Men vad vet naiva människor om politik? Det finns nämligen en annan och långt mindre respektabel väg som den europeiska vänstern kan ta. Låt mig kalla det ”Reepalus alternativ”, efter Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu, som har dragit skam över den svenska socialdemokratins finaste traditioner. Vänsterpolitiker som härmar Reepalus metoder börjar med att göra en cynisk kalkyl, vare sig de erkänner för sig själva att det handlar om cynism eller inte. De konstaterar att det finns ett stort antal muslimska väljare. Istället för att behandla dem som individer behandlar de dem som ett religiöst block. Istället för att kritisera religiösa ledare som försöker genomdriva tabun, fjäskar de för dem genom att tiga om sexism, rasism och homofobi inom etniska minoriteter – trots att de första offren för fördomarna alltid är andra medlemmar av de etniska minoriteterna.

Reepalu tog taktiken ett steg längre när han ursäktade att Malmös muslimer utförde antisemitiska attacker. Han lät då förstå att Malmös judar fick skylla sig själva eftersom de inte hade fördömt Israel tillräckligt häftigt. Jag behöver knappast tillägga att det finns många muslimer i Malmö, men få judar. För stadens starke man betalar det sig att föredra muslimer framför judar, istället för att slå ned på fördomar oavsett vilket uttryck de tar och kämpa för ett samhälle där hudfärg och tro inte får avgöra en medborgares öde.

Vi har våra egna Reepalu här i Storbritannien. För några veckor sedan vann George Galloway, tidigare långt ut på vänsterkanten, en sensationell seger i ett fyllnadsval i Bradford. Trots att han är vit, skotte och katolik varnade han muslimer för att de skulle tvingas förklara sig för Allah ”på den yttersta dagen” om de inte röstade på Guds utvalde kandidat. Samtidigt var Labours officiella kandidat till posten som Londons borgmästare Ken Livingstone, en man som har smugit omkring i extremvänsterns utkanter hela sin karriär. Han lovade att förvandla London till ”en ledstjärna för islam”, samtidigt som han fällt omdiskuterade yttranden om Londons judar. Båda dessa män har stöttat diktatorer som förföljde muslimer i Mellanöstern – Galloway berömde Saddam Hussein och Bashar al-Assad, medan Livingstone har fått betalt av Press TV, den iranska teokratins propagandastation. Nedslående nog är det många brittiska muslimer som inte bryr sig. Förmenta vänsteranhängare kan ställa sig bakom ultrareaktionära regimer som slaktar muslimer i Homs eller Teheran. Så länge de är västfientliga och framför allt anti-israeliska spelar inget annat någon roll.

Reepalus taktik verkar fungera. Men sanningen är att den europeiska vänstern har betalat ett högt pris för sin oförmåga att konfrontera sin mörka sida. Listig taktik i lokalval i Malmö och Bradford är inte automatiskt ett framgångsrecept i nationella val. Det finns många anledningar till att vänstern har försvagats i stora delar av Europa. En anledning som sällan diskuteras är vänsterns hyckleri. Genom att inte försvara muslimska och ex-muslimska liberaler och feminister och istället stötta vissa religiösa ledare – som vänstern skulle vara de första att fördöma för deras trångsynthet om de vore vita kristna – har den europeiska vänstern börjat framstå som en osmaklig och principlös rörelse som inte förmår leva upp till sina egna värderingar. Väljarna kan utan vidare genomskåda dubbelmoralen, även om vänsterpolitikerna inte vill erkänna dess existens.