Förläggaren var inte ensam om sin skepsis inför Proust. De mest negativa reaktionerna kom efter författarens död 1922. Då blev På spaning efter den tid som flytt ett hatobjekt för de avantgardistiska rörelser som dominerade den litterära debatten vid denna tid. Det ser man hos bland andra surrealisterna Louis Aragon, Tristan Tzara och Paul Éluard.

Men kritik skulle också komma från delar av den existentialistiska vänstern. Därom vittnar en artikel av Jean-Paul Sartre som 1947 trycktes i Les Temps Modernes. Där avfärdades Proust som reaktionär och sålunda också som en medbrottsling till de mörka krafterna i tiden.

Kritiken mot På spaning efter den tid som flytt utgår oftast från det felaktiga antagandet att Proust skulle ha velat förhärliga det skikt av narcissistiska aristokrater och sysslolösa oligarker som står i seriens centrum. Kanske beror denna feltolkning på att författaren med viss lätthet rörde sig i sådana kretsar. Men det kan kanske också bero på att läsarna ryggat tillbaka inför de mer än 2 000 sidor som återstår, när man kommit igenom första delen. Många av dem som har avfärdat Proust skulle förmodligen haft en annan uppfattning om de tagit sig ända fram till slutet av den långa romanserien. Där väntar överraskningar som kastar helt nytt ljus över de föregåen­de delarna.

”I Den återvunna tiden skildras kriget mestadels ur de hemmavarandes perspektiv, men det betyder inte att dramatiken behöver bli mindre.”

Sådana överraskningar finns det också i en nykommen introduktion till På spaning efter den tid som flytt. Den heter Lyckans gåta och är skriven av den mångsidige essäisten Carl-Johan Malmberg, känd för sina böcker om William Blake­ och William­ Butler Yeats men också för den läckra lilla vinboken Anden i flaskan (2002).

I Lyckans gåta är epifanierna många, och ofta fokuserar de på berättartekniken, bildspråket eller meningsbyggnaden i På spaning efter den tid som flytt. Exempel på det senare är de insiktsfulla kommentarerna till Prousts syntax, hans sätt att genom meningsbyggnaden försöka göra största möjliga rättvisa åt det motsägelsefulla och komplexa i tillvaron.

Det är alltså själva texten som står i centrum för Lyckans gåta. På det sättet skiljer sig boken från Anders Cullheds biografi Dante – den förste författaren som kom i höstas. En jämförelse mellan dessa båda böcker kan fungera som en nyttig påminnelse om spännvidden och vitaliteten i det humanistiska bildningsidealet.

Hos Cullhed sågs Dantes författarskap mot bakgrund av den politiska samtidshistorien, men Carl-Johan Malmberg vill gå en annan väg. I förordet deklarerar han att han inte vill läsa På spaning efter den tid som flytt utifrån Prousts samtid och inte heller utifrån de verkliga förebilderna till romanens personer och platser.

Detta är ju inte någon dålig metod, men i Lyckans gåta tillämpas den med en brist på konsekvens som gör att bilden av På spaning ibland får skeva proportioner. Malmberg bortser ju inte alls från Prousts samtid så länge denna samtid manifesterar sig i form av konstnärer (till exempel Monet, Manet och Degas), författare (till exempel Mallarmé och Zola), kompositörer (Debussy, Stravinsky och Richard Strauss), modeskapare (Mariano Fortuny) eller dansare (Ryska baletten).

Men med undantag från enstaka rader och några längre avsnitt om antisemitismen negligerar han genomgående de viktiga partier i romanserien som fokuserar på de politiska och sociala förhållandena i Prousts samtid. Sålunda nämner han inte någon av de samtida politiker – bortåt ett femtiotal – som omtalas i På spaning efter den tid som flytt.

