Det är ett besynnerligt faktum att förra århundradets mest berömda soldat är så påfallande omilitärisk: i bylsig, opressad uniform, orakad, mestadels undanstoppad i något straffkompani eller i buren. Håller han någonsin ett vapen i händerna? Ett gevär i rem på axeln – ja. Men i händerna? Efter mer än ett halvdussin omläsningar på olika språk av Jaroslav Hašeks berättelse om den tappre soldaten Švejks äventyr under det första världskriget är jag fortfarande osäker på saken.

Jag minns inte. Har jag förträngt?

Ett är i alla fall säkert: skjuter gör han aldrig. Ingen liten sak i ett krig som kostade minst femton miljoner människor livet.

Josef Švejk förblir civilist också som militär. Men vem är han? Särskilt mycket får vi inte veta om honom, inte mer än att han är ungkarl, kan rådbråka tyska, lider av reumatism och får hjälp i hemmet av en fru Müller. Švejk försörjer sig på att kupera och i nödfall måla om stulna hundar vars stamtavlor förfalskas för att underlätta försäljningen. Vi anar att största delen av hans tid tillbringas över ölsejdlarna på Gyllene Bägaren. I Prags gatuvimmel skulle vi inte känna igen honom. På ett oroande sätt verkar Švejk vara utan både biografi och psykologi. Ingenting alls får vi veta om hans känslor och inre bevekelsegrunder.

Längtar han? Åtrår eller älskar? Är han upprörd, rädd eller kanske förtvivlad? Vi vet inte.

Inte heller har han någon familj. Skulle här finnas släktband så är det med Robert Musils man utan egenskaper, rabbi Löws homunculus Golem eller Karel C? apeks robotar. Över hela Švejks exi-stens vilar något konstgjort. Finns här liv, så bara något lågt och nedanförmänskligt.

Hade vi inte haft illustratören Josef Lada att åberopa oss på skulle Švejk vara mer anonym än Franz Kafkas hjältar, en av dem som bekant redcuerad till en endaste initial (K). I stället har Lada skapat den mest exakta bilden vi har av någon som egentligen inte finns, försett honom med den där robusta, kägelformade lilla kroppen och en oföränderligt godmodig, milt enfaldig uppsyn. ­Inget i denna fysionomi ­förändras av umbäranden, varken de på kaserngården, under transport till fronten eller på cell. En människa – i alla fall en romanhjälte – som en arkiv­meter.

Lada har för all framtid fixerat Švejks utseende; att återge honom på annat sätt vore helt enkelt omöjligt. Det finns ingen som läst Jaroslav Hašeks bok som inte bär denna bild av den tappre soldaten med sig.

Men vår trohet till Ladas berömda fantombild har paradoxalt blivit möjlig just genom att vi nästan ingenting vet om Švejk; genom att Lada låtit honom ta gestalt ur ingenting blir den så tvingande. Och inget finns där som kan ifrågasätta den, inget att ta fasta på för den som skulle vilja retuschera bilden.

Ändå vill jag hävda att Lada leder oss vilse. Ty hans bild av Švejk understryker allt som egentligen inte hör dit, vad som enbart är yta, alltså detta godmodiga och sällskapliga, det burleskt lustiga. Men Josef Švejks godmodiga kolugn är bara en mask att tygla rädslan med. I själva verket är han en av världslitteraturens mest desperata, mest ensamma hjältar. Det har att göra med att han hör en ny tid till: en epok i vilken bifiguren eller lakejen emanciperat sig, där en Fredag eller Sancho Panza gjort sig av med Robinson Crusoe eller Don Quijote för att ensam inta scenen. Den tappre soldatens överordnade är mycket riktigt alla utbytbara; de kommer och går och kommer så småningom alla att försvinna medan Švejk ensam blir kvar. Som en av sina stulna byrackor är han herrelös.

Men denna nya tid är också början till massornas och kulsprutans tidevarv och nu är det krig. Josef Švejk riskerar att som en vem som helst stoppas in i ledet och där förvandlas till ett nummer. Det vore fatalt. Ty den som kan räknas, som förlorat alla de bokstäver som ger namn och identitet, befinner sig i största fara. Nu behöver krigsmakten soldater, som det heter för att försvara fosterlandet, fast i praktiken som kanonmat. Švejks motståndare är inte så mycket ryssen eller serben utan detta väldiga krigsmaskineri som vill ta livet av honom – därav hans ensamhet och desperation.

Här tycks inte finnas annat val än att ta upp kampen och försvara sig.

Men hur?

