Den kaotiska evakueringen från Afghanistan och den i hemlighet sjösatta ubåtsalliansen ställde frågan om europeisk relevans och handlingsfrihet i öppen dager. De illustrerade också att USA har just det som Europa saknar: strategisk autonomi. Vad innebär detta och varför fattas det européerna? Autonomi innebär en förmåga att styra över sitt öde, härledd från grekiskans själv – auto – och lagar, normer eller ordning – nomos. En sådan egenmakt eller självreglering kan ses som en kombination av friheten att handla och kapaciteten att handla. I teorin kan autonomin utgöra en produkt av de två, i praktiken utgör autonomin snarare en kompromiss dem emellan. I en värld av begränsade resurser måste politiska aktörer allt som oftast samarbeta – och därmed beskära sin handlingsfrihet – för att gemensamt maximera sin handlingskapacitet. För Jean-Jacques Rousseaus hjortjägare innebär detta att de avstår från att individuellt jaga mindre byten mot förhoppningen om att tillsammans kunna fälla ett större byte. För Europas länder har det inneburit strävan efter ökad kapacitet tillsammans, till priset av den egna handlingsfriheten. När autonomi eftersträvas på en övernationell nivå uppstår inte bara friktionen mellan handlingsfrihet och handlingskapacitet utan också mellan handlingsfrihet på europeisk nivå och handlingsfrihet på nationell nivå. Majoritetsomröstningar mellan EU-länder är ett exempel som utvidgar handlingsfriheten på europeisk nivå till priset av handlingsfrihet på nationell nivå.

Strategisk autonomi är ett begrepp med stor elasticitet. Olika aspekter av autonomin kan betonas – frihet eller kapacitet – och olika sorters strategi kan åsyftas, och till detta kan läggas radikalt olika sätt att bygga autonomi och de olika visioner kring vad den skulle användas till om européerna väl kom i besittning av den. Även om begreppet strategisk autonomi bara använts under ett decennium inom EU-vokabulären har tanken om att européerna borde kunna stå på egna säkerhetspolitiska ben en lång historia. Kortfattat kan sägas att två krafter har motverkat idén från att fullt ut bli verklighet. Dels har de europeiska nationalstaterna varit ovilliga att delegera tillräckligt med makt till Bryssel för att deras gemensamma intressen effektivt ska kunna definieras och en politisk linje genomföras. Dels har USA ställt sig kallsinnig gentemot alltför mycket europeisk autonomi som poten­tiellt skulle kunna sätta Europa på politisk kontrakurs. För mycket handlingsfrihet och kapacitet inom ramen för EU skulle utmana den grundläggande transatlantiska överenskommelsen: européer­na får stöd för sin integration och militärt skydd, USA en viktig bricka i sin regionala säkerhetspolitik och lojalitet i förhållande till sina globala åtaganden.

Detta var argumenten redan på tidigt 1950-tal när Kol- och stål-unionens planerade säkerhetspolitiska tvillingstruktur röstades ned. Det skulle dröja till sent 1990-tal innan Europa tog nya steg för att inom EU skapa mer autonomi. Nu var kalla kriget slut och behoven av krishanteringsinsatser i närområdet hade gjort sig påmint, inte minst på Balkan. Från ett amerikanskt perspektiv sågs viss autonom europeisk förmåga som en avlastning i och med att den amerikanska hegemonin nu hade ett närmast globalt ansvarsområde. Amerikanerna argumenterade dock kraftfullt för att detta inte skulle duplicera strukturer inom Nato eller frånkoppla USA från europeisk säkerhet. Resultatet – som presenterades i den brittisk-franska Saint-Malo-deklarationen och sedan utvecklades inom EU kring millennieskiftet – blev en europeisk operativ autonomi som vid tillfälle skulle kunna nyttja Natos resurser.

