Sanningssägaren

Foto: Natur&Kultur

När författaren Sergej Lebedev utforskar den ryska samtidshistorien blir Vladimir Putins långa arm svår att undvika. Jag är inte rädd men man måste känna hur vinden blåser, säger han till Staffan Heimerson.

Även i den snällaste och gladaste miljön – en sorlande italiensk krog vid Ku’damm i Berlin med lyxig tryffel och präktig pizza, med fyllda glas i en världsstad i en västerländsk demokrati, hundratals mil från Kreml och långt bortom kleptokratin, tjuvnadsdiktaturen – tränger sig Vladimir Putin på.

Sergej Lebedev, den 40-årige ryske författaren, som gräver i Rysslands svåra närhistoria, nollställde sina anletsdrag, ställde ifrån sig sitt ölglas och strök den svarta luggen åt sidan. Han föreföll falla i trance.

Han hade fått frågan: Finns det hopp om förändringar i Ryssland, ett maktskifte?

Pausen blev lång. Svaret blev kort: ”Putin finns i Kreml ända tills han dör.” (Putin är 69 år.)

Lebedev har på svenska just kommit ut med romanen Debutant (Nilsson Förlag). Det är ”en thriller doppad i gift”, skriver New York Times.

”Han bryter sig igenom historieförsköningen i dagens Ryssland. Han har följt några familjers historier bakåt i tiden, in i Sovjets avgrunder av bortglömt lidande. ”

Bokstavligen doppad i gift. Romanen – som lika gärna skulle kunna lanseras som en dokumentär och som Lebedev själv kallar semifiction – handlar om Putins och den ryska regimens långa arm ut i världen och dess ofta framgångsrika krigs- och straffmetod, att med ett snabbt nålstick och gift ta livet av misshagliga individer. Putin är oberörd av att han – som i fallet med attacken mot oppositionsmannen Alexej Navalnyj – blir skandaliserad i den demokratiska omvärlden. Giftmördarna har också under uppseendeväckande former härjat i Storbritannien.

Svetlana Aleksijevitj, den belarusiska journalisten och författaren, som 2015 fick Nobelpriset i litteratur, konstaterar:

”Lebedev skriver inte om det förflutna, utan om i dag.” Sina vänner uppmanade hon: ”Stäng av teven och sätt igång och läs!”

Lebedev skriver i Debutant om en stad utan namn omgiven av taggtrådsstängsel. Den finns inte utsatt på kartor. Den kal­las bara Staden. Alla arbetar på laboratoriet Institutet. Alla bor i Huset.

En sommardag avlider i romanen en äldre rysk emirant på en välbesökt uteservering i en europeisk småstad. Stamgästen Vyrin, eller herr Michalski enligt passet, sätter sig alltid så att ingen ska lägga märke till honom. Men just den här dagen finns den enda lediga platsen längst bort intill ett träd.

Det plötsliga sticket, som från en geting, får Vyrin att reflexmässigt daska sig i nacken. När han vänder sig om får han syn på en man som skyndar in i en bil med en främmande registreringsskylt. Han inser genast, att den ryska underrättelsetjänsten, efter trettio år, hunnit ifatt den landsflyktige förrädaren.

Debutant skulle kunna beskrivas som att George Orwell möter John le Carré: en studie både i hemliga världar och i ondskans natur. Det gör Lebedev till vår tids mest intressanta ryska författare. Som sanningssägare sällar han sig till Aleksandr Solzjenitsyn, som erhöll Nobelpriset i litteratur 1970, och fysikern Andrej Sacharov som tilldelades Nobels fredspris 1975.

Solzjenitsyn deltog i Röda arméns framryckning genom Polen, men dömdes till åtta års fängelse 1945 för att ha uttalat sig nedsättande om Stalins militära förmåga. Efter publicering av Gulag­arkipelagen tvangs han 1974 i exil i Vermont i USA men återvände till hemlandet efter Sovjetväldets samman
brott.

