I boken Burning the Books tar den brittiske universitetsbibliotekarien Richard Ovenden läsarna med på en expedition genom bokbålens 3 000-åriga historia. Handlingen ger oräkneliga inblickar i mänsklig ofördragsamhet. De brända och de förbjudna böckerna representerar tillsammans en historia om kunskap under attack.

Som alla berättelser har framställningar om bildliga och bokstavliga bokbål sina skurkar och hjältar. Gärna framträder den katolska kyrkan, kungar och kejsare, blodröda och bataljonsbruna revolutionärer samt sedlighetsivrare på den mörka sidan. Till ljusets representanter hör den brittiske 1600-talsdiktaren John Milton. Han framhöll, skriver Karl-Erik Lundevall, att ”censuren gör större skada än […] en fiendes blockad av hamnar […] ty den hindrar den viktigaste varan, sanningen. […] Att tysta en tryckt skrift är värre än mord, för det betyder anslag mot förnuftet.” Till hjältarna i Richard Ovendens framställning – hör bibliotekarier och arkivarier, skråna hyllas med rätta för att ha bevarat kunskapsbärande skrifter till samtid och eftervärld.

Bortom stereotyperna rymmer emellertid den samlade bibliotekshistorien exempel på hur de dokumentbevarande institutionernas kunskapsbärande uppgift kan hotas inte bara utifrån utan också inifrån. Bibliotekarieprofessionen har sin del i den omfångsrika berättelsen om tystade böcker.

I den uppmärksammade rapporten Så fri är kulturen konstaterar Myndigheten för kulturanalys att forskning på senare tid riktat uppmärksamhet mot offentliga tjänstemäns roll för instrumentaliseringen av kulturen. Vad som åsyftas är de kulturhistoriska studier som jag tillsammans med en kollega, professor Roger Blomgren, har bedrivit om vänsteraktivistiska idéers etablering och konsolidering inom bibliotekssektorn. Närmare bestämt intresserar vi oss för ideologiskt bestämda yrkesidentiteter och yrkesroller. Vilka kan konsekvenserna på synen på urval och bestånd – och i förlängningen informations- och yttrandefrihet – bli av att delar av professionen uppfattar biblioteken som arenor för samhällsutveckling i socialistisk riktning?

Om vi hade vetat vilket pris i form av hot och hat samt kollegial utfrysning och förakt som forskningen skulle resultera i hade kanske idéer­na förpassats till byrålådan.

Vi formulerade vårt forskningsprojekt mot bakgrund av den intensiva debatt som för några år sedan rasade om politisk aktivism inom svenskt myndighetsväsen. Debatten berörde bland annat Utrikesdepartementet, Migrationsverket samt polis- och åklagarmyndigheter. Det Weberska idealet om neutrala och sakliga ämbetsmän hade kommit att utmanas av ideologiskt uttolkade tjänstemannaroller. Vi ville pröva denna diskussions relevans för utvecklingen inom kulturvärlden och problematisera uppfattningen att den fria kulturen hotas endast av krafter utanför, och inte innanför, institutionerna.

Om vi hade vetat vilket pris i form av hot och hat samt kollegial utfrysning och förakt som forskningen skulle resultera i hade kanske idéer­na förpassats till byrålådan. Varken min kollega eller jag själv är känd för överdriven försiktighet och feghet – i sakkunnigutlåtandet som ligger till grund för min docentur poängteras tvärtom modet jag anses ha visat genom att i forskning utmana 68-etablissemanget inom kyrkans värld. Likväl har vi båda två blivit tagna av kraften i de drev som ifrågasätter fri forskning och rät­ten till att anlägga kritiska perspektiv inom ramen för akademiska professionsutbildningar.

I tentativ form presenterade vi vårt forskningsprojekt på Bokmässan 2019. I ett mejl som jag fick inför mässan skrev en mångårig besökare att hon hade slagits av den åsiktsmässiga likriktning som kännetecknade kultursamtalen på Bokmässan. Presentationstexten till seminariet ”bibliotekarien som aktivist” skapade, skrev hon, emellertid hopp om ett åsiktsutbyte i verklig mening.

