Det var ju för dumt att fattiga och trångbodda familjer skulle låta en stor del av bostaden stå alldeles oanvänd största delen av tiden!

I den årsbok som Skansen och Nordiska museet gav ut år 1950 finns en rapport om detta otidsenliga fenomen:

Finrummen blev allt vanligare under senare delen av 1800-talet. Det var ett sätt för enkelt folk att hävda sin ställning och visa att riktningen på samhällsstegen pekade uppåt. De som hade möjlighet lät avdela ett av husets rum för ändamålet. Det utmärktes av att det inte användes mer än undantagsvis, bara om det kom fint främmande, och möjligen till jul eller de födelsedags- och namnsdagskalas som blev allt vanligare under den här tiden.

”Dit får ingen gå olovandes. Ingen får röra någonting.”

Sekelskiftets finrum är en fusion av bondesamhällets nattstugor och gäststugor, och av borgerlighetens förmak och matsalar. I finrummen fanns således länge en säng, ofta högt uppbäddad för att visa på hemmets rika förråd av madrasser och dunbolstrar. Sängen ersattes så ­småningom av en bäddsoffa, kanske en schäslong, och till slut försvann den och finrummet fick karaktären av umgängesrum. Soffor, matsalsbord, skrivbord och stolar kunde varieras på olika sätt. Gärna en gungstol. Ovanpå en skänk eller byffé trängdes dosor, skålar och små vaser och ovanför hängde en spegel. Till finrummet hörde också tätt utlagda mattor, kanske en bit linoleum, tapeter på väggarna, långa gardiner och vackra dukar. Oljetryck, litografier och kolorerade foton på släkt och gårdar prydde väggarna. På de små borden, pallarna och fönsterbrädorna trängdes krukväxter: pelargonia, fuchsia, myrten, nerium.

Men dörren var stängd och gardinerna fördragna. Till ingen nytta, till ingen glädje.

Rapportförfattaren misströstar, det verkade svårt att få folk att sluta upp med bruket. Han rekommenderar därför folkhemskonstruktörerna att lämna saken därhän och istället rikta in sig på att förbättra standarden och öka storleken på kök och andra bruksutrymmen.

Han hade inte behövt vara så pessimistisk, vi vet hur det gick. Funktionalismen segrade så till den grad att finrummet inte bara förvandlades till vardagsrum, utan numera ofta är en del av köket i en så ­kal­lad öppen planlösning. Själva idén om finrummet är därmed utplånad.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Men jag älskar finrumsidén. Jag finner ro i tanken på att ha ett rum som alltid är vackert och välstädat. När barnen härjar som värst, när de samlar ihop husets alla soffkuddar och täcken för sina kojbyggen, när de inrättar en husgerådsaffär av allt som finns i köksskåpen, när de kopplar ihop tåg av matsalens alla möbler (och kräver Hans Christian Lumbyes Københavns Jernbane på högsta volym för den rätta ånglokskänslan), då drömmer jag om ett finrum. När jag går omkring i hela huset och plockar upp leksaksbilar och mikroskopiska legodetaljer, skalplösa playmoindianer och ljusblå smurfar, gosedjur och pusselbitar, när jag sträcker mig in under soffor och sängar för att nå kulor och pingisbollar, nappar och badleksaker på rymmen, då inreder jag i tanken mitt finrum. Dit får ingen gå olovandes. Ingen får röra någonting. Man får inte hoppa i soffan, inte hoppa alls. Kanske kan ett ensamt barn ­försiktigt få sätta sig i soffhörnet och i tystnad och total stillhet läsa en bok. Kanske.

Jag tänker på sekelskiftesmödrarna. Deras tillvaro präglades av smuts, av sot och damm och lera och jord. Ingen tvättmaskin fanns, inga engångsblöjor, inget rinnande varmvatten, ingen dammsugare. Det är inte svårt att förstå den psykologiska, nästan själsliga betydelsen av att man hade ett rum som var rent. Tänk att i den dagliga kampen mot smutsen ändå veta att en del av huset var dammfritt och luktade såpa. Jag förstår den känslan så innerligt väl.