Sacharov oroades av kapprustningen och vilka följder vätebomben skulle få för mänskligheten. I Sovjet betraktades han därför som en dissident. Han blev regimens modigaste kritiker, en symbol för kampen för grundläggande fri- och rättigheterna. För att begränsa hans kontakter med utlänningar tvångsförvisade myndigheterna honom till den avlägsna staden Gorkij.

Med dessa biografiska kunskaper behöver man inte vara paranoid för att inse att Lebedev med sin bok lever livsfarligt. Det är, resonerade jag, naturligt att han som dissident gått i exil. Men Berlins litterära klimat har ändrats. Till nu har staden bara skildrats utifrån nazister, kalla krigets spio­ner samt Weimarrepubliken med dess ”synd”. Idag finns skildringar med svaga män och starka kvinnor, studenter, billiga hyror och Berlin framställt som den nya teknologins centrum i Tyskland. Bara ”synden” är densamma.

Men Lebedev gick i taket.

”Jag är inte en författare i exil. Här råder ett allvarligt missförstånd. Jag är definitivt inte en del av en rysk gemenskap i exil.”

Uppenbarligen hade jag trampat i klaveret. Först trodde jag, att Lebedev i ett mejl till mig tydligt och skriftligt ville understryka, att han är en lojal ryss. Jag inbillade mig, att han gjorde detta för att gardera sig i händelse att hans mejlkonversationer är hackade av underrättelsetjänsten FSB (som tidigare hette KGB och nu huserar i samma lokaler i Moskva).

Det var enklare än så. Lebedev ser sig på allvar inte som en avhoppare. Han är bosatt strax söder om Berlin, inte som författare på flykt utan tack vare att hans ryska sambo i Potsdam har ett tre år långt akademiskt engagemang i ett forskningsinstitut.

Speciellt exilen som stimulans – nya utmaningar, ny miljö, nya bekantskaper, nya problem – hade intresserat mig inför mötet med Lebedev. Vi har ju genom århundraden hela raden av konstnärer i exil. Dante som flydde Florens och delvis skrev Den gudomliga komedin i Paris (i alla fall enligt Boccaccio), Thomas Mann som genast förstod faran med Hitler och med sin stora familj slog sig ner i Sanary-sur-Mer, ett fiskeläge på Franska rivieran. Vi har Ernest Hemingway som trodde sig bli mera kreativ på Kuba. Stefan Zweig flydde till Brasilien och Bertolt Brecht till Hollywood. Arthur Koestler tog sig under livsfara till England. Den senaste Nobelpristagaren i litteratur, Abdulrazak Gurnah, emigerade från det trångsynta Zanzibar till ett universitet i Kent och nigerianen Wole Soyinka till London. Etcetera.

Men jag gav inte upp mitt intresse för exilens möjligheter utan frågade: Tror du att exilen för Mann och Brecht och Koestler gjorde dem till bättre eller sämre författare?

Lebedev svarade än en gång korthugget och utan reservationer: ”För några var flykten ett pass till frihet. Några räddade livet – för andra var det en förnedring. ”

Och han själv?

”Det är lättare att arbeta här än i Ryssland. En flytt är en stimulans.”

sSå har det alltid varit för honom. Han föddes i Moskva. Båda föräldrarna var geologer. Redan som 14-åring började Lebedev att delta i geologiska expeditioner till norra Ryssland, bland annat på Kolahalvön, och i Kazakstan. Geologi är vetenskapen om jordskorpans berg- och jordarter. I åtta säsonger var det den unge Lebedevs hobby och liv att lokalisera malm och mineraler, göra markundersökningar och riskbedömningar för spridning av miljögifter i grundvattnet.

Med glöd i ögonen berättade han: ”Det var under Jeltsins tid vid makten. Vi skickades ut i vildmarken i helikopter. Vi bodde i tält, vi hade mat med oss men ingen kontakt med omvärlden – det var ju före de moderna telefonernas tid. Skulle något obehagligt hända var vi helt utelämnade till oss själva. Men det var ett liv som plockade fram det man duger till.”

”Jag sa ’ingen kontakt’ – det är fel. Vi hade kontakt med fångar. Gulag fanns fortfarande kvar, där vi arbetade. Jag upplevde alltså Solzjenitsyns värld.”

