Politikens Kain och Abel
Det fanns en tid när Centerpartiet kunde mobilisera en fjärdedel av svenska folket. Idag har Thorbjörn Fälldins 25 procent krympt ihop till Annie Lööfs 3,6.
Hur ska man förstå denna politiska konkurs?
Har det gått upp för väljarna att Bondeförbundet är i otakt med tiden i ett samhälle utan bönder? Har Centerns företrädare varit otydliga? Har andra partier mutat in den civilisations- och urbaniseringskritiska nischen? Har klyftan mellan stad och land blivit så djup att spagaten från 1970-talet är omöjlig på 2000-talet?
Kanske finns det en annan förklaring som kastar ljus över hela det politiska landskapet, inte minst fenomenet Sverigedemokraterna.
Det handlar inte om någon konflikt mellan ”nyliberaler” och ”välfärdskramare”, som debatten om Centerprogrammet antyder. Det räcker inte att gå tillbaka till 1980-talet, när denna frontlinje mellan vänster och höger drogs upp.
Man måste tillbaka till gammaltestamentlig tid.
Urkonflikten i vår västerländska kultur är den mellan Bibelns Kain och Abel. Storebror Kain var odlare medan lillebror Abel var herde. Eftersom boskap är värdefullare än säd blev det en farlig obalans syskonen emellan. När de bar fram sina offergåvor till Gud uppskattade han bara köttet, varpå Kain mördade sin bror.
Den bofastes kamp mot nomaden. På liv och död.
Även idag har det rörliga folket, IT-nomaderna utan rötter i myllan, finare gåvor att bära fram i kraft av sitt större bidrag till BNP. På Sveriges politiska skala företräds de av Moderaterna och Miljöpartiet, medan Kain i första hand bär Jimmie Åkessons anletsdrag.
Den antropologiska fronten löper rakt igenom Centerpartiet. Vanligtvis framställs den som rågången mellan marknadsliberaler och socialliberaler, men det är bara en del av bilden.
Debaclet kring det nya partiprogrammet har varit avslöjande. Fri invandring, udda seder som månggifte, slopad skolplikt, minimal stat, platt skatt – alla de förslag som väckte sådan uppståndelse hade nomaden som förebild. Ledningen blev tvungen att injicera en dos bofast mentalitet för att medlemmarna skulle känna igen Centerpartiet: jordbrukssubventioner, regionstöd, rovdjursjakt, det gamla vanliga.
Just rovdjuren har blivit något av ett lackmustest för livsstil och politiska sympatier. Säg mig vad du tycker om vargen, och jag ska säga dig vem du är.
Även här är man mer betjänt av antropologi än av politisk teori. Nomadfolk har i allmänhet respekt för de rovdjur som delar deras livsrum. Så var det till exempel med indianstammen nez percé som levde i nordvästra Amerika, längs Columbia river, Clear Water river och Snake river.
På sommaren jagade indianerna hjortar i den höga terrängen. När snön började falla följde de viltet till låglandet och övervintrade längs floderna, som var rika på vandrande lax.
Nez percé beundrade vargen som en skicklig jägare, för dess sätt att hålla samman i flock och ta hand om ungarna. Vargen var helig. När indianstammen idag ser tillbaka på sitt sorgliga öde löper samhörigheten med de stora rovdjuren som en röd tråd; bägge förintades när den amerikanska Västern öppnades för nybyggare under 1800-talet.
Boskapsskötande kulturer har alltid haft en hårdför attityd till vargen. När livet hängde på ett par kor var det nödvändigt att förfölja de rovdjur som hotade försörjningen. Ätandet kom först, sedan sagorna om varulvar och rödluvor.
Samtidigt som indianerna trängdes undan i Idaho sköts den sista vargen i småländska Bråaryd. Denna vinterdag 1835 gick ett tåg av segerrusiga bönder till kyrkan för att hålla tacksägelse. Vargkroppen bränd på bål. Djävulen överlistad.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Boskapskulturernas rituella varghat har sin omvända spegelbild i nomadkulturernas vargdyrkan. Nu har gråben gjort comeback på bred front och en urgammal konflikt kommer upp till ytan, med Disneys, Animal Planets, upplevelseturismens, miljörörelsens, EU:s och marknadsekonomins hjälp.
Svenska jägare och fårägare – Centerns traditionella kärntrupper – betraktar vargen som ett sattyg från Stockholm. De bofasta bönderna, fiskarna och glesbygdsborna känner sig trängda, och har hittat sin symbol.
Myndigheternas dubbelspel får onekligen komiska proportioner ibland, som när det ska bedrivas ”skyddsjakt” samtidigt som ett genetiskt värdefullt djur som Junselevargen kostas på flera miljoner kronor.
Det finns en vandringssägen om att Naturvårdsverket planterade ut den första vargflocken i Värmland. Dolkstötslegenden är densamma som när politiskt korrekta stockholmare anklagas för att flöda landet med billig arbetskraft i form av invandrare från främmande kulturer. Inte att undra på att centerförslaget om öppna gränser väckte ont blod.
Marknaden är nomadiserande, politiken är bofast. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet representerar den sistnämnda mentaliteten. Centern har liksom Socialdemokraterna oturen att stå med en fot i varje läger.