Laddningen låg i luften när vi angjorde scenen i den fullsatta mässhallen 2019. Kulturjournalisten Gunilla Kindstand har fångat atmosfären: ”Seminarier på bokmässan brukar vara ganska lugna, men det här var inte lugnt. Många var upprörda och det var en aggressiv stämning.” Vår presentation avbröts på tidig punkt av en verbal attack. Ni ljuger, hördes sålunda en aktivist knuten till socialistiska Bibliotek i Samhälle vråla från en av de främsta raderna.

Vad som fick seminariemarodörens känslor att koka var en genomgång av politiskt motiverad utsortering av litteratur vid svenska bibliotek. Vi påminde sålunda publiken om ett väl dokumenterat fall av censursträvande: Med anledning av att en upplysningsinsats om marxism-leninismens brott mot mänskligheten efterlystes 2007, framhöll två skolbibliotekarier i Biblioteksbladet att det pågick en högerkampanj ”med McCarthyis­tiska förtecken” mot kommunismen som ideologi. I egenskap av offentligfinansierade tjänstemän med ansvar för medieinköp deklarerade de: ”Om vi snart kan förvänta oss en skrift […] som [är] ett led i en kampanj för att vrida svenska skolelevers historiesyn åt höger, så må det vara sagt: den kommer inte över det här biblio­tekets tröskel”. De båda bibliotekariernas inlägg kom att mötas av en skur av reaktioner. Östeuropakännaren Kjell Albin Abrahamson talade om ”en stalinistisk biblioteksideologi”.

Invid Humboldtuniversitetet i Berlin finns ett effektfullt monument ägnat 1933 års bokbål. Genom ett fönster i gatunivå ses ett rum med bokhyllor gapande av tomhet. Det mot mccarthyiansk antikommunistisk litteratur riktade angreppet skulle inte skapa ett tomt bibliotek, men väl en ideologiskt betingad lucka i beståendet av antitotalitär litteratur. På en senare punkt mottog vi brevledes hot om rättsliga åtgärder om vi i vår forskning på ett enligt brevskrivaren missvisande sätt fortsatte att uppmärksamma den omdebatterade artikeln i Biblioteksbladet.

Presentationen på Bokmässan föregicks av att vi publicerade ett vetenskapligt, kollegialt granskat, paper på en internationell kulturpolitisk konferens. Här anlade vi ett bredare perspektiv som utöver bibliotek innefattade politisk aktivism på teaterscener och vid museer. En isländsk forskare beskrev vårt papper som ”provokativt i bästa mening”, det vill säga en text som ifrågasätter hävdvunna sanningar.

Vi följde upp konferensen med att publicera en populär version av texten i Axess under rubriken Kulturlivets tillrättaläggare. Nu tog det hus i helsike. Reaktionerna gällde innehållet men också det faktum att två kulturforskare publicerade sig i Axess, ”denna reaktionära skittidskrift” som en professor uttryckte saken. På Bibliotekshögskolans Facebooksida inflöt ett icke obetydligt antal aggressiva, och av personangrepp kännetecknade, inlägg. Bland annat karakteriserades Roger Blomgren och jag som kulturforskningens svar på de sverigedemokratiska järnrörsmännen. Här etablerades ett tema som skulle bli bärande: Brunsmetningen var ett faktum.

En god vän, docent i sociologi, förvånande sig över att de ansvariga på Bibliotekshögskolan inte sanerade bland kommentarerna på Facebook: Hur kan sådana angrepp på er som forskare och på den akademiska friheten få stå oemotsagda? Jag kan bara spekulera om orsaken härtill, men jag tror att den konservative kulturdebattören Lars Anders Johansson är något viktigt på spåren i sin bok Att dansa efter maktens pipa. Han talar om ett kulturpolitiskt system där politiker, tjänstemän och kulturutövare lever i symbios och i samförstånd verkar för kulturens politisering. Många forskare och lärare kan fogas till detta av konformism kännetecknade sammanhang. Kritiska perspektiv undanbedes bestämt och som framgått inte alltid vänligt. Kollegor högt upp i hierarkin på Bibliotekshögskolan har därtill visat aktivt gillande för smädelserna mot Blomgren och mig.

