament. Det betyder inte att man vet vad man vill istället. Den stora majoriteten som röstade för att omskapa landet är i det avseendet en gåta, som inte har ett utan en stor mångfald av svar och likaså grunder för sitt missnöje.

Låt oss börja med ett försök att förstå missnöjet med en samhällsmodell som på tre decennier lyckats tredubbla inkoms­ten per capita, reducera fattigdomen till en bråkdel av vad den var på slutet av 1980-talet, alstra en bred medelklass, förbättra utbildningsnivåerna på ett makalöst sätt och till och med reducera inkomst­ojämlikheten något.

Händelseförloppet i Chile kombinerar åtminstone fyra olika sorters missnöje som, paradoxalt nog, alla är en produkt av landets remarkabla framgångar. Det första är ett praktexempel på vad statsminister Tage Erlander redan på 1950-talet kallade ”de stora förväntningarnas missnöje” och som i USA kopplades samman med det som benämndes ”the revolution of rising expectations”. Snabba framsteg ger upphov till förväntningar som växer mycket fortare än möjligheten att tillfredsställa dem. Känslan av att vara fattig och förfördelad kan till och med öka när behovshorisonten växer exponentiellt. Frustrationen kan då stegras i samma takt som medvetenheten om allt det man inte har och som andra kan njuta av. Man blir otålig och ilskan kan gro under den till synes lugna ytan.

Den andra källan till missnöje kommer från rädslan att förlora det man redan har uppnått och åter hamna i fattigdom. En sådan rädsla är väldigt påtaglig i Chile bland den nya och fortfarande tämligen sårbara medelklassen. Därav kravet på att staten träder in och skapar robusta trygghets­system, som skyddar mot livets oförutsedda händelser eller en fattig ålderdom. Drömmen är en generös välfärdsstat, åtminstone så länge en minoritet – ”de rika” – eller kopparexporten betalar för den.

Sedan har vi ett generationellt missnöje, som har varit avgörande för de stora demonstrationerna men också för våldsutbrotten. Det handlar om drastiska värderingsskiften som en följd av snabbt förbättrade levnadsvillkor. På det viset kan en vid klyfta öppnas mellan föräldragenerationen, uppvuxen som i Chiles fall under svåra omständigheter (ekonomiska kriser, fattigdom, diktatur) och deras barn, uppväxta under motsatta omständigheter (snabbt växande välstånd, masskonsumtion, demokrati). Den unga generationen som har lett protesterna i Chile är den i särklass mest utbildade, materiellt välmående och friaste i landets historia, men också den mest missnöjda och inte så sällan beredd att ta till våld för att manifestera sin frustration. Det är en generation som inte litar på den befintliga politiska klassen och inte heller på landets institutioner, som många ser som en produkt av en förkastlig kompromiss med det Chile som formades under general Pinochets diktatur.

Till sist har vi ett radikalt och ytterst destruktivt missnöje bland de sektorer som på olika sätt lever i utkanterna av det chilenska samhället. Det är inte så att de på något sätt skulle vara fattigare nu. Tvärtom. All tillgänglig statistik visar att de som relativt sett har tjänat mest på de senaste decenniernas utveckling är just de minst bemedlade grupperna i samhället. Det handlar istället om en företeelse som är ytterst vanlig bland underklasserna i rikare länder: ett väldigt avstånd mellan drömmar och verklighet och en plågsam känsla av utanförskap, av att inte respekteras eller räknas som likvärdig.

Då kan brottsligheten och bildandet av kriminella eller halvkriminella gemenskaper förefalla bli enda den vägen mot drömmarnas uppfyllelse. Dessa parallella gemenskaper – kriminella ungdomsgäng, fotbollshuliganer, knarkligor – dominerar idag hundratals bostadsområden runt om i Chile och har bildat den hårda kärnan i den våg av vandalisering, bränder, plundringar och attacker mot polisstationer som har skakat Chiles städer sedan oktober 2019.

Denna missnöjets mosaik kan givetvis enas mot någonting, men har helt annorlunda föreställningar om vad som istället ska till och likaså om metoderna för att åstadkomma det. Den nya medelklassen kan exempelvis drömma om en starkare beskyddande stat, men för delar av utanförskapets underklass är drömmen en svag stat, som definitivt retirerar från ”sina territorier” och låter dem ”leva i fred”. Några vill bygga upp ”ett nytt Chile”, andra är beredda att gå bärsärkagång mot allt och alla.

De stora problemen som kan skönjas vid horisonten och som kan utlösa nya massiva protester och våldsamheter som fördjupar landets nedåtgående spiral kommer att ha sitt ursprung i det organ som är tänkt att lösa Chiles problem, alltså den konstituerande församlingen som ska väljas i april 2021 och påbörja sitt arbete månaden därpå. Detta av tre anledningar.

För det första församlingens sammansättning. Föraktet mot den politiska eliten är kolossalt stort i Chile. Det gäller alla och vänsterpartierna får ännu sämre betyg i opinionsundersökningarna än högerpartierna. Det råder ingen tvekan om att den överväldigande majoriteten av dem som röstade för en ny författning ville ha ”nya ansikten” som medlemmar av församlingen, folk som inte var ”kontaminerat” av partipolitiken. Det visar den andra frågan som avgjordes vid folkomröstningen: 79 procent röstade mot att nuvarande parlamentet skulle utse en del av dem som skulle delta i författningsarbetet. Men det kommer att bli tvärtom.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Vallagen ger partierna alla fördelar inför den kommande valprocessen och redan nu florerar en mängd kandidater till den konstituerande församlingen som inte ens är en del av den aktiva politiska klassen (där inte många är beredda att lämna sina nuvarande och mycket bättre betalda uppdrag), utan fördettingar som nu vill göra comeback som grundlagsfäder eller grundlagsmödrar. Det kommer att skjuta i sank församlingens legitimitet innan den ens börjar med sitt arbete. Vredet kommer att vara stort mot partierna och alla dessa gamla politiker som norpat åt sig folkets seger.

Den andra anledningen är ekonomin. Den är redan kraftigt försämrad av våldsamheterna och pandemin, och till råga på det kommer nu de förlamande effekterna av en oviss tid – två år räknar man med – där ingen kan sia om hur de framtida spelreglerna kommer att se ut. Det kommer att späda på frustrationen. Man ville ha ett mycket bättre Chile, men det är ett allt fattigare land man kommer att få istället.

Till sist men inte minst, ingenting av det väsentliga som de flesta chilenare vill ha här och nu – bättre skola, sjukvård, bostäder och transporter, lägre kriminalitet och högre pensioner – kommer att ske under överskådlig tid. Då kommer man att inse att man röstade för en illusion och att man inte har tid att vänta tills en ny konstitutions fina ordalydelse omvandlas till verklighet. Då kommer gatan att återigen vara arenan där den viktiga matchen spelas och i den matchen finns det inga regler eller domare att ta hänsyn till. Då skulle Chile vara tillbaka på ruta ett.

Om det är så landets framtid kommer att gestaltas kan frågan om när det gick åt helvete för Chile besvaras mycket exakt: vid folkomröstningen den 25 oktober 2020.