Hon sökte friheten och oberoendet. Tidigt deklarerade hon: ”Jag vill göra det som jag vill.” Efter den principen levde hon också, den frans­ka författaren, Sidonie Gabrielle Colette,­ mest känd som rätt och slätt Colette. Det har nu gått 150 år sedan hon föddes 1873 i byn Saint-Sauveur-en-Puisaye i Bourgogne. Hennes liv blev omväxlande och hennes karriär var i hög grad mångsidig. Den rymde inte bara ett rikt författarskap – drygt 60 verk hann det bli alltsedan debuten år 1900 med Claudine à l’école. Hon var dessutom varietéstjärna, mimartist, dansös, journalist och en tid också försäljare av skönhetsprodukter. Man kunde se henne uppträda såväl på Ba-Ta-Clan som på Moulin Rouge och andra nöjesscener i Paris. Än var hon klädd i frack och kravatt med cigaretten i hand, än i djupt urringad klänning med bara axlar, och ibland chockade hon publiken genom att agera nästan naken.

Colette var en pionjär och vägröjare – och också en provokatör, både i sitt liv och i sitt skrivande. Skandalerna duggade tätt omkring henne och hennes anseende var inte alltid det bästa. Hennes frihetsbehov­ innebar att hon satte sig över rådande samhällskonventioner och anständighetskrav. Hon tog sig rätten att älska både män och kvinnor, och under 1900-talets förs­ta decennier rörde hon sig i Paris homosexuella och lesbiska kretsar som då spirade som svampar ur jorden. Den katols­ka kyrkan vägrade att ge henne en religiös begravning. Hon hade inte kallat en präst till sin dödsbädd.

Men istället fick hon som den första kvinnan i Frankrike en statsbegravning. Runt hennes kista, draperad i trikoloren och uppställd utanför Palais Royal, där hon sedan 1938 hade haft sin bostad, defilerade närmare 10 000 parisare en augustidag 1954 för att ge en sista hyllning till en av 1900-talets främsta franska författare. Colettes grav finns på Père Lachaise-kyrkogården i Paris. Nog hade hon haft ett märkligt liv, som hennes vän Jean Cocteau kunde konstatera. Först var det skandal på skandal. Sedan vände det och hon upphöjdes till rangen av idol.

”Colette lät utan större protester sin förste man, Henry Gauthier-Villars, känd som Willy, ta sig an vad hon skrev och publicera det under sitt namn.”

Colettes romaner hade ofta anklagats för att vara omoraliska. Hon stack hål på de stereotyper som gällde för manligt och kvinnligt beteende. Mannen förflyttade hon från positionen som subjekt och placerade honom i rollen som objekt. Kärleken uppfattade hon på sitt sätt. Den är ingen hedervärd känsla, hävdade hon, tvärtom kan den räknas till en av tillvarons banaliteter, och den är inte målet i livet lika litet som moderskapet.

Även i fråga om det yttre trotsade hon modets dekret, lade av korsetten och bar långbyxor, vilket i Frankrike var förbjudet enligt lag fram till 1914. Därmed sällade hon sig till det tidiga 1900-talets moderna kvinnor som rökte, klippte håret kort och ägnade sig åt olika sorters sporter, bland annat ridning. Någon feminist var hon dock inte. Hon saknade till exempel all förståelse för suffragetterna i England och deras kamp. Colettes intresse för politik var minimalt, men ändå lyckades hon i sina verk ge uttryck för de sociala och kulturella strömningar som präglade första hälften av 1900-talet.

Flera kvinnliga författare trädde vid sidan av Colette fram på den franska litterära scenen åren runt 1900. Men hon är en av de få som alltjämt läses, omtalas och blir föremål för studier och avhandlingar. Hennes romaner behandlade dittills tabubelagda ämnen såsom kvinnlig sexualitet, aborter och äktenskapligt våld, och hennes kvinnoskildringar stod tveklöst för något nytt. Med Claudine, huvudperson i en serie om fem titlar, anses hon ha skapat den första tonåringen. Men hon kunde också skoningslöst beskriva kvinnans åldrande, såsom i romanen Chéri (1920) om en äldre kvinnas passion för en betydligt yngre man, ett tema som återkommer hos Colette.

