Schack utan kung

Fredrik Johansson. Illustration: Johan Patricny

I The Road to Wigan Pier konstaterar George Orwell: ”The underlying motive­ of many Socialists, I believe, is simply a hypertrophied sense of order. […] what they desire, basically, is to reduce the world to something resembling a chessboard.”

Jag vet inte om George Orwell stötte på många svenska republikaner, men deras nitiska angrepp på det svenska statsskicket ger onekligen intryck av just detta maniska ordningssinne. Drömmen om ett schackbräde. Fast utan kung och drottning.

I samband med femtioårsjubileet av vår nuvarande kungs trontillträde var våra republikaner återigen ute och luftade sig och sina käpphästar. I en löddrande inledning till en debattartikel i Aftonbladet fick vi veta att det tarvades en parallell till några av världens mest förfärliga politiska system:

”När det är ståhej kring icke-folkvalda statschefers jubileum i länder som Nordkorea, Kuba och Saudiarabien brukar det ses med skepsis i omvärlden, något som är påtvingat folket.

”Monarkin är den institution i det svenska styrelseskicket som är mest utsatt för löpande

demokratisk prövning.”

Ändå ägnar vi oss åt samma märkliga beteende i Sverige i samband med att Carl XVI Gustaf har 50-årsjubileum som kung idag, den 15 september.”

Det hela får mig att tänka på mittbacken Pat Kruse, som i ett iskallt Torquay i hemmamatchen mot Cambridge United den 3 januari 1977 lyckades göra självmål efter sex sekunder. Efter kungafamiljen är vårt lands republikaner kanske den viktigaste förklaringen till monarkins relativa popularitet i vårt land. Man lyckas i två meningar försätta sig i närmast total irrelevans.

Det är vi själva – både i formell och reell mening – som ”påtvingat” oss monarkin. Vår nuvarande grundlag stiftades enligt den demokratiska rättsstatens alla tänkbara regler och principer och förankrades i flera allmänna val. Sedan dess har svenska folket valt fjorton riksdagar. Ingen av dessa har velat ändra vårt statsskick.

Detta går artikelförfattarna – företrädare för S, V, MP, C och L – förbi när de efterlyser ett riksdagsbeslut som landar i ”en fullständig demokratisering av landet”. En formulering som onekligen skärper sinnena och vaksamheten, samt möjligen får en del att inventera vapenskåpet.

Mitt eget ståhejande bestod främst av att jag blev bjuden på ett strålande trevligt privat mingel där en blandning av människor av lite olika bakgrund – till och med någon enstaka principiell republikan – firade jubileet med skålar, sång och hurrarop. Jag har svårt att tro att något motsvarande sker i Pyongyang eller i Havanna. Åtminstone inte utan säkerhetspolisens uppmuntrande närvaro.

Vårt statsskick fungerar väl, trots att det är format av en stark principiell republikanism och en kompromiss. Torekovkompromissen var en sorts konstitutionell avklädning av statschefen. Han skulle få vara kvar, men inte ha någon makt alls. Nit och feghet i oskön blandning.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Principrytteriet landade exempelvis i att statschefen lyftes ur regeringsbildningsprocessen, vilket våra fullständiga demokrater i Aftonbladet naturligtvis ser som ett klarsynt ljus i det närmast me­deltida monarkimörkret. Det är konstitutionellt bakvänt, jämfört med en ordning där regeringen är statschefens regering och därmed initierad av honom eller henne. Vilket är regel i konstitutionella demokratiska monarkier och republiker. Det har fungerat hittills, men att så tydligt poten­tiellt politisera själva det formella regeringsbildandet utgör en risk i vårt system.

Monarkin är den institution i det svenska styrelseskicket som är mest utsatt för löpande demokratisk prövning. Varje år motioneras det i riksdagen om att införa republik, varje år avslås motionerna av en stor majoritet. Vi skulle kunna byta statsskick på några månader, i praktiken på några år, om det fanns behov eller intresse av det. Frågan ligger fullt ut i händerna på riksdagen och i slutänden på folket.

Monarkin är en av allt färre delar av den svenska staten som faktiskt fungerar väl och fyller sitt syfte. Det är möjligen just det som särskilt provocerar. Det är som en skönhetsfläck på den fullständigt demokratiska kanvas på vilken elevrådsrepresentanter i alla åldrar och partier vill rita upp sitt idealsamhälle

Fredrik Johansson

Senior director på Hallvarsson & Halvarsson.

Mer från Fredrik Johansson

Läs vidare