Ett antal faktorer har de senaste året drivit utvecklingen från en lågintensiv autonomi inom krishanteringsområdet till en storskalig politisk vision om euro­peisk strategisk autonomi. Dels har Europa och EU-samarbetet påverkats av ett antal aktörsförändringar: Storbritannien som aktivt motverkade en starkare säkerhetspolitisk roll för EU har klivit av, ett revisionistiskt Ryssland har med all önskvärd tydlighet brutit med den moderniseringsprocess EU hade hoppats på och ett USA med stora interna problem och behov blir på sikt oberäkneligt i européers ögon. Men framförallt, och på längre sikt, påverkas Europa av två mer strukturella förändringar. Det första är skiftet från amerikansk hegemoni till en ny era av stormaktsrivalitet där Kina utmanar på alltfler områden. Det andra är att denna stormaktsrivalitet, och därmed den globala geopolitiken i övrigt, till stor del utspelar sig på marknadens område. Innovation, datakraft, tekniska standarder, kontroll över finansiella och digitala flöden – just de domäner som under 30 år av liberal globalisering har frigjort sig från staternas kontroll – är åter påverkansverktyg i den nya statsrivaliteten. Denna ­geoekonomiska dimension av stormaktkonflikten påverkar alla aktörer i systemet som nu tvingas navigera i en värld där alltmer klassas som säkerhetspolitik. Från detta perspektiv ska till exempel Aukussamarbetet inte enbart ses som en ubåtsaffär utan en långtgående samarbetsagenda gällande AI, teknologi och cyberfrågor mellan parter med en gemensam säkerhetsagenda.

Detta har lett till en fördjupning av den säkerhetspolitiska autonomin inom EU. Mer kapacitet och handlingsfrihet söks nu inte bara inom militär krishantering utan inom områden som försvar av medborgare, maritim säkerhet, underrättelseverksamhet, försvarsindustriella frågor och i någon mån försvar. Utvecklingen eskalerade under åren med Trump och brexit – mer har hänt under de senaste två åren än under de föregående sextio åren, som EU-kommissionen utryckte det 2017. Denna säkerhetspolitiska ambitionsförhöjning var också en bärande del av Emanuel Macrons vision för Europa. Men även mer svårflörtade européer som Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist proklamerar nu i franskt sällskap att Europa måste ta ett större ansvar för euro­peisk säkerhet och att den strategiska autonomin måste öka.

Ambitionen kring strategisk autonomi har även förflyttat sig till andra politikområden såsom teknologi, ekonomi och, efter pandemin, folkhälsa. Till och med internationell standardisering – själva sinnebilden för ett område tänkt att främja fria flöden och ekonomiers interoperabilitet – ska nu bidra till EU:s strategiska autonomi. Denna rörelse följer naturligt av att fler områden ses som strategiska och därmed motiverar mer av politisk involvering och styrning. Men för länder som Sverige som i grunden vill behålla så mycket av den liberala globaliseringens idégods som möjligt är denna process som steg för steg ökar politikens grepp om handel och ekonomin smärtsam. Med ambitionen att vara ”proaktiv och konstruktiv” i autonomifrågan har regeringen och EU-minister Hans Dahlgren öppnat upp för mer av statligt stöd på EU-nivå – även om Sverige gärna vill att sådana ska motiveras av marknadsmisslyckanden snarare än av geopolitiska behov – och även föreslagit att den nationella vetomöjligheten borde försvinna på vissa utrikespolitiska områden.

Globala maktförskjutningar har också påverkat vad Europa söker autonomi ifrån. Under lång tid har europeisk autonomi handlat om att skapa någon form av egenmakt i form av utrymme mellan den europeiska nationalstaten och USA. Idag behöver Europa dessutom förhålla sig till Kina som på olika sätt försöker påverka dess handlingsfrihet och amerikanska techjättar som på flera områden reglerar dess handlingskapacitet. Hanteringen av covid-19 och tillgången till europeiska dataflöden exemplifierar utmaningen i det senare fallet. I den mån Europa, primärt genom EU, söker strategisk autonomi är det idag ett komplext pussel där fler aktörer är ­gränssättare. ­Komplexiteten märks i politiska kommentarer där såväl ryska som kinesiska ledare har uppmanat EU att bli mer autonomt, i förhoppning om att försvaga ett samspelat västligt block. Samtidigt framhåller EU just rysk aggression och kinesisk systemkonkurrens som orsaker till varför mer autonoma förmågor behövs.