Även den spirande kärleken och den svåra övergången från barndom till ungdom och vuxenhet skildrar hon mästerligt i Le blé en herbe (1923). Hennes djupa engagemang för natur och djur gör henne till en tidig ekologist. I flera texter tog hon upp djurens rätt, vände sig med kraft mot medicinska djurförsök och kritiserade den behandling som djur utsattes för på cirkus och i zoologiska trädgårdar. Katten var hennes älsklingsdjur och på många fotografier ses hon tillsammans med en katt. Dialogues de bêtes (1904) handlar om ett samtal mellan en katt och en hund, och även i denna bok förnimmer man det stråk av frihetslängtan som är så utmärkande för Colette.

Colette är på många sätt unik men det finns beröringspunkter mellan henne och hennes skrivande medsystrar från det tidiga 1900-talet. För samtliga gällde att de inte hade någon högre skolutbildning men däremot en stark lust att läsa. Colette,­ som slutade sina studier i hembyns kommunala skola 1889, läste allt hon kom över och man kan i det avseendet hävda att hon var en autodidakt. Balzac var älsklingsförfattaren, ingen kunde jämföra sig med honom, ansåg hon. För det tredje hade hon i likhet med andra kvinnliga författare till en början ingen tilltro till sin talang och förmåga att skriva. Därför lät hon utan större protester sin förste man, Henry Gauthier-Villars, känd som Willy, ta sig an vad hon skrev och publicera det under sitt namn. 20 år gammal hade hon 1893 gift sig med den fjorton år äldre charmören Willy, författare, journalist, musikkritiker och notoriskt otrogen. Det var tack vare honom som hon kom in i de kretsar i Paris där dåtidens kulturella elit träffades. Hon umgicks med storheter som Marcel Proust, Claude Débussy, Jean Cocteau och Maurice Ravel. Till Ravels opera L’enfant et les sortilèges skrev hon 1925 librettot. Äktenskapet med Willy upplöstes officiellt­ 1910, men paret hade redan länge levt åtskilda.

Med Willy som mentor hade Colette­ som nygift börjat skriva böckerna om Claudine, den unga oskuldsfulla flickan från landsbygden som anländer till storstaden och med storögd nyfikenhet tar del av alla dess frestelser. Claudine var ett naturbarn eller som Willy presenterade henne i sitt förord ”en tahitiska före missionärernas ankomst”. Claudine-serien fick ett enormt genomslag, såldes i stora upplagor, blev teaterpjäser och gav upphov till ett särskilt mode. Claudine­kragen till exempel var på sin tid en känd och spridd modefluga.

Det går inte att bortse från att Willy, som själv gav ut lätt skabrösa romaner och hade en stab av skrivare omkring sig, var en nyttig läromästare för Colette när hon utan någon erfarenhet av skrivande inledde sitt författarskap. Han lärde henne också betydelsen av marknadsföring och vikten av att hålla sitt namn levande. Därför drog hon sig inte för att låna sin penna till reklamtexter för stora märken som Lanvin och Hermès. Men hon hyste knappast någon tacksamhet mot sin man för hans lärdomar i skrivandets konst. I den självbiografiska romanen La vagabonde (1910) om karriärkvinnan Renée ingår ett högst osympatiskt porträtt av Willy som skildras både som en misslyckad författare och en skrupelfri förförare. Romanen, som delvis kan läsas som Colettes litterära hämnd på sin före detta make, handlar också om ett kringresande teatersällskaps äventyr. Även här kunde hon utgå från egna erfarenheter. I Mes apprentissages (1936) finner man ännu ett porträtt av Willy, tecknat med än djupare svärta.

Colette har alltid haft en stor läsekrets omfattande både mindre vana läsare och finsmakare, och hennes verk är kända också tack vare de filmer som hennes romaner gett upphov till. Minnet av Colette och hennes författarskap hålls även levande tack vare det livaktiga Colettesällskapet i Frankrike, ”La Société des amis de Colette”. Det tillkom 1956, har medlemmar i 17 länder och detta jubileumsår har man genom sällskapets hemsida kunnat ta del av raden av aktiviteter som arran­gerats: utställningar, konferenser, föreläsningar och nya publikationer. Ordförande är för närvarande Frédéric Maget, tillika författare till flera verk om Colette, senast notre Colette med undertiteln Un portrait de Colette par ses lectrices. Där skriver han i novellens form om ett antal kvinnliga författare som uttalat sig om eller haft någon relation till Colette, exempelvis Simone de Beauvoir, Marguerite Duras, Marilyn Monroe och Françoise Sagan. Texterna, som otvivelaktigt ger nya perspektiv på Colette, hennes sociala ställning och de kretsar där hon rörde sig, är tryfferade med citat från Colettes romaner eller utdrag från brev.