Det gör att berättaren Marcel i Malmbergs tappning kan framstå som en världsfrånvänd skönande, men går man till Prousts romaner får man en helt annan bild. Här framstår berättaren som en uppmärksam iakttagare av det politiska och sociala spelet i samtiden. Exempel på det är hans skarpsynta analys av den komplicerade relationen mellan aristokrater och förmögna borgare. Ett annat exempel finns i romanseriens sista del Den återvunna tiden. I fokus för denna berättelse står första världskriget och dess efterverkningar på det franska samhället.

I Den återvunna tiden skildras kriget mestadels ur de hemmavarandes perspektiv, men det betyder inte att dramatiken behöver bli mindre. Det ser vi då berättaren i bokens slut får ett dödsbud som gör honom förkrossad. En av hans närmaste vänner, aristokraten Robert de Saint-Loup, har stupat i strid. Med detta dödsfall avslutas också den period – ofta kallad ”La Belle Époque” – som utgör tidsramen kring merparten av På spaning efter den tid som flytt. Det är på detta berättaren syftar, då han talar om ”den djupa förändring som inträtt i och med kriget”.

Denna förändring hade Proust inte förutsett när han planerade sitt romanprojekt. Därför har han i sista delen tvingats vidta en geografisk förändring som är ägnad att förvåna de läsare som trott sig veta var i Frankrike som berättarens barndomslandskap, det fiktiva Combray, har varit beläget. Denna plats ligger i de sex första delarna sydväst om Paris men har nu flyttats till trakten mellan Laon och Reims, alltså nordost om huvudstaden. Genom denna förflyttning kommer frontlinjen mellan de stridande arméerna att gå genom de trakter, där berättaren har tillbringat stora delar av sin barndom.

Men det fiktiva Combray är inte den enda krigsskådeplatsen i På spaning efter den tid som flytt. Längre fram i berättelsen får vi också påminnelser om några av de autentiska slagfält som har gått till första världskrigets historia. Dit hör Flandern, Masuriska sjöarna, Warszawa, Marne, Verdun, Somme, Reims, Amiens, Compiégne, Berry-au-Bac, Varquois, Boulogne, Irländska sjön, Bosporen och Mesopotamien.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Likväl är det krigets inverkan på Paris som står i centrum för Prousts intresse. När berättaren efter en tids frånvaro återvänder dit, finner han att staden har förvandlats. Trots att den ligger en bit från fronten gör sig kriget påmint på många sätt. Exempel är de tyska flyganfall som hotar stadens ”försvarslösa skönhet” men också de frontsoldater som har återvänt för några dagars permission eller för att få vård för sina skador.

Men här finns också mycket annat som speglar krigsårens sociala realiteter. Dit hör skildringen av parisarnas skiftande reaktioner inför de krav på solidaritet och medmänsklighet som kriget ställde på dem. I alla samhällsklasser finns människor som utan åthävor gör stora uppoffringar för sina landsmän, men det finns också själviska parasiter som försöker smita undan genom att låtsas att kriget inte angår dem.

Så är det dock inte med bokens berättare. När Marcel återvänder till Paris förklarar han att kriget är det enda som intresserar honom. När det äntligen tar slut inser han att mycket av det han älskat mest har gått förlorat. Det är i den smärtsamma insikten om detta som han på bokens sista sidor fattar beslutet att genom sitt författarskap återskapa den värld som kriget har slagit sönder.

Det betyder att världskriget inte kan tänkas bort från handlingen i Den återvunna tiden. Visst finns det oerhört mycket annat att skriva om, men så länge krigsmotivet ignoreras förblir varje analys av verket en torso.

Det hindrar inte att Lyckans gåta är en lysande bok, kanske den mest uppslagsrika av de ganska många Proustböcker jag har läst. Därtill kommer att Malmberg har en välutvecklad känsla för ett inslag i På spaning … som tyvärr ofta brukar förtigas – den försonande humorn. Det blir särskilt tydligt, när det handlar om aristokraternas farsartade kärleksliv, till exempel i det roliga kapitlet om greve de Charlus amorösa eskapader. Detta och åtskilligt annat gör Lyckans gåta till en veritabel bladvändare, som jag många gånger kommer att återvända till.