En viktig utgångspunkt för vår forskning har varit de kritiska yttranden som Justitieombudsmannen (JO) riktat mot ett antal svenska folkbibliotek för att dessa på politiska grunder nekat låntagare att få del av viss litteratur inom fältet samhällsdebatt. I en vetenskaplig, kollegialt granskad, artikel i Nordisk kulturpolitisk tidskrift (nr 2/2020) undersöker Blomgren och jag konceptuellt och empiriskt yrkesidentiteter och uppfattningar om yrkespraxis. Eftersom Bibliotek i Samhälle (BiS) är Sveriges livaktigaste politiska professionsförening inom kulturområdet, och därtill en känd kritiker av uppfattningar att biblioteken ska vara neutrala och politisk opartiska, föreföll valet av empiriskt studieföremål naturligt.

Ivår artikel – ”Offentliga bibliotek som arena för politisk aktivism” – går vi systematiskt igenom material med bäring på frågan om bibliotek och yttrandefrihet från 1970- och 2010-talen i tidskriften Bibliotek i Samhälle. Vi belägger att talrika artiklar har argumenterat för att vissa kategorier av litteratur inte bör sorteras av offentliga bibliotek. Det rör sig bland annat om så kallad massmarknadslitteratur, antikommunistiska böcker, väckelsekristen litteratur, böcker som anses förstärka könsstereotyper samt, inte minst, migrationskritisk litteratur.

Det är viktigt att skilja dessa ideologiskt betingade bortsorteringsprocesser från de kvalitetsbaserade urval som alltid har varit en del av bibliotekarieprofessionens uppgift. Biblioteksforskarna Casper Hvenegaard-Rasmusen och Henrik Jochumsen menar att en socialistisk diskurs etableras inom biblioteksvärlden på 1960- och 1970-talen. På grundval av marxistisk ideo­logi lanserades uppfattningen att biblioteken skulle vara organ i klasskampen. Vi har enligt de danska forskarna skäl att tala om ett socialistiskt bestämt förmynderi som riktar sig mot litteratur som anses stå i det förtryckande samhällets tjänst.

Här närmar vi oss en förklaring till den antagonism som vår forskning har mötts av, vi utmanade en hegemoni. Lars Anders Johansson skriver: ”Det märkliga är att medan det radikala sjuttiotalet sedermera blåste över på de flesta andra politikområden […] så kom det att leva kvar på det kulturpolitiska området.” Flertalet reaktioner på vår forskning intresserar sig inte för de frågor denna i sig kretsar kring. Desto mer upptagna är debattörerna av mina och Roger Blomgrens föregivna politiska sympatier (att den senare är fostrad i arbetarrörelsens led har ingen av kritikerna gjort sig möda att notera). Biblioteksdebattören Mikael Böök inleder på representativt sätt ett inlägg med skrivningen: ”Sundeens och Blomgrens politiska åsikter ligger förmodligen några ljusår till höger om […] undertecknad.” Innan Böök diskuterade sakinnehållet såg han sig med andra ord nödgad att understryka att han tillhör den anständiga sidan.

Publiceringen av artikeln i Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift föregicks av en process som i sig är intressant för frågan om det kulturpolitiska klimatet i Sverige. Medan två danska och norska forskare i kollegiala utlåtanden menade att vår artikel kännetecknas av hög vetenskaplig kvalitet och har betydande samtidsrelevans sablade en svensk granskare ner texten. Märk väl inte primärt på forskningsmässiga utan ideologiska grunder. Vår artikel kritiserades sålunda för att sprida budskap som granskaren tyckte sig känna igen från antigender- och främlingsfientliga diskussioner.

Efter publiceringen intensifierades angreppen på sociala medier och i olika biblioteksfora. Attackerna gillades regelmässigt på sociala medier av personer högt upp i den nationella bibliotekshierarkin och inom ämnet Biblioteks- och Informationsvetenskap. Ingen ledande sektorsföreträdare trädde offentligt in i debatten för att välkomna eller försvara rätten till den kritiska forskning vi bedrivit. Framställningarna av oss som sverigedemokratiska hantlangare blev legio. I inlägg ifrågasattes uttryckligen vår frihet att välja forskningsföremål och vår lämplighet att undervisa vid Bibliotekshögskolan. Brunfärgen plockades fram också när vi publicerade oss i andra ämnen än frågan om urvalet av litteratur vid folkbiblioteken. Det gäller bland annat en artikel av oss om debatten i bibliotekariekretsar om coronarestriktioner!