I avsnittet om Simone de Beauvoir berättas om en fest hos skådespelaren och teaterdirektören Antoine-Simone Berriau där de Beauvoir och Colette träffades. Även Jean-Paul Sartre var med vid denna tillställning. Texten om Marguerite Yourcenar utgår från hur denna i sitt inträdestal i Franska akademien gav Colette sin hyllning. Ett annat avsnitt handlar om Olympe­ Terrain, Colettes lärare i byskolan. Mellan henne och Colette fanns en ömsesidig uppskattning under skolåren, och Terrain kunde därför aldrig förlåta den negativa och nedlåtande bild av henne som Colette ger i debutromanen Claudine à l’école. En av Colettes biografer, Madeleine Lazard, ser skildringen av Terrain som exempel på den nedlåtenhet och överlägsenhet som Colette­ ibland kunde ge uttryck för.

Intressant är likaså avsnittet om Marilyn Monroe, som visade sig ha flera av Colettes romaner i sitt bibliotek, när hennes ägodelar såldes på auktion. Även Audrey Hepburn figurerar i notre Colette.­Colette hade mött den brittiska dansösen och skådespelerskan i Monte-Carlo 1951, då Hepburn höll på med en filminspelning där. Hon blev omedelbart charmerad av den unga aktrisen och hävdade bestämt att denna borde få den kvinnliga huvudrollen när romanen Gigi (1944) skulle sättas upp som pjäs på Broadway 1951. Så blev det, men Colette fick kämpa för att den relativt oerfarna Audrey Hepburn skulle engageras. 1958 blev Gigi också underlag för en filminspelning i Hollywood med Leslie Caron och Maurice Chevalier i huvudrollerna.

Colettes enda barn, dottern Colette de Jouvenel, som mestadels hade en sårig relation till sin oftast frånvarande mamma, möter vi i en annan text. Där bygger Maget sin skildring på bland annat brev från både modern och dottern. Den gripande novellen inleds med att den tioåriga­ flickan står utanför den internatskola där hon studerar. Hennes kamrater hämtas upp en efter en av sina föräldrar. Men lilla Colette väntar förgäves på sin mamma. Resignerat konstaterar hon att modern även denna gång glömt bort att komma, upptagen av något som ansågs vara mycket viktigare än en avtalad tid med dottern. Den röda tråden i berättelsen är dotterns övergivenhet, hennes längtan efter ömhet och förståelse. Men hon blir aldrig sedd, aldrig accepterad som den hon är utan kritiseras istället av sin mamma – oftast orättvist – för slapphet och brist på vilja. Det går lätt att dra en parallell till George Sand, vars förhållande till sin dotter präglades av samma okänslighet inför barnets behov.

Ett annat kapitel ägnas Sido, Colettes mor, som betydde så mycket för sin dotter och lärde henne så mycket, framförallt om naturen, djur och växter. Colette, yngst av fyra syskon, var sin mors älsklingsbarn, hennes ögonsten, och Sido skrev under årens lopp många brev till sin dotter. I denna ömsinta text är det den åldrade Sido som för ordet. Hennes krafter börjar tryta, den förmögenhet hon en gång haft är borta och ensam går hon nu runt i sin enkla bostad, ordnar med sitt morgonkaffe och tänker på sin berömda dotter som hon träffar så sällan. Colettes barndomshem i Saint-Sauveur-en-Puisaye hade familjen tvingats lämna 1891 på grund av alltför stora skulder. Familjen var också illa sedd i byn och mer eller mindre utfrusen.