Slutligen har EU de senaste åren flyttat tyngdpunkten i sin autonomi från egenmakt till oberoende och självtillräcklighet. Orsaken står att finna i globaliseringserans ofullbordade mekanismer. EU i allmänhet och Sverige i synnerhet har levt enligt devisen att mer länkar, flöden och beroenden mellan världens ekonomier och samhällen kommer att generera säkerhet och önskvärd politisk förändring. När vi nu varken har harmoni eller konvergens mot liberal demokrati används istället kontakter, flöden och värdekedjor som geopolitiska slagträn och medel för att skapa maktövertag. Underlättandet av den liberala globaliseringen har samtidigt underlättat uppkomsten av den geoekonomiska erans sårbarheter. I såväl Kina som USA finns en tydlig riktning mot att denna sårbara sammankoppling mellan ekonomier, i synnerhet på viktiga samhällsområden, ska begränsas eller till och med brytas upp. ”Decoupling” eller tudelning blir målbilden. Andra aktörer har svårt att värja sig och inom EU har tendensen fått skjuts av redan existerande protektionistiska strömningar. Resultatet blir en rörelse där autonomi allt mindre definieras som egenmakt och desto mer som oberoende. Men oberoende är inte samma sak som inflytande. För EU, som byggt en stor del av sitt politiska inflytande på att ha ekonomisk, politisk och vetenskaplig interaktion med andra system, riskerar en autonomi som definieras som oberoende att minska den reella påverkansmöjligheten över såväl sitt eget som andras öden.

Hur långt kan strävan mot autonomi gå och vad sätter egentligen dagens gränser? En tydlig effekt av den förändrade spelplanen för europeisk autonomi är européernas eget ansvar för dess utveckling. Det har varit tacksamtnär europeiska politiker under decennier har skylt USA för att på olika sätt hindra Europa från att stå på egna världspolitiska ben. Idag är det en alltför enkel bild. Samtidigt som fler externa aktörer har bäring på Europas autonomi är det uppenbart européerna själva som har mest inflytande över sin frihetsgrad och handlingskapacitet.

Men hur mycket är de beredda att betala såväl i resurser som i nationell handlingsfrihet? Ett sätt att begränsa kostnaderna för den strategiska autonomin är att tydligare markera egenmakten, snarare än oberoendet som syftet med visionen. Att EU skulle vara oberoende från andra aktörer är en orealistisk och i grunden defaitistisk utgångpunkt eftersom det går emot själva grunden för unionens reella inflytande i världspolitiken. Snarare borde politiken på olika områden syfta till att Europas beroenden är hyfsat symmetriska gentemot andra aktörer. Kostsamma tankar om självhushållning av avskärmning kan då bordläggas och en autonomi där såväl frihetsgrad som handlingskapacitet bygger på samarbete sjösättas.

Autonomi har olika kostnader för olika beståndsdelar inom till exempel försvar, säkerhetspolitik, ekonomi och handel. Graden av handlingsfrihet och handlingskapacitet varierar. Det är till exempel både rimligt och görbart att Europa tar ansvar för ­krishanteringsverksamhet i sina närområden medan det skulle vara både dyrt och inskränka på den nationella frihetsgraden om det amerikanska kärnvapenparaplyet skulle reproduceras av européerna själva. De olika sorternas autonomi har sina egna kostnadskalkyler och ger olika utslag. Denna variation måste få forma politiken.

Kan Europa på detta sätt finna en pragmatisk väg mot strategisk autonomi finns mycket att vinna. I sin mest grundläggande betydelse – egenmakt på centrala områden baserad på handlingsfrihet och handlingskapacitet – är strategisk autonomi en närmast självklar ambition för den del av vårt politiska och demokratiska system som vi använder för att positionera oss gentemot omvärlden. Riskerna ligger i genomförandet och en tolkning av autonomi som oberoende av omvärlden.

Steget från att ha ett eget handlings­utrymme till att faktisk påverka sitt öde kräver i slutändan vilja och samsyn. I fallet Aukus uppstod en mängd frågor om partnerskapet med USA, Europas egen kapacitet till maktutövning i Indopacifiska regionen och sättet som EU och USA kan samarbeta kring teknologi framöver. Men även frågan om skillnaderna inom Europa i synen på såväl USA som Kina ställdes på sin spets.

Mer fokus i frågorna kring autonomi borde riktas mot vad man faktiskt skulle vilja göra med den: Vad är den tänkta användningen för det sökta handlingsutrymmet? Först då kan Europa faktiskt nyttja den frihet och kapacitet man skapat.