Sofi Oksanen ger flera exempel i sin artikel i detta nummer av Axess,­ och den som vill ha en fylligare redovisning kan med fördel studera en nyutkommen rapport av författaren Peter Pomerantsev och journalisten Michael Weiss. Den heter ”The Menace of Unreality: How the Kremlin Weaponizes Information, Culture and Money” och har publicerats av tankesmedjan Institute of Modern Russia tillsammans med nättidningen The Interpreter.

Att tänka på vapen i termer av militär utrustning är naturligtvis inte fel, men det är att tänka för smalt. Redan i dag använder Kreml en helt annan sorts vapen – information, kultur, finanser – för att skapa osäkerhet och vinna inflytande. Stora summor satsas på propaganda-tv. Experter i väst knyts upp genom anslag till tankesmedjor och erbjudanden om attraktiva poster i ryska företag. Rollen som stor energileverantör ger stora påtryckningsmöjligheter, och i länder som Cypern, Grekland och Bulgarien är Rysslands ekonomiska inflytande ytterst omfattande. Enligt den tyska säkerhetstjänsten står så mycket som en tredjedel av EU-landet Bulgariens produktion under rysk kontroll.

”Propaganda” leder tankarna till Sovjetunionen, men det finns avsevärda skillnader mellan gammal och ny desinformation. Pomerantsev/Weiss citerar en pr-man som arbetat med Vladimir Putins valkampanj: ”På Sovjettiden var begreppet sanning betydelsefullt. Även om de ljög var de noga med att bevisa att det som de gjorde var ’sanningen’. Nu är det ingen som ens försöker bevisa ’sanningen’. Man kan säga precis vad som helst. Skapa verkligheter.” Många ryssar ser igenom uppenbara överdrifter i tv-kanalernas nyhetsrapportering, men de styrande befäster inte sin ställning genom att övertyga folk om vad som är sant utan genom att klargöra vem som har makten att avgöra vad som är sant. Även för den som inte är så lättlurad är det svårt att i långa loppet förbli opåverkad av det outsinliga flödet av påståenden om yttre hot, dekadensen i väst och de ”fa­scistiska” härjningarna i det fria Ukraina.

Om människor inte grips av fientlighet mot omvärlden ska de åtminstone passiviseras och göras illusionslösa. Det ska inte kännas meningsfullt att vända sig mot överheten och kräva förändringar i Ryssland, för vad man ska förändra Ryssland till? Det är ju lika eländigt överallt.

Gentemot omvärlden handlar inte informa­tionskriget som förut om att värva anhängare och visa att det egna samhällssystemet är överlägset. Flaggskeppet tv-kanalen RT (tidigare Russia Today), vars årsbudget på åtminstone 300 miljoner dollar är på väg att höjas rejält, och som planerar att utöka sina engelska, arabiska och spanska sändningar med tyska och franska, ägnar sig hellre åt att baktala väst än åt att hylla Ryssland och Kreml. Det sänds en strid ström program om misär och förfall i USA samtidigt som konspirationsteoretiker och extremister får hålla låda. En berättelse är lika god som en ann och de objektiva förhållandena är en trist och förlegad föreställning. I postmodernistisk anda suddar propagandisterna ut gränserna mellan sanning och lögn. Tittaren ska inte fyllas av trosvisshet utan av tvivel. Är det verkligen så mycket bättre i Washington och London än i Moskva? Vad säger att våra verklighetsbilder är de rätta?

Den nya fördomsfriheten märker man även i relationerna mellan Moskva och politiska rörelser i andra länder. På Sovjettiden hade Kreml mest kontakter med marginaliserade kommunistpartier. I dag umgås man gladeligen med såväl ytterkantsvänstern som franska Front National. Allt samarbete som kan leda till ökad misstro mot USA eller EU är av intresse.

Vad har väst att sätta emot? Det viktigaste måste ändå vara att den fria nyhetsrapporteringen och debatten fungerar. En offentlighet utan starka krafter, som verkar för saklighet och allsidighet, är ingen angenäm tanke. Spinn och manipulation måste avslöjas och bemötas, och Pomerantsev/Weiss skissar på en ny ekologi där ökad medvetenhet hos traditionella medier kombineras med insatser från non profit-organisationer, till exempel i form av en ny, internationell watch dog som bevakar och upplyser om desinformation. Det allmänna bör blåsa liv i en del av det informationsarbete som lades ned efter kalla krigets slut. Att upplysa om hur andras desinformation fungerar är en högst legitim uppgift för ett psykologiskt försvar.

Den svenska Styrelsen för psykologiskt försvar lades för övrigt ned vid årsskiftet 2008/09. Efterträdaren Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bedriver enligt egen utsago ”inte något arbete som vi själva normalt sätter etiketten psykologiskt försvar på”. Även på denna punkt har det blivit läge för de styrande att tänka om.