Rapport från politikens Inferno
Kanske inte allra värst i Italien. Men krisen verkar vid närmare påseende svårast att tackla just där. Gamla problem gör det nästan omöjligt att angripa nya, utifrån kommande.
Möjligen har man som utlänning ibland ett lite för snävt perspektiv. Mina vänner och grannar i Pisa uttrycker också förtvivlan och förakt inför förhållanden de dagligen tvingas bevittna i mediernas politiska rapportering, och inför själva rapporteringen. Men samtidigt betraktar de på något vis det hela med större distans än den ovane främlingen. Det finns en annan värld än den politiska.
Bland de bästa tillresta rapportörerna på senare tid märks ändå Bill Emmott, tidigare chefredaktör för The Economist. Hans bok Good Italy, Bad Italy kom i fjol, efter Berlusconis fall men före regeringen Montis nederlag och utlysandet av årets val.
Vad gäller det onda eller dåliga Italien av idag bekräftar Emmott den gängse bilden, med extra starkt fokus på ekonomin. Framställningen andas dock en sympatisk optimism, som mot slutet helt tar överhanden.
Det börjar förstås med problemet Berlusconi. Emmott och The Economist ådrog sig 2001 mogulens vrede genom ett temanummer – ”Why Silvio Berlusconi is unfit to lead Italy” – som den avporträtterade förgäves försökte åtala. Utlänningar förvånas över att mogulen kallade ärkeliberalen Emmott för kommunist. Men i Italien har vi måst höra just detta om domarkåren eller var och en överhuvudtaget som har yttrat sig sanningsenligt om Berlusconis, ”Il Cavalieres”, affärer.
Emmott placerar Berlusconi, samt politiker och kyrkliga dignitärer som översett med hans orgier och skadeverkningar, i Dantes helvete, ett ”politikens Inferno”. Helt rimligt. Särskilt som han fördelar skulden – hela den politiska ”kasten” är korrupt – och inte heller helt räknar ut ”Il Cavaliere”.
Sedan är det förstås kusligt att inse att Berlusconi efter bokens publicering har återuppstått från Inferno. ”Il Cavaliere” fällde regeringen Monti för att åter få ett val enligt ”svinerilagen”, som hans parti drev igenom för ett antal år sedan, men som just var på väg att ersättas. Syftet är dock mindre att gripa makten igen än att genom köpslagan i parlamentet hejda juridiska processer som i varje annat land skulle ha satt honom bakom lås och bom. Den reformprocess som startade för ett år sedan är hursomhelst skjuten i sank.
Kanske övervärderar Emmott, som nästan alla utlänningar, tv:s roll i jämförelse med röstköp och skamliga koalitioner. Men han har en klar blick för bisarra fenomen som Giuliano Ferrara, exkommunisten som har blivit Berlusconis expert på smutsiga hantverk. Medan Berlusconi även kunde kontrollera stats-tv. hade flåbusen Ferrara en daglig kvart där han smutskastade domare och fiender till husbonden samt hyllade maffiamisstänkta medarbetare under motståndsrörelserubriken – ”Radio London”.
Boken ger också prov på rättvisans brister, som den groteska processen mot den amerikanska studentskan Amanda Knox i Perugia. Berlusconis angrepp på domarkåren kan passera på grund av sådant – samtidigt som han ju egentligen vill ha ännu mindre rättvisa, inte mer. En bidragande orsak till bedrövelsen är, vilket man håller med om i mitt eget mycket röda område i Toscana, enligt Emmott, vänsterns patetiska svaghet och benägenhet att hellre värna egna fördelar än gå till botten med eländet.
Från politikens Inferno går vi vidare till ”Ekonomins skärseld”. Italiens BNP per capita har under perioden 2001–10 sjunkit cirka en halv procent om året, medan den stigit i alla jämförbara länder, inklusive Grekland! Bara Haiti och Zimbabwe har haft sämre utveckling. Detta fastän Italien åren efter andra världskriget hade en boom som överträffade Sveriges och ännu under 1980-talet hade en tillväxt över genomsnittet i OECD. Men man har aldrig återhämtat sig från den kris som ledde till den gamla elitens kollaps i början av 1990-talet. Den öppnade den återvändsgränd som Berlusconis 20 år som ledande politiker har inneburit. Att italienska hushåll haft störst besparingar av alla – delvis som en reaktion på obefintliga sociala skyddsnät – tycks numera inte längre hålla streck.
Man har en överdimensionerad statsapparat som ändå inte levererar särskilt mycket till medborgarna, vilket i sin tur ökar den enorma skatteflykten, som i sin tur tvingar staten att öka sin skuldsättning till allt högre ränta. Kostnaderna för pensioner är högst i OECD, mer än dubbelt mot genomsnittet. (Ändå är de med våra mått extremt låga, visar en rundfråga i bekantskapskretsen.)
Bristande konkurrens, statliga och halvprivata monopol utpekas som ytterligare hinder. Dessutom hindras tillväxten av att det inte är lönsamt för företag att växa. Det lilla familjedrivna serviceföretaget är inte bara ett kulturellt ideal, det är en vinnarstrategi mot de regler och svårigheter som möter.
Något ”Paradiso” erbjuder sig av förklarliga skäl inte för ögonblicket. Men Emmott vill ändå söka ljuspunkter och vägar framåt genom ”det goda Italien”.
Mest hopp finner han i Turin längst upp i nordväst. Härifrån utgick enandet. Här finns Fiat. Här hölls vinterolympiaden 2006. Här finns ordning och framtid.
Men kanske är det tvärtom? Många av Italiens svårigheter är ett arv från just den monarki i Turin som resten av landet, ofta motvilligt, förenades med 1861: statsskulden, rättsväsendet, den bisarra ordningen att sittande regering kan ändra vallagen till sin fördel, fiendskapen mellan folk och stat.
Emmott är överhuvudtaget blind för landets historia före 1980-talet. Namnet Mussolini saknas liksom det allestädes närvarande minnet av dennes regim. Han missar poängen då han glatt köper sig en svart skjorta vid en manifestation mot maffian på Sicilien. De enda som någonsin har fått bukt med maffian är ju Mussolini och fascisterna, och till exempel den även av Emmott hyllade martyrdomaren Borsellino var faktiskt organiserad nyfascist.
Men samtidigt är kapitlet om kampen mot maffian och dess utpressningar ett av de mest läsvärda och uppmuntrande.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Han är också fördomsfri nog att finna hopp hos Apuliens guvernör Nichi Vendola, homosexuell kommunist, miljövän och troende katolik (Bara i Italien!). Vendola har i samarbete med den lokala storfinansen ryckt upp det lokala näringslivet, sänkt arbetslösheten och bekämpat korruptionen.
Emmott noterar också hur det italienska näringslivet i vissa avseenden har sundare principer än på många andra håll. Man har tydliga, långsiktiga ägare som Barilla, Benetton och otaliga andra. Men dygderna motarbetar ibland sig själva. Samma princip styr ju Berlusconis Mediaset och maffians klaner. Familjestyret leder också till nepotism och brist på meritokrati. Universiteten är usla, forskningen på efterkälken.
Emmotts lösning på de problem som på detta vis hindrar ”det goda Italien” att växa är avreglering och åter avreglering.
Men ett problem är ju att inte ens de regler som finns åtföljs.
Hursomhelst ger hans smittande entusiastiska bok nya och spännande perspektiv på landet som är lika omöjligt att regera som lätt att älska.