Det är besynnerligt att så få av Švejks otaliga uttolkare inte sett den dödliga fara i vilken han befinner sig. I stället väljer de att skratta åt hans skämt och roas av hans upptåg som befann vi oss i en pikareskroman eller inuti ett cirkustält. Men Švejk är på väg att fraktas till fronten i mänsklighetens första stora förintelsekrig. Där väntar med stor sannolikhet – som för så många andra – en säker död tillsammans med en slarvigt grävd massgrav på honom. Inte så konstigt att Švejk vill fly ur statistikens och de stora talens kolumner, och påminner han in sin fatala belägenhet om någon så är det inte en gycklare utan just någon av Kafkas hjältar.

Vi ska återkomma till dem. Ty också de har att värja sig, mot lagens godtycke eller slottets maktfullkomliga otillgänglighet, trots att slott och domstol jämfört med den galiziska fronten måste betraktas som en barnlek.

Hur klarar man sig från att hamna där?

Först och främst genom att vinna tid. Det gör Švejk genom att visa god vilja. Till punkt och pricka utför han alla order. Visserligen avslöjar denna lydnad befallningarnas absurditet, men gör honom samtidigt oantastlig. Det går inte att bestraffa någon som gör exakt vad han blivit beordrad att göra, inte med mer än att spärra in eller skälla ut honom. Illa nog kan man tycka, men knappast vid en tidpunkt när folk börjat dö som flugor.

Låt oss inte heller ta miste på Švejks stora sinnesnärvaro: han är alltid precis där han råkar befinna sig, ingen annanstans, aldrig offer för några önskedrömmar eller illusioner. Det har med hans erfarenhet att göra; ingen ideologi eller tro är utsatt för så effektiva dödgrävare som de som håller till på krogen eller kaféet. I stället bekämpar den tapp­re soldaten motståndaren på hans egna villkor. Inte genom att negera (Švejk är ingen dialektiker) utan just med ja och amen: som en jiujitsubrottare förstärker han motståndarens rörelse för att få honom på fall, sträcker och tänjer den, förlänger så den kejserligt och kungliga ( K. u. K.) arméns intentioner ut över den rand där de inte längre befinner sig på verklighetens fasta grund utan av egen kraft störtar ner i det absurda.

Som överlevnadsstrategi är det inte helt ofarligt, och ingenting vore förstås lättare än att uppfatta honom som otillräknelig, rentav som idiot. Det sker också ideligen och Švejk är den förste att själv bättra på sina befäls omdömen: javisst, han är en idiot, en ”officiell” och fullkomlig sådan. Men till sist är alla hans befäl förvirrade och uttröttade intill sammanbrottets gräns av en person som håller sig undan genom att göra vad de beordrat honom till; de har fått nog av en sådan soldat, de kommer av sig. Maskineriet går i stå och Švejk har vunnit tid.

Ännu ett tag har han lyckats överleva genom att bejaka dem som vill ta livet av honom.

Denna pedantiska pliktuppfyllnad tillåter Švejk att bekämpa motståndaren utan vare sig helvetesmaskiner eller sammansvärjningar, nästan som en pacifist. Samtidigt är det en mycket ensam kamp som inte känner (det måste här sägas) någon solidaritet. I krig som i fred förblir Josef Švejk ensam med sig själv, så mycket märkligare eftersom vad som ändå gör det största intrycket på oss är hans munväder, denna oavbrutna ström av vardagliga observationer som han dukar upp och som alla verkar sprungna ur ögonblicket eller tillfället.

Så ensam verkar han trots allt inte vara. Men lyssnar vi noga hör vi att det är monologer, inte Švejks bidrag till vad som vore ett samtal eller en dialog. Är denna svada idiotisk? Utan mening? Det är sant att man i Švejks sällskap ibland längtar efter tystnad. Han är en pratkvarn och ingenting undgår att malas ner i den. Men om denna svada emellanåt både irriterar och utmattar, så är den inte skrämmande på samma sätt som tystnaden.

Tystnaden är farlig. Tystnad är vad som ger upphov till överhetens alla ödesdigra beslut. Det är på krogen Švejk lärt sig att misstro den, men en insikt som går att omsätta också när alla sejdlar är urdruckna. Švejk berättar helt enkelt för att överleva. Han mal på för livet. Det är hans enda skydd mot tystnaden och minsta paus i denna svada måste kämpas ner. Eller som han själv formulerar det: ”Förstår man bara att ge svar på tal, så är allt bra.”

Och från allra första början blir han sin filosofi konsekvent trogen genom att aldrig knipa käft, aldrig tiga, inte ens när han under vapenhot blir uppmanad till det. Här finns förstås förebilder även om det knappast är troligt att Švejk hört talas om dem. Scheherazade lyckas skjuta upp sin egen avrättning genom att hålla låda i tusen och en natt, till sist också gifta sig med den som avkunnat dödsdomen mot henne.

