Hon menade även att människor inte kommer att vilja ägna så mycket tid åt att surfa på nätet, eftersom den livsstilen är en tidstjuv. I själva verket var Uusman profetisk, för den analoga tiden är på väg tillbaka. Det är bara en tidsfråga tills den digitala värld vi snärjt in oss i kollapsar. Jag skriver det som en besvärjelse, som ett rop på hjälp. Måtte jag ha rätt.

I cyberattackernas kölvatten blixtbelyses den sårbarhet vi byggt in i vårt samhälle. Det finns ingenting som heter säkert på nätet, det är enbart en chimär. Allt är i själva verket vidöppet. Mer och mer har vi flyttat över samhällets alla funktioner och informationer samt våra egna liv och arbetsliv till nätets olika systemlösningar och tjänster.

”Så ser det ut inom snart sagt alla sektorer. Det kommer inte att kunna fort­sätta så. Måtte allt snart störta samman.”

Oavsett om vi vill det eller inte, så är vi hänvisade till en tillvaro där bildskärmarna styr oss. Administration och byråkrati växer, för systemen kräver nya system, som i sin tur kräver ytterligare nya att sätta sig in i. Det är ett evighetskretslopp. Dessa sy­stem och denna administration trycks ut till kärnverksamhetens medarbetare och tar tid i anspråk. Så ser det ut inom snart sagt alla sektorer. Det kommer inte att kunna fortsätta så. Måtte allt snart störta samman.

Att få någonting gjort har blivit allt krångligare. Idag är det inte ens en självklarhet att på något etablerat och begripligt sätt kunna betala för ett glas champagne­ i pausen under en operaföreställning. Jag var nyligen med om detta.

Det gick inte att betala med vare sig betalkort, tjänsten Swish eller kontanter. Istället skulle en så kallad QR-kod skannas in, som i sin tur alstrade en länk till internet. Länken sändes via textmeddelande till mobiltelefonen och klickade man på den kom man, med viss fördröjning, till sin nummerlapp.

Ni kan föreställa er hur få som hann erhålla något att dricka i den korta pausen. Det blev istället fullständigt kaos, allt medan serveringens skrivare fortsatte att spotta ut nummerlappar, som sedan skulle kontrolleras mot de siffror vi hämtat via de utsända länkarna. Istället för att småprata och vara insvepta i konstens skimrande bubbla, stod människor med näsorna i mobiltelefonerna. Skärmarnas tyranni har letat sig in överallt. Måtte dess välde brytas ned.

I november förra året drabbades Svenska kyrkan av en omfattande cyberattack. Den förvirring som rådde när i stort sett samtliga centrala system var ur funktion var monumental. Datorer var infekterade och nätet kapat. Fakturor gick inte att betala, löneutbetalningar var en utmaning, mejlkonton och behörigheter till nyanställda var en omöjlighet. Eftersom man inte kunde få en inloggning, gick det inte heller att erhålla en telefon på grund av att man då måste ha just en inloggning, sannerligen ett moment 22. På sina håll kunde man inte gräva gravar, eftersom alla kartor var digitaliserade och oåtkomliga.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Att kontrollera uppgifter inför exempelvis dop gick inte heller. Nu var det papper, pennor och pärmar som gällde. Och inte bara det, nu var det samtal med varand­ra som var metoden för att lösa uppkomna situationer och problem. När det inte gick att lita på systemen fick vi lita på oss själva och varandra. Vi kom på oss med att nästan glömt bort denna nödvändiga livshållning och att det är den som hållit mänskligheten flytande. Det är inte chattbotar, QR-koder och lager på lager av digitala systemlösningar som skapat överlevnad och gemenskap.

Digitaliseringen skapar livsvillkor som stjäl tid, energi och kraft från vår korta stund här på jorden. Vad var det författaren Moa Martinson skrev? Jo, att livet är till för att levas och att strida för. Måtte den insikten leda oss – och befria oss från digitaliseringens ok.