Det ryska hybridkriget utkämpas även på andra håll än i Ukraina. Under den gångna hösten har såväl medier som statsmakt medgett att också Finland utsätts för det informationskrig som förs av Ryssland. Situationen är inte ny – det nya är att man erkänner det offentligt.

Verksamheten ger sig till känna på många sätt i vårt vardagsliv. Tidningarnas debattspalter har befolkats av en armé av internettroll som basunerar ut Moskva­vänliga åsikter och härjar till och med på babyforum som annars frekventeras av vanliga mammor. Den som följer nyheterna från Ryssland kan råka ut för betald Facebook-reklam där man hänvisar till sajter som driver Kremls agenda.

Samtidigt har ryska medier beskrivit Finland som Rysslands enda egentliga vän i väst, ett land som trots sanktionerna fortsätter sitt kärnkraftssamarbete med Rosatom.

Men för ett par år sedan var läget annorlunda. Då påstods det att det fanns koncentrationsläger för ryska barn i Finland. ­Lögnerna kom sig av rysk-finska vårdnadstvister som utspelade sig åren 2012–2013 och som fick stor uppmärksamhet i ryska statsstyrda medier. Där hävdades det att finska myndigheter kunde haffa ryska turisters barn direkt ur hotellrummen. Kampanjen påverkade Finlandsbilden i Ryssland, och det är enkelt att återkalla företeelsen i folkminnet när behov uppstår att ge sig på Finland.

Mot finland använder sig Ryssland av taktiken piska och morot, välbekant från finlandiseringsåren. Då belönade man med handelsförmåner och skrämde med provokation. Så har också Aleksander Dugin, en av Putins chefsideologer, uppmanat Ryssland att hålla fast vid sina intressen i Finland just genom finlandisering. Det är inte konstigt, eftersom psykologisk krigföring alltid använder sig av förhärskande föreställningar och känslolandskap i det aktuella landet. Trots att Dugins läror på senare tid inte har uppmärksammats så mycket finns det skäl att minnas att hans verk Geopolitikens grunder (1997) tillhör den ryska arméns läroböcker. Finlandiseringen ligger Dugin så varmt om hjärtat att han skulle vilja sprida den över hela Europa.

I oktober övergick ryska medier under en kort period till att svartmåla Finland: då inträffade nämligen ett tragiskt mord i Helsingfors och den finske förövaren råkade tillhöra det finländska makthavarpartiet Kokoomus eller Samlingspartiet, medan mordoffret var en representant för kretsen som driver rysk ”landsmannapolitik”. Rossijskaja Gazeta, språkrör för den ryska regeringen, rubricerade brottet så här: ”Finsk nationalist mördade rysk kvinna på grund av Krims återbördande till Ryssland.” Enligt ryska medier var mordet politiskt och ett resultat av russofobi.

Den finländska polisen anser att påståendena om mordets motiv är rent nonsens och saknar belägg. Ryssland hotar sedan många år med att försvara sina landsmän till och med militärt också utanför det egna landets gränser, och därför är den här typen av svartmålning problematisk.

De baltiska länderna har redan länge utgjort måltavla för Rysslands nya informationskrig. I Estland skärptes läget år 2007 i samband med konflikten kring statyn av en sovjetisk soldat mitt i Tallinns centrum. För esterna var den en representant för ockupationsmakten medan den för Ryssland symboliserade Befriaren. Statyn forslades i god ordning till gravgården och, tvärtemot vad Ryssland hävdar, förstördes den inte. Läget tillspetsades och ledde till upplopp som stöddes av Kreml, och i den ryska duman beskylldes Estland för fa­scism redan innan statyn hade flyttats. Ungdomsrörelsen ”Nashi”, som åtnjöt Moskvas beskydd, omringade Estlands ambassad i Moskva och bar omkring banderoller med slagord som vi känner igen från ryska medier under tiden för kriget i Ukraina.

Förnekare av den estniska belägringen och deportationerna hade redan tidigare etablerat sig i Finland. Till att börja med gav en förvånad finsk press utrymme åt dessa finländare som också köpte upp reklamutrymme i tidningarna, publicerade böcker och började nätverka med motsvarande aktörer i andra länder. Det grundläggande budskapet i verksamheten följde samma mönster: Belägringen av Estland liksom deportationerna var en myt och i Estlands byggdes koncentrationsläger för ryssar.

Kremls språkrör lyckades inte sabotera relationerna mellan Finland och Estland, men betydelsefullt är att denna agitationsgrupp inledde sin verksamhet just i Finland, just innan konflikten om bronsstatyn flammade upp. Cyberattackerna vid samma tid var bara en teknisk del av kampanjen. Tyngdpunkten låg i den psykologiska påverkan som strävade till att isolera Estland från väst och från grannlandet Finland. Detta var Rysslands första internationellt synliga desinformationskampanj mot ett Natoland.

Sedermera har exempelvis en person ur agitationsgruppen som säger sig representera Finland dykt upp i folkrepubliken Donetsk. Gruppen ägnar sig fortfarande åt att svartmåla dem som kritiserar den ryska politiken, och publikationsverksamheten har fortgått bland annat med en turistguide över Helsingfors, som säljs i Ryssland. Uppgifterna i guideboken stämmer inte överens med verkliga fakta om Finland.

Att måla upp fiendebilder är en process som pågått länge i de ryska statsstyrda medierna eftersom den ryska regimen behöver såväl yttre som inre fiender som stöd för sin politik. Koncentrationslägren representerar den ultimata ondskan, och påståendena om deras existens ligger därför helt i linje med Rysslands informationskrig. Fienden ges felaktig information som orsakar en känslomässig reaktion hos en person som inte inser att hon eller han har blivit manipulerad. Syftet är att förmå ­fienden att fatta önskvärda beslut. Metoden tillämpas såväl inom militär verksamhet som i inrikes- och utrikespolitiken, inom diplomati, medier och i handelsförbindelser.