Det är ingen ringa prestation; helt säkert skulle Švejk ha förstått och känt sympati för denna litterära styvsyster.

Men hans egen svada är inte till för att fascinera och trollbinda. Ja – en ändlös svada mot tystnaden och för att vinna tid. Men vad handlar den egentligen om? Och jag talar då inte om någon högre filosofisk mening i denna osorterade bråte av livets konfetti och vardagligt krimskrams.

Har detta pladder över huvud taget någon mening annat än som brus och störning?

Jag vill hävda att så är fallet: det handlar om Švejks försök att rädda sig. Den tappre soldaten letar i sin egen svada efter vad som ska kunna hjälpa honom, en erfarenhet eller kunskap som ska göra det möjligt att undslippa fronten. I detta enda syfte mobiliserar (sic) han sitt minne för att skaffa fram allt som skulle kunna användas, inte för att underhålla den som (kanske) lyssnar, inte som oförargligt tidsfördriv för den som väl ändå inte anser att Švejks liv angår honom och kanske inte ens inser att hans eget är i fara.

Detta heroiska överlevnadsprojekt är vad denna bok handlar om och får den att svälla över alla bräddar. Den går att läsa som en enda stor hyllning till minnet, till nödvändigheten av att veta varifrån man kommer och vem man är som förutsättning för att inte bli till slaktboskap. Ty den som inte vet är som ett tomt kärl eller ark, någon som mekaniskt blir till enbart genom vad omständigheterna råkar hälla i kärlet eller skriva på pappersarket: och en sådan person är snart förlorad.

I stället inventerar Švejk alla sina förråd av minnen för att erinra sig vad han eller någon annan han känner redan varit med om, en erfarenhet eller kunskap som ska rädda honom. I sitt förflutna letar han efter vad som ska göra det möjligt att bemästra framtiden, och nästan allt han hittar där är vad han snappat upp på krogen eller kaféet för att nu portionera ut det som komprimerad livsvisdom, alltså i form av en anekdot.

Anekdoten, den så kallade lilla människans sanning, blir hans strategi. Den ska hjälpa honom till halt och fast mark under fötterna. Anekdotens uppgift är att hålla honom vid liv. Eller riktigare: förhoppningsvis visa sig innehålla något som kan göra det. När han gång på gång återberättar vad han hört eller varit med om i det civila livet är det för att ur sådana erfarenheter vaska fram något som ska ge honom möjlighet att återvända till det. Ty vad som helst måste vara bättre än fronten.

I sin egna anekdoter söker Švejk därför efter goda råd för egen räkning. Han vet ju att en bra anekdot rymmer många sådana, att den ideligen ger praktiska förslag om hur svåra belägenheter kan bemästras, hur man kan klippa svansen av en hund och måla om den så att den sedan går att sälja (man skulle knappast ha trott det på förhand), hur man dricker ur giftiga tinkturer utan att dö, i mörker undviker att falla ner i en latrin och så vidare.

Säkert finns där också något om hur man överlever ett krig.

Och Švejk försöker komma ihåg; febrilt är han upptagen med att scanna vad han råkar hitta i sitt minne, vänder det ut och in för att sedan breda ut det i sina monologer, som försökte han knäcka en kod som kommer att visa sig innehålla formeln för hans räddning.

Allt vad han minns av sitt liv är nu värt att granskas, i ingen annan avsikt än att själv ta kontroll över det. Det handlar om det desperata försöket att i dödsfara inmuta så mycket biografi och exi­stens som möjligt. Och ingenting får glömmas; också den skurrilaste detalj kan visa sig innehålla vad han behöver.

För den som (kanske) lyssnar är hans anekdoter bara små retoriska buljongtärningar att lösas upp i deras sällan helt nyktra medvetanden. Men det gör ingenting. Vad som berättas är ju avsett för Švejk själv, inte för dem, och ska hindra honom från att bli skickad dit han inte vill. Och det är ont om tid; han är ju redan på väg. Ty den tappre soldatens marsch mot fronten är också ett slags odyssé, en road movie eller modern Anabasis, fast Švejk strävar i motsatt riktning till marschbataljonens. Han är ju inte på väg hem, vill därför inte som Odysseus komma fram. I stället vill han göra resan så lång som möjligt eftersom han fruktar att vid vägs ände den där massgraven är det enda som väntar på honom.

Och ännu är han inte där.

