Räddaren i nöden

Gustav Stresemann som Tysklands räddande ängel.

Gustav Stresemann lyckades lotsa Tyskland bort från 1920-talets ekonomiska och sociala kriser. Frågan är om han också hade kunnat hålla nazismen stången.

Gustav Stresemann viss­te vad han talade om. ”Endast de som orubbligt tror på att allt till sist slutar väl förmår upprätthålla den anda som vägleder dem genom vardagen.” Hans egen vardag bestod av en lång och smärtfylld kamp mot en sjukdom som obevekligt drev honom till det uthärdligas gräns, samtidigt som hans fiender obarmhärtigt försvagade honom. Men Stresemanns anda vägleddes verkligen av en orubblig tro på att allt till sist skulle sluta väl: att det skulle bli möjligt att styra Tyskland bort från den avgrund som hade öppnat sig efter första världskriget. Och han var nära att lyckas.

Från Stresemanns enkla bakgrund som son till en ölhandlare till posten som Tysklands kansler och utrikesminister och dessutom mottagare av Nobels fredspris är hans biografi en enda framgångssaga. Han var den främste arkitekten bakom Tysklands ”gyllene 20-tal” – den korta perioden av stabilisering mellan de ekonomiska kalamiteterna 1923 och 1929 – och hans prestationer har väckt fascinerande kontrafaktiska frågor, till exempel vad som hade hänt om han dragit Tyskland tillbaka till vägen mot permanent återhämtning. Stresemann själv skulle aldrig få se sina bemödanden att rädda Tyskland omintetgöras. Han avled den 3 oktober 1929 – tjugosex dagar innan börskraschen i New York störtade landet i mörker.

”Stresemann kritiserade Versaillesfördraget skarpt men gav aldrig efter för det politiska våld som kom att utmärka Weimar­republikens första mörka år.”

När Stresemann föddes i en medelklassfamilj i Berlin 1878 var Tyskland självt endast sju år äldre än han. Den tyska nationalstaten hade skapats av Preussens kansler Otto von Bismarck i en serie krig. Den sökte sig fortfarande en egen plats i världen. Unge Gustav tycks tidigt ha fått klart för sig att han ville spela en roll i denna process. Han var yngst av familjens åtta barn och den ende som gick i läroverk innan han bestämde sig för att studera hi­storia, litteratur och nationalekonomi vid universiteten i Berlin och Leipzig.

Då han skrev in sig 1898 rasade en intensiv offentlig debatt i Tyskland om den nationella identiteten. Den framfusige unge kejsar Vilhelm II härskade och drev en kolonial expansionslinje som kallades ”Weltpolitik” – Frankrike och Storbritannien hade stora imperier och då måste Tyskland också ha en plats i solen. Mot honom stod en växande skara socialister som ville ge inrikespolitiska reformer förtur framför en expansiv utrikespolitik.

Det var under denna dragkamp om nationens själ som Stresemann gick med i diverse studentföreningar, vilket renderade honom permanenta mensurärr, bestående ansiktsskador efter värjdueller. År 1903 blev han medlem av det nationalliberala partiet, vars principer stämde med hans övertygelser på varje punkt. Han var mer moderat än många av kamraterna i studentföreningarna där antisemitiska åsikter var vanliga, och han anslöt sig till de liberala värderingarna från revolutionerna 1848 men höll fast vid idén om militär, marin och kolonial expansion. År 1907 blev han den yngste ledamoten av den tyska riksdagen efter att ha besegrat den lokale socialdemokraten med ett valprogram där tyngdpunkten låg på marin och kolonial expansion.

I likhet med många andra tyskar betraktade Stresemann första världskrigets utbrott som en chans för Tyskland. I hans ögon gav det den unga staten tillfälle att muta in territorium­ på andra kontinenter och bli en världsmakt, i en skala som stod i överensstämmelse med dess ekonomiska potential i Europa. Många tyskar ändrade uppfattning inför krigets hisnande förlustsiffror och civilbefolkningens fruktansvärda lidanden, men Stresemann försvarade kejsaren in i det sista. Han vidhöll till exempel att Calais borde bli en tysk hamn, av samma slag som Gibraltar för Storbritannien, och att obegränsat ubåtskrig var nödvändigt och moraliskt oantastligt.

