I DESSA TIDER då den islamiska och den västerländska civilisationen tycks befinna sig på kollisionskurs är det särskilt viktigt med röster som manar till besinning och samförstånd. En sådan röst är Seyyed Hossein Nasr. Om Lars Vilks hade läst Nasr, så hade han kanske inte gjort sina famösa Muhammedteckningar. Provokationens estetik är ett västerländskt påfund som spelat ut sin roll i dagens globaliserade värld.

Seyyed Hossein Nasr betraktas som vår tids främste islamolog i väst. Han är professor i islamologi vid George Washington University och har publicerat ett femtiotal böcker om islams teologi, mystik, filosofi, konst- och vetenskapshistoria. Några av dessa böcker är Knowledge and the Sacred (1981) som bygger på hans Giffordföreläsningar, Man and Nature (1987) och Ideals and Realities of Islam (1966). Han har även publicerat diktsamlingen Poems of the Way (1999) inspirerad av vistelser i södra Spanien där det islamiska al-Andalus fortfarande gör sig påmind. Dessutom har han engagerat sig i miljöfrågor och i försöken att öppna en dialog mellan religionerna och civilisationerna. I sin egen person och sitt verk utgör han en levande länk mellan öst och väst.

Nasr föddes 1933 i Teheran och fick sin utbildning i USA där han tog en examen i naturvetenskapliga ämnen. Men hans brinnande intresse för metafysisk gjorde att han övergav naturvetenskapen för att börja studera humaniora. Efter sina studier återvände han till Iran 1958 och blev lärare vid Teheranuniversitetet samtidigt som han fördjupade sig i shiitisk filosofi. I och med iranska revolutionen flyttade Nasr tillbaka till USA för att fortsätta sitt omfattande författarskap parat med en flitig verksamhet som föreläsare.

Ledstjärnan för Nasrs tänkande är den så kallade traditionella skolan grundad av den schweiziske religionsfilosofen och sufiske mästaren Frithjof Schuon (1907-1998). Enligt Schuon finns det en esoterisk kunskap eller gnosis som förenar alla religioner men som tar sig olika uttryck i olika kulturella kontexter. Varje religion representerar en specifik uppenbarelse av det universellt gudomliga och därför är essensen i alla religioner en och samma. Denna philosophia perennis kan spåras i esoteriska traditioner från antiken fram till våra dagar. Målet är själens utveckling mot gnosis vilket leder till människans gudomliggörande. Nasr ser islam som en universell religion som lämpar sig särskilt väl för komparativa studier i den traditionella skolans anda. Svenska anhängare av philosophia perennis är Kurt Almqvist (1912-2001) och Tage Lindbom (1909-2001), vilka båda var lärjungar till Frithjof Schuon.

Utifrån ett perennistiskt perspektiv har Nasr i en rad arbeten studerat den islamiska mystiken och filosofin. Han intresserar sig med andra ord för islams esoteriska eller andliga dimension, det vill säga tariqan (”vägen”) och haqiqan (”sanningen”). Man brukar tala om tre skilda aspekter av islam: sharian, tariqan och haqiqan. Sharian avser den muslimska lagen medan tariqan syftar på sufismen och haqiqan på det filosofiska tänkandet. Islams andlighet omfattar tariqan och haqiqan och det är dessa båda områden som Nasr ägnat sitt författarskap. Han är även ledare för den sufiska Shadhiliyyaorden och har tagit intryck av den algeriske sufin och ordensgrundaren al-Alawi (1874-1934). Andra religi&am p;am p;ou ml;sa esoteriker som Nasr influerats av är René Guénon (1886-1951) och Coomaraswamy (1877-1947), vars skrifter han kom i kontakt med redan i ungdomen.

UTTRYCK FÖR ESOTERISMEN finner Nasr i mystikens symbolspråk, i den pytagoreiska och nyplatonska filosofin, i hermetismen och alkemin men framför allt i sufismen och shiitisk filosofi. Islam och religion i allmänhet har enligt Nasr ett ”ontologiskt företräde” framför den fysiska materiella världen. Andlighet pekar mot det Absoluta och Bestående medan världen är flyktig och obeständig. ”Islam inbjuder människan att upphöra med sin vandring i det relativas labyrint och återvända till det Absoluta, den Enda”, står det i essäsamlingen Vid det klara morgonljuset (Proprius) i översättning av Ashk Dahlén där Seyyed Hossein Nasr presenteras i koncentrat för första gången på svenska. Sekularismen innebär inte frihet, menar Nasr, utan snarare slaveri under förnuftets begränsade verklighetsuppfattning. Den sanna friheten är andlig, påpekar han vidare. Hans livsprojekt går ut på att återupptäcka det heliga i modernitetens värld genom studiet av andliga traditioner. Nasr talar om ”Pontifical man” (den ”översteprästerliga människan”) som har lyckats återknyta kontakten med det gudomliga.