Och hur går det för Švejks bekanta från Prag? För Josef K. och K.? Riktigt illa. Det visar sig att K. aldrig blir insläppt på slottet och att Josef K. får en kniv i hjärtat; två gånger vrids den där om. Han dör som en hund. Bara skammen överlever honom, skriver Kafka.

Skammen över vad? Över att inte ha försvarat sig.

Men det är som vore Kafkas hjältar oförmögna till just försvar. Inte heller kan de dra nytta av andras erfarenheter. I sin kamp mot byråkratins oöverskådliga maktapparat får de ändå en hel del goda råd: välmenande, ofta insiktsfulla, förmedlade av personer som är väl förtrogna med domstolen eller slottet. Det borde vara till hjälp. Josef K. och K. ställer frågor och de får svar, men verkar inte lyssna till dem. Snarare beter de sig som hade de ingenting hört. Eller wännu värre: som om de genast glömt bort vad de hört. Det händer till och med att de somnar när någon berättar något viktigt för dem. Allt börjar sedan om på nytt utan att de kommit ur fläcken.

Är de autister? Snarare då konstgjorda männi­skor. Medan Švejk faller tilllbaka på vem han är och upplevt kan de inte ens lägga sig till med en artificiell biografi. All erfarenhet och alla goda råd är som bortkastade på dem eftersom de inte kan göra någonting av dem. De inte kan ”läsa” sin egen belägenhet, är otillgängliga för all form av feedback, kan till skillnad från Švejk inte relatera någon information till sin egen person. Trista fakta.

Vi börjar misstänka att de inte kan ta världen till sig därför att de själva inte befinner sig i den. Varken de själva eller vi vet egentligen vilka de är. Till skillnad från Švejk berättar de aldrig något därför att de ingenting har att berätta. De är utan förflutet och tycks sakna förmågan att minnas. Men en sådan person kan inte hjälpas, än mindre hjälpa sig själv. Josef K. och K. verkar dömda till att misslyckas och gå under.

Här blir det dags att skriva om deras familjehi­storia.

Är de besläktade med någon så inte med Švejk utan med Golem. Golem är den konstgjorda människa som rabbi Löw i det gamla Prag skapar av de fyra elementen. En ”färdig” människa, helt utan biografi och minnen. Alla Golems delar är visserligen mänskliga, också anletet ger rabbinen mänskliga drag; men talet felas hans skapelse. Stum och med huvudet vilande i de grova händerna blir Golem sittande vid spisen i rabbi Löws hus och väntar på nya uppdrag. Så är han dömd att framleva sin ”existens” helt beroende av någon annan, ett viljelöst instrument i främmande händer. Dock var rabbi Löw en gudfruktig människa som tog väl hand om sin homunculus.

Men om en sådan varelse blir lämnad åt sitt eget öde?

Kafka visar oss vad som då händer. På samma gång ger han oss en vision av den moderna männi­skan: ensam, uppryckt ur sitt sammanhang, hjälplös inför det byråkratiska maskineri som vill förinta henne.

Hur annorlunda är inte Švejk som sitt eget livs bokhållare! Och han är framgångsrik. Sheherazades tusen och en natt är visserligen ett svårslaget rekord, men det kommer att visa sig att Josef Švejk inte är så värst mycket sämre: när boken om den tappre soldaten efter drygt tusen sidor (i den tjeckiska originalutgåvan) plötsligt tar slut därför att Jaroslav Hašek supit ihjäl sig och pennan fallit ur hans hand, har Švejk inte ens nått fram till fronten. Han befinner sig i närheten av Przemysl, ungefär etthundrafemtio kilometer ifrån den.

Om inte detta bör kallas en enastående framgång vet jag inte vad ordet betyder.

Populärt

Hur nazistiskt var Österrike?

Österrike dras med ett rykte av att ha varit nazistvurmande och än idag associeras landet med främlingsfientlighet. I sin nya bok gör författaren Jean Sévilla upp med denna bild av Österrike – som inte riktigt verkar stämma.

Mats Fält Recension 2025 3

Švejk lyckas där både Josef K. och K. misslyckas.

Inte så illa för någon som handlar med stulna hundar.

I flera decennier har jag grälat med tjeckiska vänner om Josef Švejk, ofta på krogen (fast aldrig på turistfällan Gyllene Bägaren). Flera av dem vill inte riktigt kännas vid honom, som skulle han ha förolämpat dem moraliskt eller i deras tjeckiska patriotism.

Som symbol för nationen vill ingen se honom. Pavel Kohout anser att han är en opportunist som enbart skulle representera sin tids tjeckiska trasproletariat; det enda vi är ense om är att Bertolt Brecht är en ännu större idiot än Švejk när han i en av sina pjäser skickar ut den tappre soldaten i det andra världskriget.

