I presidentvalet 2017 lanserade Emmanuel Macron ett ambitiöst reformprogram för att göra den alltför tunga offentliga sektorn lite lättare och att komma till rätta med statsfinanser och budgetunderskott. Redan året därpå började ”kriserna” med en långvarig och förödande strejk- och demonstrationsvåg vid det statliga järnvägsbolaget, SNCF. Det slutade med att alla nu levande järnvägsanställda fick behålla sina villkor, men förändrade regler och villkor görs för nyanställningar. Strejken följdes snart av en betydligt djupare kris då de så kallade gula västarna först dök upp vid rondeller och motorvägsavfarter som de blockerade i protest mot höjd bensinskatt. Rätt snart tog de sig in till Paris och slog sönder Champs-Élysées,­ månad efter månad.

Med de gula västarnas protester blev en dittills osynlig del av den franska befolkningen synlig, som lever på landsbygden och i små och medelstora städer, som lever i den globaliserade ekonomins bakvatten och som inte får del av det ökade välståndet. Krisen varade i drygt ett år och fick egentligen aldrig någon lösning även om regeringen ordnade enorma mängder debatter och ”hearings” på lokal nivå, vilket bidrog till att den tunnades ut. Och när covid kom lades locket på och slöt tätt. Det fanns inte längre några nya reformförslag och alltså heller inget att protestera mot. Det bråkiga franska folket visade sig vara förvånansvärt fogligt och anpassningsbart till lock downs, distansarbete och skolstängningar. Och regeringen släppte alla ambitioner vad gällde budgetsanering, just då åtminstone. Sloganen blev istället ”Coûte que coûte”, kosta vad det kosta vill, då franska företag och arbetstillfällen skulle räddas.

Här någonstans befinner vi oss inför presidentvalet i april 2022. Ett växande budgetunderskott, en hyfsat vaccinerad befolkning och ett gigantiskt gemensamt lån på EU-nivå är på plats för att starta om Europa efter krisen. Det sista är i alla fall Frankrikes förtjänst om man ska tro presidenten och hans regering, för det är på det resultatet som Emanuel Macron kommer att bli tvungen att gå till (eventuellt) omval. Av hans både-höger-och-vänster-väljare är vänstern mest missnöjd, och han har gjort mer för att blidka högern. Till exempel har ett stort paket lagar mot islamismen klubbats, liksom förstärkning till polis och rättsväsende. Och han fortsätter att förefalla vilja reformera det tämligen krångliga och delvis förlegade pensionssy­stemet, också det skulle tilltala högerväljare.

Hans ledmotiv är myten om Det stora Folkutbytet. Han gör ingen som helst skillnad på muslimer i största allmänhet och islamister i synnerhet. Alla ska ut.

Macron har ungefär en fjärdedel av väljarsympatierna så här ett drygt halvår före nästa val, vilket med franska mått mätt är smått fantastiskt. Men han kan förstås inte ta ut segern i förskott, även om de gamla etablerade partierna, Socialisterna och Republikanerna som krossades i det förra valet, fortfarande inte ser ut att utgöra något hot. Vänstern, från trotskister, via gröna till socialdemokrater har för närvarande sju kandidater på plats. Ingen av dem kommer upp i tvåsiffriga sympatital i opinionsmätningarna. Och den gamla högern, Republikanerna, har tre själv­utnämnda kandidater, varav två inte längre är med i partiet. Partiet säger att det tänker presentera sin kandidat först den 4 december, efter någon form av intern omröstning. I opinionsundersökningarna ligger bäste man här fyra totalt.