Att förlora sitt barndomshem var för Colette – som för vår Selma Lagerlöf – ett stort trauma. I sitt skrivande försökte hon återvinna det genom att göra det till en centralgestalt i sina romaner. Det förflutna blir för henne lika närvarande som nuet, och i likhet med Proust återskapar hon poetiskt sina minnen från barndomen. På så sätt får trädgårdens violer en evig lyster. I Journal à rebours (1941) konstaterar hon att det i hennes hem inte fanns några pengar men böcker. Det gavs inga gåvor men mängder av ömhet. Komfort och bekvämlighet fanns det inte mycket av men däremot ett stort mått av frihet. År 1925 skedde dock något oväntat. En av hennes läsare återköpte barndomshemmet och gav Colette nyttjanderätten. Föreningen ”La Maison de Colette” förvärvade huset 2006 och nu hör det till Frankrikes så kallade ”monuments historiques”. Det har möblerats upp så som det såg ut på Colettes tid och är sedan 2016 öppet året runt för besök.

Frédéric Maget har även skrivit biografin Les 7 vies de Colette, där han utifrån ett rikt bildmaterial ger en lättillgänglig översikt över författarens liv och verk. Bland övriga biografier om Colette märks Madeleine Lazards Colette (2008), alltjämt tillgänglig i pocketutgåva i Gallimards serie Folio. Lazard, renässansforskare som bland annat skrivit om Rabelais och Montaigne, ger en bred skildring av Colettes liv och verk och hon framför även – något förvånande – åtskilliga kritiska synpunkter på Colette som person. Bland annat lyfter hon fram den otacksamhet och den brist på empati som Colette ofta gav prov på. Hon drar sig inte heller från att emellanåt fälla syrliga kommentarer om hennes vikt.

Större delen av Colettes författarskap har en autofiktiv prägel. Allt handlar mer eller mindre öppet om hennes eget liv. Här finns föräldrarna, inte bara modern Sido utan också fadern, veteranen från den italienska frihetskampen där han förlorat ett ben och som förenas med dottern genom sina drömmar om att bli författare. Men tveklöst är Sido den som dominerar. Hon skrivs fram som en närmast mytisk figur, en idealgestalt. Med sina reflektioner över livet, sina talesätt och sin okonventionella inställning har hon försett Colette med ett aldrig sinande förråd av livskunskap och kvinnoerfarenheter. Det är Sidos blick för vardagens detaljer och naturens rikedom som har gjort Colette till en utpräglad sensualist, en observant iakttagare av färger, dofter och smaker. Sido finns överallt i Colettes verk. Hon är mer närvarande än Marcel Prousts mor i På spaning efter den tid som flytt. Det framhåller Martine Reid, litteraturprofessor som särskilt ägnat sig åt kvinnors skrivande, i en artikel med titeln ”Colette, multiple et souveraine ”. Den ingår i Le Mondes välmatade specialnummer om Colette, Le tourbillon de la vie (2023). Ett belysande exempel på moderns betydelse är den fina lilla romanen La naissance du jour (1928), där Colette utgår från ett antal brev från modern.

Det skönlitterära och det biografiska har emellanåt en benägenhet att flyta samman på ett sätt som gör det svårt att placera in Colettes verk i några traditionella fack. Många kvinnor rör sig i hennes romaner, och namnen på dem kan skifta – Claudine, Minne, Renée, Léa och Fanny. Men författaren Colette kan anas bakom dem alla i ett förvillande men charmerande växelspel med identiteter. Hon skildrar kvinnor som är oberoende, som trotsar gällande normer och oförväget tar upp kampen mot ensamhet och ålderdom, drivna av en önskan att leva och ständigt låta sig förundras över livets oförutsägbarhet och skönhet. På så sätt kämpade hon för kvinnans emancipation. Hon har likaså förmågan att analysera relationer mellan kvinnor och män utan att blunda för respektive köns svagheter och styrkor. Känslolivets alla subtila skiftningar kan hon sätta ord på och som få kan hon beskriva kärlekens uppgång och fall. Hennes verk genomsyras av en aldrig sinande livsglädje och sensualism något som får hennes texter att sjunga och lysa.

