Skadad respekt
För ett par månader sedan läste jag Anders Rydells Boktjuvarna. Jakten på de försvunna biblioteken. Boken handlar om nazisternas plundring av boksamlingar och bibliotek under andra världskriget, men Rydell skriver även om några av biblioteken och deras historia. Till exempel skriver han om Bibliothèque Ukranienne Symon Petljura och Bibliothèque Polonaise och deras betydelse för emigranter i 1930-talets Paris:
Emigrantbiblioteken spelade en oerhört betydelsefull roll för dessa minoritetssamhällen. De var litterära hem för människor som berövats sitt språk och sin kultur. De var mötesplatser där språklig och nationell identitet kunde fortleva och utvecklas.
För mig som biblioteksmänniska med ett klassiskt bildningsideal grep givetvis formuleringen om litterära hem tag. Här finns också ett annat ord att tänka kring då det ofta dyker upp i debatten kring biblioteken idag: mötesplats.
Vi har i nyhetsrapporteringen fått höra om bråk, skadegörelse och misshandel på våra folkbibliotek. Debatterna har avlöst varandra men inte sällan kantrat i positionering och i sidospår som diskussionen kring den så kallade tysthetsnormen. Det finns många ingångar till och aspekter av denna debatt. Jag kommer här att fokusera på en av dem.
Jag tror att många av blindskären i debatten handlar om just ordet mötesplats, de konnotationer vi har till detta ord och hur vi definierar begreppet. Jag ser hur det ibland ropas ut Låt biblioteken vara bibliotek! Bibliotek är inga mötesplatser! Från bibliotekens sida har man uttryckt oro över att pendeln skall svänga över i något som reducerar vad som ryms inom bibliotekens väggar. Samtidigt har man från officiellt bibliotekshåll haft svårt att entydigt stå upp för bibliotekspersonal och biblioteksanvändare utan hänvisar till kurser i bemötande.
Våra folkbibliotek har tre funktioner. De skall vara litterära hem där vi kan ta del av litteratur och kultur. De skall dessutom vara en plats där samhällsmedborgare fritt skall kunna ta del av information så att de kan göra upplysta val och delta i samhällslivet. Detta handlar om informationsfrihet och möjlighet till förkovran och bildning, Dessutom är biblioteken en mötesplats. Det räcker dock inte med att kalla biblioteken för en mötesplats i största allmänhet. Vi måste definiera vad vi avser med en mötesplats och vilka aktiviteter vi fyller detta rum med.
Inom bibliotekssektorn talar man ofta om låga trösklar och att vem som helst oberoende av till exempel ålder, utbildningsnivå och sociala strata skall känna sig välkommen. Det är en god och lovvärd föresats. Det är dessutom så att vi, enligt bibliotekslagen, har rätt till tillgång till ett folkbibliotek. Vår rätt till tillgång till folkbibliotek gör att individer faktiskt inte kan portas f rån biblioteket även om de beter sig illa. De kan bara avvisas i stunden. Jag tror personligen att det vore bra om lagstiftaren såg över detta men inser samtidigt att frågan är komplex och att det tarvar ett grannlaga förarbete som väger in tänkbara konsekvenser. Det finns många implikationer av en sådan ändring.
Samtidigt menar jag att bibliotekslagen också borde ge oss alla rätt till reell tillgång till våra folkbibliotek. Vi ska inte behöva avstå från att gå dit av rädsla för våld eller tillmälen och vi ska inte behöva se öppettider inskränkas på grund av rena ordningsproblem. Biblioteken skall vara en mötesplats för civilsamhället och det är detta som återigen måste stå i fokus. Det innebär att på biblioteket skall medborgare utifrån förmåga och intresse kunna ta del av och vara delaktiga i kultur- och samhällslivet. Den ribba vi sätter för hur vi agerar i detta offentliga rum är också en hjälp för ungdomar att växa upp till just samhällsmedborgare. Det handlar inte om elitism eller höga trösklar. Det är inte heller samma sak som att reducera biblioteket eller att motsätta sig utveckling. Det handlar om att faktiskt ge unga människor förutsättningar för framtiden genom att ge dem kunskap om hur man utövar sitt medborgarskap.
Flera strömningar har påverkat bibliotekssektorn de senaste decennierna precis som de påverkat andra samhällsinstitutioner. Ibland har strömningarna varit fruktbara och ibland kontraproduktiva. Antiauktoritativa strömningar och relativism, ofta från vänster, har inneburit att man också slängt alla auktoriteter överbord. Respekten för bibliotekarien som tjänsteman, för biblioteksrummet och för allmänna ordningsregler har fått stryka på foten. Identitetspolitiska strömningar har ibland utmanat den konstnärliga friheten och fått pendeln att svänga från litteraturen som konstart till en fostrande syn på åtminstone barnlitteratur.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Borgerligheten måste dock också vara självkritisk. Här har fokus på ekonomism och marknadsideal snarare än bildning fått konsekvenser vilket bland annat belyses i antologin Varken bildning eller piano (Timbro förlag, 2015). Bibliotekarier betraktas snarare som servicepersonal än som akademiskt utbildade specialister, och som bibliotekschef lär man sig snabbt att det är att prestera nyckeltal som besöks- och utlåningstal som gäller. För att visa att man varken är obsolet eller auktoritär och för att hålla nämnda nyckeltal höga är det givetvis lättare att erbjuda en mängd aktiviteter som ska ”locka nya användare”, inrikta sig på populära titlar och sänka ribban för hur vi beter oss mot varandra än att gå tillbaka till kärnan: ett litterärt rum, informationsfrihet och en mötesplats för civilsamhället.
Här borde bildningsvänster och bildningsborgerlighet gå samman och samtala om denna mötesplats för civilsamhället och vad den kan innehålla. Vi måste ställa oss frågan om vad olika syner på vad biblioteket som mötesplats gör med bibliotekens identitet i förlängningen. Vi måste också våga tala om hur vi skall uppföra oss i biblioteksrummet och vad konsekvenserna blir för vårt samhälle när detta inte efterlevs och biblioteken inte uppfattas som trygga platser. Detta måste vi bemöta. Direkt kriminellt beteende på bibliotek får aldrig ursäktas. För vår skull och för de unga människor som måste ges en chans att lära sig vad det innebär att vara samhällsmedborgare.
Malin Norrby är bibliotekarie och skribent.