Ett folk som bygger koncentrationsläger för ryssar väcker negativa känslor hos dem. Upprepas påståendet tillräckligt länge, börjar tillräckligt många tro på det. Och även om ingen skulle tro räcker det med att tvivel uppstår, eller att negativa, odefinierbara känslor förknippas med det folk som påståendet gäller.

På motsvarande vis används fascism- och koncentrationslägerretoriken också utanför Ryssland. Att stämpla ukrainare och balter som fascister väcker instinktivt samma negativa känslor både i väst och bland ryssar. Återigen: det räcker med en misstanke för att minska empatin gentemot de länder som är föremål för Rysslands aggression.

Enligt oberoende opinionsmätningar anses de baltiska länderna ha varit Rysslands värsta fiender, och med hjälp av propaganda kan alltså även en mygga förvandlas till ett sannolikt hot mot en stormakt. Morotstaktiken erbjuds inte dessa forna sovjetländer. Det går inte längre att styra Baltikum med hjälp av ekonomiska ­förmåner, men genom att förneka och håna ockupationerna och de med folkmord jämförbara deportationerna påverkas psykologiskt det land som utgör måltavla.

I år har koncentrationslägerretoriken i ryska medier koncentrerat sig på Ukraina. De statliga kanalerna har sänt ett program där vanliga byggarbetsplatser påstås vara på väg att bli koncentrationsläger – för ryssar. Reportaget ackompanjerades av ödesmättad musik och kameran zoomade insinuant in duschutrymmena.

Kärnan i det ryska informationskriget är upprepning och dess grundläggande budskap sprids ut över ett geografiskt vidsträckt område, under ett långt tidsspann. När dessa texter eller budskap citeras mångfaldigas de och slutligen ­försvinner den ursprungliga källan, men känslans sinnebild blir kvar. Och däri döljer sig desinformationens list.

I repetitionens uppdrag ingår också att normalisera begrepp. Medierna som verkar för Kreml och trollarmén fungerar synkront och stöder varandra. De grundläggande budskapen är desamma, vare sig de kommer från den ryska statsförvaltningen, diplomaterna, medierna eller genom trollen på internet. Att tillgodogöra sig denna ordbok är enkelt: i ryska medier och rysk diplomati är orden fascism, nationalism, extremism, koncentrationsläger och russofobi synonyma med västerländska värderingar och demokrati, pressfrihet och fri tillgång till information.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Varför? För att Rysslands egna medborgare inte ska fatta tycke för dessa västerländska företeelser, uppfatta dem som positiva, eftertraktade värderingar. För att de ska hålla sig på sitt eget lands sida, för vem skulle väl vilja försvara människor och värderingar stämplade som fascistnationalister? För att väst ska koncentrera sig på andra frågor än Rysslands de facto katastrofala tillstånd för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Det är något som regimen definitivt inte vill ska uppmärksammas, vare sig av de egna medborgarna, eller av utländska. Man har även tidigare använt sig av motsvarande projiceringar för att styra uppmärksamheten någon annanstans, bort från de egna problemen.

Informationskriget är en oskiljaktig del av den ryska krigföringen, och de psykologiska operationerna utgör ett övergripande sätt till innästling. Denna form av krigföring genomförs av civila, politiskt aktiva, av massmedier och den ryska staten. Enligt den ryska krigföringsläran bör konstnärer, diplomater, sakkunniga, journalister, författare, förläggare, tolkar, specialister inom medier, internetplanerare och hackers ingå i de grupper som genomför informationsoperationerna. Om inte västerländska medier upphör att citera den ryska statsledningens tal eller börjar begränsa sina egna medborgares yttrandefrihet, så kommer budskapen från Kreml oundvikligen att tränga in i de fria medierna.

Ett sådant förfarande placerar västerländska medier i en svår situation och gör dem också sårbara: man kan inte kväva en medborgardiskussion och varje person med avvikande åsikter tillhör inte den ryska armén av internettroll. Enligt den ryska läran om krigföring ska informationskriget fortlöpande utkämpas i världens massmedier. Även orsaken till Sovjetunionens sammanbrott står att finna i det informationskrig som väst och Nato utkämpade mot sovjetväldet.

I och med vladimir putins makttillträde ökade budgeten för utländska operationer markant och säkerhetstjänsten FSB reste sig ur sin mörka svacka. Samtidigt har de västliga mediernas resurser krympt och förmågan att avläsa propaganda försämrats efter Sovjetunionens fall. I de baltiska länderna är man veteraner på området, men Finland har vaknat sent ur sin slummer och inte heller övriga västländer borde vaggas in i tron att de inte är måltavlor och att det som sker pågår någonstans ”österut”. För Ryssland är information ett vapen som inte känner några landsgränser. FSB genomför sina skickligaste operationer så att de som utsätts för dem inte ens lägger märke till att de inletts eller att de pågår.

Eftersom ett varmt krig är kostsamt, utkämpar Ryssland sin kamp om lydländer och landområden med hjälp av ombud i andra länder och uppmuntrar lokala meningsskiljaktigheter, precis som i Ukraina, de baltiska länderna och i Finland. Ryssland kommer fortsättningsvis att använda sig av informativa och psykologiska medel även i framtiden, och med dessa medel fortsätter man att destabilisera väst – i väst. Hos oss och hos er.

Översättning: Janina Orlov