Rainer Maria Rilke (1875–1926) är en av litteraturens giganter. Duinoelegierna tillhör de där få utvalda litterära verken som ständigt pånyttföds: för varje ny läsare öppnar sig en ny värld. Det är inte den lättaste av läsningar; det krävs både tålamod och en förförståelse av Rilkes alldeles egna universum, byggt på hans egen filosofi om världens beskaffenhet och livets mening. Men när man väl fått nyckeln till detta vidgas verkligheten.

Efter att 1923 ha publicerat både Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus sökte Rilke material till en nystart. Elegierna hade tagit tio år och ett världskrig att skapa, och han beskrev dem som hela meningen med sitt skrivande. Rilke, som hade tyska som modersmål men behärskade åtta språk, vände sig trevande till franskan för att öppna nya dörrar. Det är detta vi nu för första gången kan läsa i svensk tolkning, En oändlig ömhet (Themis förlag), vilket är ett urval ur de fyra franska diktsamlingar Rilke skrev i slutet av sitt liv.

Som översättaren Bo Gustavsson påpekar i förordet lägger sig Rilke närmare det materiella i dessa dikter än de tidigare; de gestaltar delar av hans vardag på det schweiziska slottet Muzot, som var hans sista hem förutom det sanatorium där han dog i leukemi 1926. Det är egentligen en mycket väntad litterär utveckling. Rilkes slutsats i elegierna kan sägas vara att det bara är genom det materiella som vi kan uppnå – eller i varje fall tangera – den immateriella gudomligheten. Genom fruktträdgården, rosorna och vattnets sorl, som han gestaltar här, kan vi släppa jaget och uppgå i alltet, och därigenom förstå det som Rilke kallade ”den sanna verkligheten”. I processen växer människan och hon får djupare insikt om varandets natur och de stora kosmologiska förloppen hon själv är en del utav. Dikterna i denna samling genomsyras av en annan, mer avspänd ton än den som finns i till exempel Duinoelegierna.

Det finns dock en anledning till att dessa franska dikter aldrig har blivit översatta tidigare. De bleknar i jämförelse med Rilkes tidigare tyska mästerverk och en del känns till och med lite banala och osäkra. Men dikterna är likväl intressanta för att de visar hur Rilkes tankebanor utvecklades. Och, säga vad man vill, Rilke är alltid Rilke. Några dikter lyser i sin mystiska skönhet. ”Det är som om det osynliga lyser / över svävande sluttning; / något av den klara natten dröjer / med sitt silver i tidig gryning.”

Till skillnad från franskan är svenskan inget rimvänligt språk; alla ändelser uttalas. Det kräver alltså en betydande skicklighet att översätta rimmade verser till svenska, och en översättare måste ofta välja mellan att antingen vara trogen versformen och rimmet eller att vara trogen betydelsen. Gustavsson väljer tyvärr inte konsekvent något av dessa alternativ. Vissa rader är således rimmade, andra inte. I vissa dikter är två av åtta rader rimmade, när alla i originalet rimmas. Konsekvensen är att rytmen, vilket kanske är den främsta anledningen till att man följer ett versmått, går förlorad.

Alltför ofta finner Gustavsson dessutom själv egna bilder och ord, istället för att direktöversatta Rilkes. I viss utsträckning är detta naturligtvis rimligt, ingen dikt kan eller bör Google Translate-översättas, men när flera rader förefaller vara mycket löst baserade på originalet börjar man undra varför. I en dikt, för övrigt tonsatt av Paul Hindemith, hemsöker döden en syster och en far med sitt fiolspel. Systern och fadern förvandlas i översättningen till ”hon med den vackra blusen” och det klassiska motivet med dödens spel – ”jouer du violon” – försvinner helt. Mitt intryck är att det görs för att få till rim, ”blusen” i exemplet ovan rimmar på ”husen” tidigare i versen, och det är tråkigt. Alltför sökta rim bör inte vara vägen till Rilkes visionära ”andra enkelhet”.

Nej, formen är inte Gustavssons styrka, även om han i förordet tycks förespråka en ökad användning av rim i den svenska poesin, vilket är en motvalls och på så vis ganska sympatisk tanke. Hans styrka ligger istället i den lyriska tonen, och det är först när han lägger rimmen åt sidan som Rilkes röst lyser igenom språkbarriären och man som läsare verkligen kan njuta: ”Ros, o du perfekta skapelse, / du sluter dig oändligt / och sprider dig oändligt, o varelse / vars kropp försvunnit så behagligt, / inget är dig likt, o du högsta essens / av denna svävande existens; / i en rymd av kärlek där det knappt / finns rörelse, reser din doft runt.” Det är en förmedling av Rilkes mest romantiska jag.

Intrycket av svagt omdöme hos översättaren följer dock läsaren genom boken, vilket också gäller urvalet av dikter. Varför bryter man ur delar av sviter, i till exempel titeldikten ”Fruktträdgård” (ur samlingen Vergers, Fruktträdgårdar) så att man får läsa vers 3, 5 och 7, men inte 1, 2, 4 och 6? Det kräver om inte annat en förklaring eller diskussion i förordet, vilket fattas.

Rilkes dikter förtjänar naturligtvis bara det bästa, och jag hoppas att någon god översättare ändå inspireras av denna utgåva till att göra sitt eget försök.