Det finns en esoterisk mittpunkt i tillvaron som inom islamisk tradition benämns med begreppet tawhid: varats enhet i Gud. En sådan föreställning om varats enhet är det som genomsyrar islamisk andlighet. Essäerna i Vid det klara morgonljuset belyser olika aspekter av denna kungstanke inom islam. Philosophia perennis visar att alla religiösa läror på ett eller annat sätt handlar om sökandet efter tillvarons mittpunkt. Denna tanke uttrycks inom islam med de första orden i böneutropet: ”Allahu akbar” vilket betyder ”Gud är större”. Inom sufismen förekommer begreppet dhikr eller gudserinran som kan ses som en andlig inre böneriktning. Idealet för en sufi är att leva och andas i dhikr, att bli ett med den gudomliga närvaron. Nasr menar att islam med orätt har kallats för svärdets och krigets religion eftersom det är en fredens religion genom överlämnandet till Guds vilja. Ordet islam betyder fred och överlämnande på arabiska. Terrorister missbrukar och förvränger islams budskap för sina egna destruktiva syften. Genom att spränga bomber kan man aldrig nå fram till tawhid. De missförstår även begreppet jihad, som har betydelsen strävan på arabiska, eftersom dess etik uttryckligen förbjuder ett handlande motiverat av hat och vrede. Lösningen på terrorismens problem består enligt Nasr i ett socialt och politiskt reformarbete i arabländerna för att förbättra livsvillkoren för det stora flertalet. Ett arbete i sann islamisk jihad-anda!

ISLAM HAR INGEN frälsningslära i kristen mening eftersom fokus inte ligger på människans syndfulla natur utan på gudskunskap eller gnosis. Enligt en hadith qudsi, det vill säga ”heligt yttrande” riktat till Muhammed, säger Gud om sig själv: ”Jag var en dold skatt som ville bli känd.” Tillvarons skatt är gnosis och utan denna lever människan i förvirring och alienation. Målet för islamisk andlighet är att heliggöra världen eller kanske snarare att upptäcka att världen och kosmos redan &aum l;r h eligg jord genom Guds 99 skönaste namn. Guds enhet består av en myllrande mångfald och i detta ligger egentligen ingen motsägelse, eftersom Gud beskrivs i Koranen som ”den Förste och den Siste, den Uppenbare och den Dolde”. Mångfalden utgör summan av Guds 99 namn medan det största och ovetbara namnet uttrycks genom tawhid – den Ende.

Koranen bildar den självklara referenspunkten i den islamiska civilisationen. Traditionellt har den heliga boken präglat inte bara troslivet utan hela kulturlivet från konst och arkitektur till vetenskap och filosofi. Korantolkning utvecklades tidigt till en hermeneutisk disciplin som influerade allt muslimskt tänkande.

Sådana islamiska tänkare som Ibn Arabi (1165-1240) och Suhrawardi (1155-1191) grundade sina teosofiska system på korantolkning vilket också sufier och shiitiska esoteriker gjorde i sina läror. Viktiga korankommentarer skrevs av Mulla Sadra på 1600-talet och Allamah Tabatabai (1892-1981) som återupplivade den islamiska filosofin efter andra världskriget. Sökandet efter kunskap om Gud och varat utgör det centrala temat i islamiskt tänkande.

Det intressanta med gudsbilden i islam är att Gud har både maskulina och feminina aspekter. I egenskap av Skapare och Domare är Gud maskulin till sin natur medan Gud i egenskap av Förbarmaren och den Nåderike är kvinnlig till sin natur. Sufismen framhäver oftast Guds kvinnliga sida som den Älskade och målet för den sufiska vägen är förening med den Älskade. Det förklarar det innerliga och sinnliga tilltalet i exempelvis Rumis och Hafiz diktning.

Men även Koranen – exoterisk islams urkund – betonar Guds kvinnliga attribut genom att varje sura inleds med frasen ”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn!” Samtidigt görs en åtskillnad mellan Guds väsen, som är ovetbart och dolt, och Guds egenskaper genom de 99 namnen som människan kan lära känna. Den islamiska andlighetens innersta hemlighet är Guds väsen som enbart kan upplevas av den sufiske mystikern genom att jaget upplöses i fana, det vill säga försvinnandet av egoistiska begär och drifter.