Redan under Colettes livstid erkände hennes författarkolleger hennes storhet, inte minst framhölls den subtila behandlingen av det franska språket. Där är hon en förnyare med romaner skrivna som poesi. De vanligaste ord kan plötsligt te sig som nya när Colette sätter in dem i oväntade sammanhang och formar utmanande liknelser och bilder. I Simone de Beauvoirs Le deuxième sexe är Colette en av de få kvinnliga författare som ges ett betydande utrymme. Paul Valéry såg henne som ett litterärt geni. Un génie féminin är också undertiteln till Julia Kristevas bok om Colette (2004), som utgör tredje delen av hennes arbete om kvinnliga genier under 1900-talet. I de två tidigare hade hon behandlat Hannah Arendt och Melanie Klein. Kristeva menar att Colette till skillnad från andra samtida kvinnliga författare, exempelvis Virginia Woolf, hyllade den kvinnliga njutningen. Hon står på livets sida och lovsjunger dess krafter.

Till bilden av Colette hör också hennes tid som varietéartist och skådespelare. Hennes offentliga teaterdebut ägde rum 1906 på Théâtre des Mathurins, där hon spelade rollen av en faun. Vid denna tid hade hon brutit upp från sitt äktenskap med Willy och teaterverksamheten var en möjlighet att försörja sig, bli självständig och få ett yrke. Den är också nära kopplad till hennes förhållande åren 1905 till 1910 med Mathilde de Morny, konstnär och skulptör, känd även under smeknamnet Missy eller Max. Under la belle époque var denna adelsdam en celebritet som väckte uppseende för sitt extravaganta uppträdande och sina många lesbiska förhållanden. Ofta gick hon klädd i kostym, hade håret kortklippt och rökte cigarr. Missy blev som en andra mor för Colette, följde med på hennes turnéer i landsorten, gav henne självförtroende och dessutom ekonomiskt stöd. Missy var också skådespelerska och uppträdde några gånger tillsammans med Colette på scen, både i Paris och i landsorten. Tillsammans gav de 1907 på Moulin Rouge pantomimen ”Rêve d’Egypte”. Den gjorde dock ingen lycka utan buades ut av publiken.

Colette var även en framstående journalist. Hon skrev artiklar till ett flertal olika tidningar och tidskrifter, och 1910 knöts hon till Le matin som med en upplaga på en miljon exemplar var en av dåtidens största franska dagstidningar. Chefredaktör för Le Matin var Henry de Jouvenel, som en period också var politiker och minister i Poincarés rege­ring på 1920-talet. Han blev Colettes andra man och far till hennes dotter. När förs­ta världskriget bröt ut 1914 blev det fronten för Henry de Jouvenel, närmare bestämt 29:e infanteriregementet i Verdun. Den oförvägna Colette gav sig snart iväg till krigszonen för att som journalist rapportera från kriget men också för att i hemlighet få träffa sin man. Även 1918 gjorde hon resor till fronten och hennes krigsreportage är unika. De innehåller inga patriotiska lovsånger, ingen analys av striderna men visar naket krigets fasa och absurditet. Berömda är också Colettes reportage­ från olika rättegångar. Bland annat följde hon rättegången 1921 gällande den kände massmördaren Henri Landru.

Enligt en opinionsundersökning 1910 ansågs Colette som en av få kvinnliga författare vara värd en plats i Franska akademin. Där hamnade hon aldrig men 1945 valdes hon enhälligt in i juryn för Goncourtpriset, där hon efterträdde Sacha Guitry. År 1949 blev hon juryns ordförande. Hon fanns också med på nomineringslistorna till Nobelpriset i litteratur.

Mot slutet av sitt liv besvärades Colette av en svår artrit som gjorde henne förlamad och oförmögen att lämna sin lägenhet i Palais Royal. Där levde hon med sin tredje man, Maurice­ Goudeket, en trogen och lojal följeslagare till skillnad från Willy och de Jouvenel. Smärtan var nu hennes dagliga följeslagare, men hon kunde göra litteratur även av den såsom i L’étoile vesper (1947). Här skildras utan omskrivningar och även utan all bitterhet åldrandets plåga samtidigt som hon ger glimtar av det hon kan iaktta från sitt fönster. Den samhörighet hon upplever med tingen omkring sig tycks henne viktigare än gemenskapen med männi­skor. På de ljusblå skrivpapper hon alltid använde skriver hon för hand ned sina sinnesintryck med samma detaljskärpa som alltid.