I scenen står Herzog mitt i en djungel, platsen där han tillsammans med Kinski spelade in filmen Fitzcarraldo, och beskriver narcissisten Kinskis förhållningssätt: han vill använda den idealiserade djungeln som en fond för sin egen djupsinnighet och persona. För Kinski var, menade Herzog, skogen blott en kuliss för individens inre värld.

Men detta förhållningssätt, menade Herzog, var att missförstå skogen som varken är harmonisk eller erbjuder någon transcendens. Skogen är full av kopulation och död. Fåglarnas läten är inte vackra melodier, det är lidandet och de­sperationens vrål.

Jag påminns om Herzogs och Kinskis vitt skilda förhållningssätt när jag läser religionshistorikern David Thurfjells bok Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion. Thurfjell har intervjuat olika svenskar om deras relation till skogen. Varför promenerar de där? Vad betyder skogen för dem som individer i ett modernt och urbaniserat samhälle?

”Skogen är stökig, levande, oplanerad och oförutsägbar.”

Vad som förenar många av intervju­objekten är att de, utan att använda direkt kristen terminologi, beskriver skogens roll i andliga termer. Som kontrast till den schemalagda, funktionella och effektiva vardagen erbjuder skogen dem en oorganiserad paus i tillvaron.

Skogen är så betydelsefull för dem att förhållningssättet kan beskrivas som en form av religion. Men en religion utan heliga texter, riter och högtider. Frågan är om denna närhet till skogen, som vuxit fram det senaste århundradet, kan liknas vid Kinskis ytliga sätt att se på skogen. Eller är det en relation besjälad av något djupare och äldre?

Thurfjell använder intervjuerna som avstamp för att ge svaret på vilken roll skogen haft i den svenska kulturen. Det blir en religionshistorisk resa från den förkristna epoken in i vår samtids djupekologiska miljörörelse.

I det kristna Sverige var skogen något som på sin höjd uttryckte Guds verk. Det fanns inga tendenser till att fylla beskrivningarna av skogen med någon självständig mystik eller mening. I samband med nationalromantiken och sedermera folkhemmets framväxt börjar det däremot skapas en särpräglad svensk relation till skogen. Friluftsrörelsen, instiftandet av naturreservat och synen på skogen som något annat än en plats där det enkom jagas och inhämtas timmer gör att skogen lösgörs från vardagen.

Herzogs inställning till skogen påminner snarast om det förmoderna synsättet: en plats att frukta men även nyttja. En plats som möjligen kan tämjas men som inte är besjälad med djup metafysisk­ mening. Skogen existerar helt på sina egna villkor, bortom människans blick och känslor.

Samtidigt går det inte riktigt att jämföra svenskars relation till skogen med Kinskis ytliga nyttjande av platsen som blott en fond för vår inre värld. Skogen har, för många, i den accelererande sekulariseringen på 1900-talet, verkligen börjat fylla rollen av en religion.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

För att förstå detta gör Thurfjell något klokt: han undviker att betrakta religionen och skogen ur ett reduktionistiskt perspektiv, nedbrutet till en uppsättning teologiska uppfattningar. Vissa av dem han intervjuar vill knappt tala om sin relation till skogen. Rädslan att bryta förtrollningen eller att intellektualisera det sakrala gör att flera av intervjupersonerna väljer att inte sätta ord på vad de känner. Jag förstår dem.

Efter att jag började läsa Granskogsfolk gick jag själv ut i skogen – vilket jag försöker göra så ofta vardagsbestyren tillåter – och funderade på vad det var jag själv kände. Men att rationalisera och förklara känslorna med Thurfjells vederhäftiga framställning som utgångspunkt förtog själva upplevelsen. Den här oviljan att artikulera vad det är skogen betyder för svenskar är i sig en av de viktigare upptäckter Thurfjell gör: skogen blir för många ett sätt att bryta upp modernismens hyperrationalistiska tillvaro där allt är uppdelat, beskrivet, inordnat i nytto­maximerande system.

Skogen är stökig, levande, oplanerad och oförutsägbar. Vi har gott om den. Även om mycket utgörs av enahanda monokulturella bruksskogar, bestående av bara tall eller gran. I kontrast till våra smarta telefoner och effektiva logistikkedjor framstår den ändå som en av de bättre portalerna till vår inre värld.