DEN ISLAMISKA MÄNNISKOSYNEN bygger på idén att människan har till uppgift att förverkliga sin sanna natur genom gudomliggörelse. I förhistorisk tid ingicks ett förbund mellan Gud och människan där människan erkände Gud som sin Herre och därmed fick förvaltarskapet över skapelsen. Hon är därför Guds ställföreträdare på jorden men eftersom hon har en tendens att glömma bort sitt ursprungliga förbund har Gud sänt profeter till världen.

Koranen utgör den sista påminnelsen om människans sanna bestämmelse och profeten är på en och samma gång språkrör för detta budskap och ett exempel på den fulländade människan som lever i och för Gud. Det förklarar den stora vördnaden för Muhammeds person såväl i exoterisk som esoterisk islam.

Enligt Seyyed Hossein Nasr kan Muhammed jämföras med Gamla Testamentets profet-kungar, till exempel David och Salomo. Muhammed var både en andlig förebild och en politisk och social ledare som grundlade en ny religion och en ny samhällsordning. Han bejakade ett aktivt liv i världen i syfte att förandliga den och därför blev han i muslimsk tradition en symbol för såväl individens som kollektivets fulländning. Islams andlighet innebär inte en bortvändhet från värld en uta n den strävar i stället efter att införliva det sociala och politiska livet i tillvarons mittpunkt, det vill säga i relationen till Gud. Men gudsgemenskapen i umman, den ursprungliga muhammedanska samhällsformen, var inte alls fundamentalistisk utan andligt demokratisk. Fundamentalismen uppstod senare som ett resultat av olika rättsskolors tolkning av Koranen.

Som den fulländade människan förkroppsligade Muhammed tre muslimska kardinaldygder: fromhet, stridsvilja och ädelmod. Han underkastade sig Guds vilja i allt och levde ett enkelt och fromt liv. Vidare kämpade han hela sitt liv mot dem som förnekade den uppenbarade tron, en kamp som han kallade ”det lilla heliga kriget”. Den inre kampen mot själens drifter och begär kallade han ”det stora heliga kriget”, vilket är en kamp som varje troende muslim måste utkämpa i sitt eget liv. Slutligen visade Muhammed i umgänget med sina medmänniskor prov på osjälviskhet och storsinthet. Dessa tre kardinaldygder kommer till uttryck i sunnan och hadith-litteraturen vilka vid sidan av Koranen utgör den islamiska andlighetens grundtexter. Profeten representerar den fulländade handlande människan på det sociala och politiska planet liksom det andliga livets arketyp i sin inre förening med den ende Guden.

ESOTERISK ISLAM HAR sitt ursprung i föreställningen om Muhammeds heliggörelse eller wilaya. Den esoteriska traditionen i sunnitisk och shiitisk andlighet bygger på och vidareutvecklar den muhammedanska wilayan vilket gör att det andliga livet ständigt förnyas trots att ingen ny uppenbarelse är att vänta efter Koranen. Genom islams esoterism finns alltid möjligheten att följa wilayans väg mot helgelse och på så vis renas såväl individens som kollektivets gnosis. Tillvarons mål och mening är vad som brukar kallas ”Muhammeds verklighet”, med andra ord tawhid eller den andliga föreningen med Gud. Muhammeds verklighet fanns före tidens början, då det ursprungliga förbundet mellan Allah och människan slöts, och Muhammeds verklighet utgör ett förverkligande av hennes teomorfa natur i tiden och Muhammeds verklighet kommer slutligen att återinrättas efter tidens slut på Domens dag. Kärleken till Muhammed i den muslimska världen blir därför ett uttryck för kärleken till den sanna mänskliga naturen genom vandringen på den andliga vägen eller tariqan.

Om sharia utgör islams gudomliga lag, representeras tariqan av sufismen som utgår från det inre gudomliga livet.

Nasr betonar att det egentligen inte finns någon motsättning mellan sharian och tariqan utan dessa båda sidor av islam kompletterar varandra likt kropp och själ. Sufismen brukar för övrigt kallas islams själ eller hjärta. Både sharia och tariqa inriktar sig på tillvarons mittpunkt, det vill säga Gud, den förra genom yttre andlighet och den senare genom inre andlighet. Målet är gnosis om Guds eviga sanning vilket Seyyed Hossein Nasr har ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt att sprida kunskap om. Han menar att den moderna människan lever i andlig exil och att det är nödvändigt att återfå insikten om att tillvaron är teofanisk för att mänskligheten ska kunna ha en framtid på denna planet. I en av sina dikter skriver Nasr: ”Att återvända från vår exil är att återvända till mittpunkten, / till vårt sanna hemland.”

Bo Gustavsso n ä ;r fil . dr i historia och medlem i redaktionen för tidskriften Minaret.