Stresemann stod stadigt för sin åsikt och anslöt sig inte viljelöst till det ena eller andra politiska lägret. Han blev populär bland de konservativa för att han förordade annekteringar, men hans inrikespolitiska åtgärder pekade åt andra hållet. Han hade alltid varit en övertygad anhängare av demokratiska strukturer och hävdade att Europas monarkier hade tagit ett steg bakåt, överallt utom i Tyskland och Österrike. I linje därmed ansåg han att den tyske regeringschefen inte skulle utses och avskedas efter kejsarens godtycke – en anmärkningsvärd attityd med tanke på att han inte hade någon högre tanke om kansler Theobald von Bethmann-­Hollweg, som hade avskedats för att han 1917 låtit riksdagen lägga fram en fredsresolution.

Det kan ha varit just Stresemanns paradoxala inställning som bidrog till att han inte bara överlevde den tumultartade politiska omdaning som följde på vapenstilleståndet den 11 november 1918, utan tvärtom levde upp i den. Han grundade det nationalliberala Tyska folkpartiet i december och valdes till dess ordförande. I denna position satt han vid bordet i den lilla staden Weimar i Thüringen medan den nya tyska författningen mejslades ut under första halvåret 1919. När Tyskland förelades utkastet till Versaillesfördraget, där 13 procent av landets territorium­ skars bort, kom det som en chock för Stresemann liksom för de flesta av hans ­landsmän. Hans ­starkaste protest gällde det ekonomiska utfallet. Hur skulle Tyskland överleva ekonomiskt efter att ha förlorat nästan hälften av sin stålindustri och tvingats betala astronomiska 132 miljarder guldmark (omkring 269 miljarder dollar idag) i krigsskadestånd, så som de allierade enades om 1921?

Stresemann kritiserade Versaillesfördraget skarpt men gav aldrig efter för det politiska våld som kom att utmärka Weimarrepublikens första mörka år. Han arbetade ständigt på att stabilisera den demokratiska republiken med alla tänkbara medel. Han ville få i gång samtal, särskilt med fransmännen. Det må ha burit honom emot att fullfölja fredsfördraget och förlikas med de allierade, men det var enda sättet för Tyskland att återhämta sig som nation. Det berodde kanske på hans privata bakgrund i småskalig företagsamhet, men Stresemanns ledstjärna var att allt hängde på ekonomin. Om det blev ordning på landets finanser skulle allt annat falla på plats.

Tysklands finanser rusade emellertid allt djupare ner i kris mellan 1919 och 1922. Hoppet om bättre tider flämtade allt svagare i ett samhälle som brutaliserats av första världskrigets massvåld och förödmjukats av nederlag och ekonomisk misär. Politiken blev bokstavligt talat en fråga om liv och död. Enbart den ultranationalistiska sammanslutningen Organisation Konsul mördade mer än 350 personer, däribland utrikesminister Walther Rathenau och finansminister Matthias Erzberger, som aktivt hade arbetat för ett vapenstillestånd. I detta läge var Stresemann naturligt nog tveksam till att acceptera posten som kansler när han erbjöds den 1923. Till sin hustru skrev han att den var besläktad med ”politiskt självmord”. Men efter sina kraftfulla maningar till en ny koalition med uppdrag att reda ut Tysklands problem kunde han knappast avböja chansen att leda den då den äntligen förverkligades.

Efter utnämningen till kansler i augusti 1923 hade Stresemann ett berg att bestiga. Inte mindre än sju personer hade beklätt detta ämbete sedan 1919, och alla hade misslyckats med att behålla ett bråkigt och splittrat parlaments förtroende. Också Stresemann gjorde allt för att hålla ihop en koalition av fem partier medan han slet med Tysklands existentiella problem. Franska och belgiska trupper hade ockuperat Ruhrområdet i protest mot att Berlin inte betalat skadestånd, arbetslösheten hade stigit till fyra miljoner och i november 1923 försökte Adolf Hitler gripa makten i den så kallade ölkällarkuppen i München. Den politiska och sociala instabiliteten överskuggades dock av hyperinflationens ofattbara mått. I november 1923 kostade ett kilo nötkött 4 800 miljarder mark.

På något sätt lyckades Stresemann bemästra situationen. Mot enormt politiskt motstånd från vänster och höger avlyste han de franskfientliga strejkerna i Ruhrområdet, införde en nöd­valuta för att få ordning på ekonomin och
inledde överläggningar med Frankrike, Storbritannien och USA om en väg ut ur krisen. Även sedan hans regering avsatts av riksdagen i november gick han vidare med sitt arbete som utrikesminister, en tjänst som han skulle upprätthålla till sin död 1929.