Högernationalistiska Marine Le Pen för Nationell Samling har hittills sett ut att åter bli den som utmanar Macron i slut­duellen – en match som ingen fransk väljare säger sig vilja ha igen. Förra gången gjorde hon dessutom bort sig så totalt i den direktsända avslutande debatten att till och med många av hennes egna sympatisörer insåg att hon inte skulle klara jobbet. Sedan dess har hon pluggat ekonomi och samhällskunskap och årets kampanj inleder hon med att från början försöka framstå som en statsman. Inga plumpa skämt, inte ett ont ord om islam, invandring eller om att gå ur EU. Hon har enligt alla bedömare blivit alldeles för tandlös och beskedlig och kanske är det därför hon nu håller på att bli omkörd till höger.

Uppstickaren (eller raketen snarare) är Eric Zemmour, 63 år. Zemmour är gammal journalist, bästsäljande författare, krönikör, debattör och provokatör. En välkänd medieprofil som blivit utslängd från ett antal redaktioner på grund av misogyna och rasistiska uttalanden. Han har även blivit dömd för att faktiskt kränka muslimer. Hans politiska program är för närvarande högst ofullkomligt och han är inte ens officiellt kandidat än (då detta skrivs). Hans ledmotiv är myten om Det Stora Folkutbytet. Han gör ingen som helst skillnad på muslimer i största allmänhet och islamister i synnerhet. Alla ska ut. Om något anspelar Zemmour på ett förlorat (vitt) Frankrike, som han enligt opinionsundersökningarna inte är ensam om att sakna.

Det finns ett närmast existentiellt frågekomplex kring fransk identitet, vart landet är på väg och om det har någon som helst roll att spela i resten av världen, som är mycket mer utbrett än vad de ­gamla proffspolitikerna begriper. En stor grupp fransmän vill inte längre diskutera köpkraft och skatter, de undrar vilka de är och om de har någon framtid.

Och det fångar alltså Zemmour upp, blandat med en rejäl portion skrämselpropaganda. Men han framstår samtidigt (återigen i förhållande till de etablerade politikerna) som totalt ärlig. Svarar rakt på frågorna. Är mycket beläst och refererar till historien där Bonaparte och de Gaulle är favoriter. Han är faktiskt briljant, vilket gör att han appellerar till grupper Marine Le Pen inte kan nå. Zemmours sympatisörer är ändå delvis avhoppare från Nationell Samling, men kommer också från Republikanernas katolska konservativa högerflank. och just nu ligger Zemmour och Le Pen i stort sett lika i opinionen, på kring 15 procent var. Också för Republikanerna är Zemmour ett gissel eftersom det politiska utrymmet mellan honom och Macron, som i sin tur fångar upp den liberala och företagsvänliga högern, krymper till nästan ingenting.

Och vad Zemmour slutligen har, som ingen annan kandidat har, är en tv-kanal i ryggen. CNews är en 7/24-nyhetskanal vars relativt nye ägare, Vincent Bolloré, satsar på väljarsegmentet höger och höger om högern. Här har Zemmour fram till nyligen haft en timme på bästa sändningstid varje kväll och nått en jättepublik. Att han tillfälligt stängs av beror på att han verkar bedriva valkampanj, och enligt fransk lagstiftning ska alla valkandidater ha lika mycket tid i etermedierna.

Cnews har med Zemmour som dragplåster gått om de andra nyhetskanalerna i tittarsiffror – och naturligtvis jämförs kanalen med amerikanska Fox News. Förmodligen har även Zemmours tillvägagångssätt likheter med Donald Trumps. Han gör inga som helst försök att vända sig till en bred publik. Han talar om de ämnen han brinner för och han gör det konsekvent genom sitt ideologiska filter. Och han fortsätter att skapa rubriker.

Till hans nackdel talar samtidigt att han inte har något parti och därmed varken apparat eller partikassa. Han är dessutom den person som allra flest fransmän säger sig aldrig någonsin kunna rösta på. 59 procent.

Om det räcker?

Förstås omöjligt att svara på. Att franska väljare är mycket trötta på sitt etablissemang är uppenbart, inte minst valet av Macron, som tycktes komma från ingenstans, visade det. Kanske fortsätter splittringen. Det kan vara till Eric Zemmours fördel.