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Har våra kritiker då inte gett några prov på seriös granskning? Det erkännandet ska ges till styrelsen för Bibliotek i Samhälle att den bemödat sig att skriva en genomgång av den artikel vi publicerade i Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift. Det mångordiga inlägget i Bibliotek i Samhälle avslutas emellertid med den vanliga relateringen av vår forskning till högerextremistiska kontexter. De få substantiella invändningar som riktas mot den empiriska presentationen i vår artikel skjuter därtill över målet. Styrelsen vänder sig mot att vi – bland hundratals andra källbelägg – återger ett par inlägg från BiS-bloggen hemsida skrivna av personer som inte tillhör föreningen. Poängen är emellertid att dessa inläggs innehåll ligger i linje med censurkulturen inom BiS och dessutom görs i ett forum för vilket föreningen står som ansvarig utgivare.

I en angränsande artikel försöker BiS-veteranen Lena Lundgren skriva ned Blomgrens och mitt anseende som bibliotekshistoriker genom att ge en missvisande bild av vad vi skrivit om biblioteksideologen Valfrid Palmgren. Lundgren påstår grundlöst att vi skulle ha tagit Palmgrens förordande av öppna hyllor i folkbiblioteken på svenskt 1910-tal till intäkt för att denna stora pionjär motsatt sig kvalitetsurval vid biblio­tek. I själva verket skriver jag i en artikel i ­Axess (”I öppna hyllors landskap”): ”Den puritanskt lagda Palmgren bekämpade i likhet med många andra smakdomare inom kultureliten och folkbildningsväsendet de massdistribuerade böcker som av kritikerna omväxlande benämndes smuts-, kolportage- och gottköpslitteratur. Hon var med och jagade den amerikanska deckarhjälten Nick Carter på flykten.” Lundgrens syfte är uppenbart inte att föra ett seriöst biblioteks­historiskt samtal utan att – återigen – söka smutsa ned bilden av undertecknad och Blomgren.

Påhoppen som vi har utsatts för kan relateras till andra samtida angrepp på akademisk frihet. Terrorforskaren Magnus Ranstorp har varit föremål för trakasserier, orkestrerade av bland andra Social­demokrater för Tro och Solidaritet. Vid Malmö universitet handlade ledningen resolut sedan en moderat politiker ifrågasatt valet av kurslitteratur och försvarade den undervisande lärarens autonomi. Från Bibliotekshögskolans ledning har inget motsvarande offentligt försvar för den vetenskapliga och pedagogiska friheten formulerats. Återigen tycks konsensuskulturen – alla är en del av samma familj – inom sektorn göra sig påmind.

I en uppmärksammad debattartikel (DN 4/1 -12) reste författaren Bengt Ohlsson spörsmålet: Går det att i Sverige vara kulturutövare och samtidigt ifrågasätta vänstern? Man kan i anslutning till Ohlsson fråga: ”Måste kulturforskningen vara vänster?” Våra vetenskapliga studier utgår förvisso inte från en ideologisk världsbild i något annat avseende än att vi problematiserar aktivistiska åsikts- och handlingsmönster utifrån ideal om yttrandefrihet, neutralitet i offentlig tjänsteutövning och representativ demokrati. Men vår ansats skiljer sig från den form av kulturforskning som bygger på axiomatiska föreställningar om enkla samband mellan bibliotek och demokrati.

Mitt svar på frågan om kulturforskningen måste vara vänster lutar åt ett ja om det handlar om att erhålla acceptans och respekt inom tongivande – eller i vart fall högljudda – delar av kulturinstitutionernas professioner och vid somliga akademiska institutioner. Ett av de fördömande spåren i receptionen av vår forskning har rört just en bristande sektorstillvändhet. Sundeen och Blomgren är inte hjälpsamma som BiS-skribenten Nick Johnson Jones har formulerat saken. En dylik syn på universitetens uppgift är naturligtvis omöjlig att förena med klassiska akademiska ideal om kritisk distans och problematisering.

Emellertid måste svaret vara ett bestämt nej om frågan uppfattas på ett annat sätt: Måste kulturforskningen vara vänster för att ha kritisk relevans och ha förmåga att väcka intresse? Den stora positiva uppmärksamhet i dagspress och seriösa tidskrifter vi har möts av, till oss riktat stöd från bibliotekarier på golvnivå och inte minst de internationella erkännanden som vår bibliotekshistoriska forskning har skapat, ger mig – trots allt – visst hopp för framtiden.