Stresemann såg ut att uppnå det ouppnåeliga. I enlighet med den så kallade Dawesplanen beviljades Tyskland 1924 ett lån på 800 miljoner mark (1,63 miljarder dollar idag), utöver mer hanterbara räntor på krigsskadestånden. Fransmännen gick också med på att dra sig tillbaka från Ruhr­området och deras nye utrikesminister Aristide­ Briand och Stresemann byggde upp en vänskaplig relation. De båda skulle komma att dela Nobels fredspris 1926 för sitt försoningsarbete. I det ingick 1925 års Locarnofördrag där Västeuropas nya gränser accepterades av alla parter, likaså Tysklands inträde 1926 i Nationernas förbund som bildats 1920. I öster anträdde Stresemann en väg till försoning med Ryssland som ledde till fördraget i Rapallo, också undertecknat 1922. År 1928 hade han en fast plats vid alla internationella förhandlingsbord och deltog i bildandet av ­Kellogg–Briand-pakten, där kriget fördömdes som politiskt instrument.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Inom sitt eget land fick Stresemann utstå spott och spe, från höger för att han fullföljt Versaillesfördraget och från vänster för sin nationalistiska dagordning, men han hade blivit en av världens mest aktade statsmän. Amerikans­ka, brittiska och franska iakttagare såg i honom en avspegling av ett nytt och bättre Tyskland.

Trots Stresemanns karisma och framgångar vid 1920-talets mitt förmörkades de åren av hans snabbt försämrade hälsa. Han hade aldrig varit fysiskt stark – som ung blev han frikallad från den obligatoriska militärtjänsten av hälsoskäl. Just när Versaillesfördraget skulle undertecknas i juni 1919 fick han en hjärtinfarkt, som i sin tur förvärrade redan långvariga skador på njurar och hjärta. De tros nu ha orsakats av Graves sjukdom, en rubbning i sköldkörtelns funktion. Hans hektiska livsstil, hans gigantiska arbetsbörda och den ständiga fientlighet som han utsattes för under åren som utrikesminister frestade ytterligare på hans tillstånd.

Då Stresemann avled den 3 oktober 1929 efter en stroke utlöstes en flod av sorg. Han hedrades med en statsbegravning med ceremonier vars like inte skådats sedan Tysklands förste kejsares, Vilhelm I:s, död 1888. Mindre än fyra veckor senare skulle börskraschen i New York driva Tyskland mot ny ekonomisk förödelse. Stresemann själv besparades nazismens katastrofala verkningar, folkmord och krig som denna kris banade väg för, men eftervärlden stod där och begrundade hur det kunde ha gått under andra förhållanden.

Kunde Stresemann verkligen ha räddat Weimarrepubliken? Systemet hade inte många anhängare medan det varade. Det var Tysklands första erfarenhet av ren demokrati och belastades från första början av social och ekonomisk misär. Atmosfären av våld, kaos och ödeläggelse maskerades av det lånade välståndet under åren mellan 1924 och 1929, och det visste Stresemann. I september 1929, kort före sin död, yttrade han inför Nationernas förbund: ”Tyskland dansar på en vulkan. Om Amerika säger upp de korta lånen faller en stor sektion av vår ekonomi sönder.” När allt kom omkring höll hans livslånga övertygelse: allt står och faller med ekonomin.

Hittills har mer än ett dussin biografier över Gustav Stresemann skrivits. Det aldrig slocknande intresset för honom härrör delvis från hans karisma, som fängslade samtidens statsmän men också är tydligt förnimbar genom decennierna. För sina landsmän framstår han som den som lyfte Tyskland ur den avgrund det befann sig i 1923, nästan som genom ett under. Frågan huruvida han kunde ha upprepat bragden 1929 återkommer ständigt. 

Översättning: Margareta Eklöf
Texten är tidigare publicerad hos Engelserg Ideas 3/12 2021.

Katja Hoyer

Katja Hoyer är brittisk-tysk historiker och journalist specialiserad på modern tysk historia. Hennes senaste bok är Blood and Iron . The Rise and Fall of the German Empire 1871–1918.

Läs vidare