Han reflekterade: ”Trots alla förändringar i vårt land de senaste decennierna dominerar våldet både i mänskliga och administrativa relationer.”

Jag försökte med ett skämt pusha samtalet i ”min” riktning, mera in i hans nuvarande liv. Jag sa: ”Geologi handlar om att gräva. Var det så du hamnade i grävande, undersökande journalistik?”

”Ja, jag ville bli journalist. Det var där jag fick min riktiga utbildning. Författare tänkte jag inte på.”

Lebedev var lite över tjugo år, när han började arbeta på tidningen Pervoje sentiabrja. ”Jag lärde mig att leta i arkiven, främst i Litauen och Ukraina. Där fann jag sådant som hemligstämplats. Allt som skildrades skulle kunna styrkas – och det har följt mig även i mitt författarskap.”

Han forskade i sina farföräldrars öden. ”I arkiven var de utraderade. Men jag fann undangömt en stor ask med kilovis av sovjetiska medaljer. En var Leninorden. Det var stort i Sovjet.”

Lebedev började skriva dikter och snart också romaner. Redan den första av dem översattes till åtta språk, bland dem svenska, Vid glömskans rand.

Genombrottet var stort.

Lebedev konstaterade: ”Plötsligt betraktades jag som intellektuell. Jag blev förvånad. Jag blev rädd.”

Populärt

Hollywoods moderspindel

Om nazisternas ideologiska kulturkrig har det skrivits massor. Om hur deras kulturuppfattning blev ett vitalt inslag i drömmen om världsherravälde, och om hur man skickligt lyckades utnyttja den politiska, ekonomiska och sociala oron under Weimarrepublikens kaos och nöd.

Nu på krogen i Berlin reste han sig mellan pizzan och efterrätten, tiramisu, och gick ut i vinterkylan: ”Jag måste röka.”

När han kom tillbaka svarade han på min fråga om vad han rökte: ”Winston med filter. Förr var det Gitanes.”

Jag ställde författarintervjuers obligatoriska fråga: ”Vilken författare – rysk eller annan – har mest påverkat dig?”

”Marcel Proust. Mina kolleger på redaktionen pratade så mycket om honom. På spaning efter den tid som flytt gav mig insikter i minnets funktion. I det ryska samhället var fortfarande så mycket hemligt och förljuget.”

Lebedev nämnde också Jorges Luis Borges och Franz Kafka som inspiration. Efter ytterligare eftertanke tillade han: ”Allra störst inflytande på mig har Varlam Sjalamov haft.”

Sjalamov var en trotskist, författare och poet som blev motståndare till den sovjetiska regimen. Från 1937 till 1951 satt han i arbetsläger i det arktiska Kolyma i Sibirien. Han skrev om livet i Gulag – ”och”, sa Lebedev, ”han är mycket bättre än Solzjenitsyn. Jag har skrivit förord till honom. Förresten – i Mos­kva bodde jag i Dostojevskijs kvarter. Jag har dem alla, i blodet.”

I sina romaner skådar han in i vetenskapsmännens roll i kalla krigets scenerier. Han har genomlyst spelet mellan Sovjet och Weimarrepubliken. Han bryter sig igenom historieförsköningen i dagens Ryssland. Han har följt några familjers historier bakåt i tiden, in i Sovjets avgrunder av bortglömt lidande.

Idén till den senaste romanen fick han av ”händelserna i Salisbury”, där Putins agenter försökte att med novitjok förgifta Sergej Skripal, en avhoppad före detta rysk dubbelagent, samt hans dotter Julia.

Jag kom tillbaka till frågan, om Lebedev på grund av sina ämnen hämtade ur tiden, känner att han kan vara farligt ute. ”Är du rädd?”

Han svarade: ”Undersökande journalister har det värre. Jag känner mig skyddad. Men man måste känna hur vinden blåser.”

”Till sist, anta att du möter Vladimir Putin. Vilka vore dina första ord till honom?”

”Det kan jag inte föreställa mig.”

Staffan Heimerson

Journalist.

Mer från Staffan Heimerson

Läs vidare