Som ett exempel på politisk symbolism var det knappast subtilt. På befallning av Skottlands proseparatistiska regering kommer en folkomröstning om skotskt oberoende att äga rum nästa år, som också är jubileumsår för slaget vid Bannockburn 1314, där undertaliga skottar besegrade engelsmännens styrkor.

Men medan nästa års omröstning utgör ett tydligt, existentiellt hot mot Storbritannien, som Skottland bidrog till att bilda århundraden senare när man 1707 anslöt sig till England, har en annan union dragits in i denna konstitutionella strid: den europeiska.

Efterhand som debatten tar fart tvingas skottarna fundera ordentligt på om en ja-röst nästa år skulle äventyra deras automatiska plats i EU och tvinga dem att ansöka om medlemskap på nytt, med allt vad det innebär.

Samtidigt följs utvecklingen noggrant av nationalistiska och separatistiska partier från Barcelona till Belgien, för att studera de konstitutionella konsekvenserna av en omröstning som många hoppas kommer att bli ett prejudikat för dem själva.

EU-kommissionen, som är medveten om hur laddat ämnet är, tenderade att undvika frågan om självständighet fram till sent förra året, när dess ordförande José Manuel Barroso i ett brev till en brittisk parlamentskommitté förklarade att ett självständigt Skottland skulle tvingas ansöka om EU-medlemskap på nytt.

Det påståendet fick nyligen stöd av ett juridiskt utlåtande beställt av den brittiska regeringen och – ett ovanligt grepp – publicerat av tjänstemän i London.

Det juridiska utlåtandet, ett 57-sidigt dokument, gjorde gällande att om Skottland blir självständigt så kommer landet att bli en ”ny stat”, medan ”resten av Storbritannien” skulle betraktas som en ”fortsatt stat”, som automatiskt skulle behålla de rättigheter, förpliktelser, medlemskap, avtalsrelationer och befogenheter under internationell lag som Storbritannien för närvarande innehar. I kontrast till detta skulle den nya staten tvingas börja från noll.

Skotska nationalister har ofta framställt EU:s existens som en central del av deras argument för självständighet.

”Av EU:s 27 nuvarande medlemsstater”, skrev Nicola Sturgeon, vice ledare för Skotska nationalpartiet, i en tidningsartikel förra månaden, ”är 20 små länder – 11 av dem ungefär lika stora som eller mindre än Skottland. Det räcker att titta på Irland – som innehar ordförandeskapet för EU under första hälften av 2013 – för att se vilket inflytande varje land utövar, oberoende av storlek.”

Det är därför inte förvånande att självständighetsanhängarna ifrågasätter argumentet från London. De citerar sir David Edward, före detta domare i EU-domstolen, som menar att Skottland och resten av Storbritannien skulle hamna i en jämförbar position.

Han hävdar att EU:s lagar kräver att alla parter förhandlar i god tro och i en anda av samarbetsvilja innan en separation kan äga rum.

Frågan är känslig i Skottland av två skäl. För det första är varje hot mot EU-medlemskapet, och därmed tillgången till blockets gemensamma marknad på 500 miljoner människor, ett bekymmer för näringslivet.

Men kanske viktigare för vanliga väljare är frågan om medlemskap i euron. Varje ny stat som ansöker om anslutning till EU måste övergå till den gemensamma valutan när landet har uppfyllt de ekonomiska kriterierna.

Och om ett självständigt Skottland skulle ansöka om medlemskap skulle man knappast kunna utverka den typ av benhårda juridiska möjlighet till utträde ur euron som Storbritannien och Danmark har. Varje antydan om att Skottland en dag skulle kunna tvingas att ansluta sig den hårt prövade eurozonen innebär potentiellt en stor röstförlust i nästa års folkomröstning.

Självständighetsanhängarna påpekar att hur man än tolkar de juridiska frågorna, så skulle politiken spela en roll i varje förhandling med Bryssel – precis som den skulle göra i de diskussioner som måste föras med London i en rad frågor för att säkerställa en vänskaplig skilsmässa.

Om skottarna skulle rösta ”ja” till självständighet vore det omöjligt för en regering i London att trots den skotska allmänhetens vilja blockera separationen genom att insistera på orimliga villkor. Likaså vore det svårt för EU att motsätta sig det skotska folkets tydliga vilja.

Men den som framställer det här som enbart torra, okontroversiella och rent tekniska frågor har nästan säkert fel.

Något som påpekas av John Kay, framstående akademiker och före detta rådgivare åt den senaste skotska regeringen, är att de två förhandlingarna – med London och med Bryssel – skulle kunna komma att flätas samman. ”Valutafrågan är avgörande”, hävdar han. ”Skottland skulle göra rätt i att söka en överenskommelse om en valutaunion med det återstående Storbritannien, men det vore svårt att förhandla fram en överenskommelse förenlig med den budgetmässiga frihet som är ett mål med självständigheten”. Hans slutsats blir därför att ”Skottland bör vara redo att övergå till en oberoende valuta; marknadens förväntningar skulle börja styra utvecklingen samma dag man fick ett ja”.

Under tiden skulle diskussionerna om inträde i EU huvudsakligen röra de undantag och utträdesmöjligheter som Storbritannien åtnjuter, vilka sträcker sig från dess nuvarande särskilda budgetrabatt för bidrag till EU till dess beslut att förbli utanför det stabilitetsfördrag som är avsett att genomdriva bättre budgetdisciplin.

”De ekonomiska frågor som skulle komma upp vore främst budgetrabatten (som Skottland inte skulle ha någon chans att ärva en del av), nollsats på VAT (en fortsättning kunde troligen förhandlas fram), övergång till euron (EU skulle troligen nöja sig med en vag och på obestämd tid uppskjuten ambition om att Skottland ska delta) och stabilitetsfördraget (uppenbart relaterat till den överenskommelse som förhandlas fram med det återstående Storbritannien).”

Detta är en debatt vars förgreningar sträcker sig långt bortom de brittiska öarna, och på en kontinent som utgör ett lapptäcke av olika regioner, många av dem med ambitionen om större självständighet, är insatserna höga. Vissa är rädda att öppna för en störtflod av separatism, vilket skulle kunna leda till ökad fragmentisering inom ett EU som redan är drabbat av inre motsättningar.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Utöver de frågeställningar som professor Kay skisserar skulle ett självständigt Skottland förmodligen vilja skicka sina egna diplomater och sin egen ambassadör (eller permanenta representant) för att delta i officiella diskussioner. På samma sätt skulle landet vilja ha sin egen medlem i EU-kommissionen.

Alla sådana förändringar skulle behöva godkännas av alla andra EU-nationer, av vilka flera kanske är ovilliga att uppmuntra sina egna oroliga regioner att slå in på Skottlands väg.

Vissa har redan visat hur känslig principen är. Eftersom de inte instämde i Kosovos beslut att bryta sig ut ur Serbien 2008 vägrade fem EU-stater – Spanien, Slovakien, Rumänien, Cypern och Grekland – att erkänna kosovanerna diplomatiskt.

Om Skottland röstar ja nästa år är alltså en komplex och orosfylld förhandlingsomgång att vänta.

Som många frånskilda personer vet är det ofta lättare att tillkännage att äktenskapet är över än att ordna upp familjens ekonomi.

Översättning: Jim Jakobsson