Så enkelt är det inte

Edmund Burke: njugg. FOTO: ALAMY

Nyfikenhet gör oss till fungerande samhällsvarelser. Den får oss att orka ompröva för att förstå vad som inte fungerar och vad som istället borde göras.

Den första känsla som vi upptäcker i det mänskliga sinnet är nyfikenhet, skrev Edmund Burke i Om det sublima och det sköna från 1757. Det är också, konstaterade han en aning avmätt, den enklaste känslan.

Burke definierade nyfikenhet som lusten eller dragningen till allt nytt. Denna den ytligaste av sinnesrörelser kännetecknas av en väldig, men enkelt tillfredsställd, aptit. Den är aktiv, fladdrar planlöst runt en punkt, för att allt mindre entusiastiskt återvända från sina utflykter. En sinnesrörelse alltså, eller en känsla: barnets vägledande instinkt. Inte kan väl denna beskrivas som den dygd vår rastlösa, splittrade samtid behöver mest? Eller ens som en dygd, i sig? Jag vill hävda att det både är möjligt och rimligt.

”Mod som kantrar över i vårdslöshet kan bli riktigt farligt, både på individuell och på kollektiv nivå. Måttfullhet är fint, men riskerar alltid att glida in i ängslig passivitet.”

I likhet med andra dygder kan nyfikenhet förstås inte stå på helt egna ben. Den måste pareras och kombineras med andra värden för att komma till sin rätt, och kan som det mesta annat ta sig vitt skilda uttryck. Intellektuell nyfikenhet kan sporra en forskare att pröva sig fram till nya, mer effektiva behandlingsmetoder. Men också till att samma person tar sig en medicinskt helt omotiverad – och lagvidrig – tjuvtitt i kändisjournalen. Nyfikenhet i sig har ingen moral, även om jag vill hävda att den till sin essens är något mer och ädlare, ett för människan gott i sig, än den primitiva drift den ofta reduceras till.

En av flera fördelar med nyfikenhet är att ett övermått sällan får lika allvarliga konsekvenser som en överdosering av de fyra antika dygderna som detta tema utgår ifrån.

Mod som kantrar över i vårdslöshet kan bli riktigt farligt, både på individuell och på kollektiv nivå. Måttfullhet är fint, men riskerar alltid att glida in i ängslig passivitet. Och någon brist på strävan efter rättrådighet kan jag sannerligen inte konstatera i vår samtid. Tvärtom är väl just den uppfodrande rättvisesyn som idag tycks ha blivit synonym med begreppet, att betrakta som ett av vår kulturs stora gissel? Både i den utrerade form den kan ta sig i politiken och i universitetsvärldens cancel culture och litteraturrensningar? Mer av vishet, både i vårt styre och hos oss själva, vore förstås förnämligt.

Men hur gör man rent praktiskt för att sträva dithän, om nu skillnaden mellan ett högt ideal och en dygd är att man förväntas försöka praktisera den senare i daglig handling? Kunskapsinhämtning och bildning är förstås en god början, men historien visar ingen brist på belästa vettvillingar. I alla händelser är det inte bland intellektuella man brukar hitta den bästa dygdecocktailen.

Burkes njugga definition av nyfikenhet som något ytligt och flyktigt är alltså enligt min mening en feltolkning, men säger ändå något om vad det värsta är som kan hända om det skulle bli för mycket av det goda. Människor kan komma att lägga näsan i blöt. Styret, och staten, riskerar att bli distraherad där den borde vara fokuserad. Tråkigt förstås, men ingen katastrof: detta är ju redan vår vardag. Inte heller behöver vi oroa oss för motsatsen – som reaktionärer i alla tider har fått erfara tycks nyfikenheten outrotlig. Även den moderna konservatismens fader (som ju inte alls var reaktionär) tvingades i On the Sublime­ and Beauitiful motvilligt erkänna att ”Some degree of novelty must be one of the materials in every instrument which works upon the mind; and curiosity blends itself more or less with all our passions”.

Det viktigaste argumentet för att nyfikenhet idag är att betrakta som en bristdygd är dock inte att det är riskfritt. Det är att dess tvillingsynd – den slappa eller gravallvarliga fantasilösheten – i så hög grad driver fram flera av vår tids stora bekymmer. Den nyfikenhet jag efterfrågar är vare sig den fladdriga, som tänder gnistor, eller den mer ihållande, som driver det vetenskapliga framsteget. Det är den krävande nyfikenhet som gör oss till fungerande samhällsvarelser.

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

Att förstå hur något fungerar är nämligen inte samma sak som att förstå vad som fun­gerar. För att göra det, måste man också nyfiket orka närma sig det som inte fungerar och genuint vilja ta reda på vad som istället borde göras – och hur. Omprövning, att återvända till det som en gång var nytt och obrutet och som nu ligger upptrampat och trasigt, kräver nyfikenhet av ett slag som är tillräckligt ansträngande för att det ska kvalificera som en dygd. Enbart mod eller integritet räcker inte.

Demonstrativt ointresse, och slö brist på fantasi, gör att vi avskärmar oss relevant information. I det genompolariserade samhället, liksom i det totalitära, motarbetas alla uttryck för genuin nyfikenhet. Rasism avslöjar en skriande brist på nyfikenhet (ett grundläggande intresse för andra är själva förutsättningen för empati). Men att skrika rasist i syfte att tysta meningsmotståndare, skvallrar ju inte heller om något särskilt rikt inre liv – eller om en syn på värdepluralism som är nödvändig för att det öppna samhället ska fungera.

Fast kanske, när jag tänker efter, kräver också den lekfulla, ytliga nyfikenheten, ett försvar. Läs morgontidningarnas kultursidor och bli varse resultatet när det förutsättningslösa trängts undan: där svaren är färdiga innan frågorna hunnit ställas växer inget vilt, inget nytt – inget nyfiket. Mer intellektuell rörlighet vore synnerligen önskvärt i en tid som alltmer verkar stelna i sin egen beska buljong.

Karin Svanborg-Sjövall

Frilansskribent.

Mer från Karin Svanborg-Sjövall

Läs vidare