En förödande, oförlåtlig anakronism; att uppträda som Švejk och ändå överleva är kanske möjligt under kejsar Franz Josef, men vore under Hitler en säker dödsdom.

Och Václav Havel? Han ville inte ens tillerkänna Švejk mänskliga egenskaper, inte se honom som en person av kött och blod, snarare då som något just konstgjort, en av många i Prags klassiska tradition av homunculi.

Ludvík Vaculík går ännu längre. För honom är Švejk en nihilist. I en lika kort som berömd text ägnar han sig åt vad som för mig liknar litterärt angiveri när han låter Švejk med sin outgrundliga uppsyn uppträda som en av de många förhörsledare dissidenten Vaculík konfronterades med innan realsocialismen bröt samman i Prag. Som jag menar en grotesk missuppfattning. Eller som om Vaculík inte läst boken om Švejk, åtminstone inte det första kapitel där han med stor list – och man anar hans återhållna desperation – tar sig ur polisspionen Brettschneiders klor.

I många år nu har jag krävt upprättelse för Josef Švejk. Förgäves. Hur är det möjligt att gårdagens dissidenter trots uniformen inte känner igen honom som en av dem? Emellanåt gör det mig upprörd. Också ni hade ju krogen eller kaféet som enda scen! Precis som Švejk tillbringade ni mesta tiden där och det är för mig obegripligt hur ni i ­åratal kunde låta honom sitta vid bordet bredvid utan att bjuda in honom.

På sätt och vis lärde ni er också det mesta av Švejk. Era metoder var civila. Ni grep inte till våld för att värja er. Som Švejk gjorde ni aldrig en fluga förnär. Charta 77 var egentligen er variant av hans sätt att värja sig mot makten utan att öppet ta strid med den: att av makten kräva att den intill sista bokstaven skulle hålla sig till sina egna lagar och förordningar, att pocka på en bokstavstrogen läsning också av det finstilta i stället för att behandla Lagen som formalia och ren dwekoration.

En sådan juristisk jiujitsu hade Švejk omedelbart begripit.

Och även Švejks rädsla borde ni ha förstått: på goda grunder var ni ju själva rädda, rädda för att spärras in, för de ideliga förhören och trakasserierna, rädda att sluta som fönsterputsare eller som eldare i något pannrum. Som Švejk riskerade ni att strykas ur rullorna, att förvandlas till en icke-person, att bli till nummer utan hopp om att någonsin kunna bli till en medborgare. Precis som han var ni helt enkelt rädda för att upphöra att existera.

Och precis som ni höll Švejk sanningen högt. Hur kunde ni glömma det? Ljuger gör han aldrig; inte ens fältprästen Katz kan beslå honom med lögn. Hans anekdoter är kanske tillspetsade eller groteska, ibland med tvivelaktig sensmoral, men inte lögnaktiga. Hur skulle han kunna vara en ”nihilist”, en ”lögnare” eller rentav ”världslitteraturens underbaraste anarkofatalist” (Jakob Strobel y Serra)? Ingenting av detta, menar jag, har med Josef Švejk att göra. Vad han försöker undvika är just sitt fatum, och i denna ansträngning finns inget romantiskt eller anarkistiskt, däremot hårdnackad ordning och systematik.

I stället håller sig Švejk strikt till saninngen, om inte alltid av övertygelse så åtminstone av självbevarelsedrift. Det måste vara svårt att hitta ett bättre exempel på vad Havel kallar att ”leva i sanning”; också inför krigsrätten talar han sanning, trots att den där sanningen kan göra honom ett huvud kortare. Detta skvallrar också om mod. Låt oss erkänna: med sin sanningslidelse står han i samma stora böhmiska tradition som ni chartister förde vidare från Jan Palach, Jan Hus eller Tomáš Masaryk vars valspråk som president var ”sanningen segrar”.

Nu är alltsammans historia. Hundra år har gått sedan första världskrigets utbrott och Charta 77 är glömd som realsocialismen är glömd. Men Josef Švejk väntar fortfarande på sin rehabilitering. Kanske en staty? Fast säkert skulle den tappre soldaten då genast börja en lång utläggning om statyers korta livslängd och vad duvor brukar använda dem till, allt i avsikt att rädda sig själv från ett sådant öde i marmor eller brons.

Fast bjuda honom på några öl skulle man förstås kunna göra. Inte bland turisterna på Gyllene Bägaren, men någonstans nära slottet i Prag, för att så slå två flugor i samma smäll och påminna all världslig makt om dess utmätta tid och dödlighet.