Jag tror att svaret är att samhällsinstitutioner i sig inte är stabiliserande. De stagas upp av externa beteenden, attityder, mekanismer och preferenser som tränger bort avvikelser och i sin tur sugs in i ett system som blir internt självförstärkande.

Ett exempel: den svenska skolan har inte förfallit på grund av politiskt finsnickeri, utan till följd av skiftande attityder till bildning, auktoriteter och föräldraansvar. Så länge skolan stagades upp externt kunde den se ut hur som helst och ändå fullgöra sin uppgift. Samma sak, men omvänt, när det skyddande bältet försvann. Den svenska skolans misslyckande har alltså mycket lite att göra med politiska beslut. Det tillhör vad vi lite luddigt kallar tidsandan. Och hur styr man den?

Primärvalens skyddande bälte har bestått i toppstyrda partier och partitrogna medier. Denna symbios uteslöt en majoritet väljare och till och med majoriteten partiaktiva. En handfull bossar och tidningsägare utsåg kandidater på distrikts-, delstats- och presidentnivå.

Till följd av destruktiva ideal som fullständig direktdemokrati och transparens har detta på uppseendeväckande kort tid förändrats. Demokrati är nämligen en god idé som styrelseskick för ett land, men kan i andra sammanhang snabbt övergå till vad Aristoteles benämnde som pöbelvälde. Denna avart utser idag partiernas kandidater.

Rauch påpekar att de väljare som främst engagerar sig är konsekvent ideologitrogna och extrema. De kännetecknas inte av mogna överväganden, utan ansluter sig till en stam för gemenskapens skull. Eftersom primärvalen är nästan uteslutande interna för partierna är det dessa ytterkantsväljare som utser kandidaterna.

När de båda partiernas kandidater ställs mot varandra i huvudvalet är det för sent. Då repre-senterar de inte bara sig själva, utan också sina partier. Därför kan extremisterna utse inkompetenta och ovärdiga kandidater som föraktas av en stor del av befolkningen och ändå ha gott hopp att vinna. Problemet förstärks av att väljare, som Eric Groenendyk vid University of Memphis beskrivit, inte främst kännetecknas av att de stöder sitt parti, utan av att de avskyr det andra partiet. Så vilken blir då varje kandidats rationella strategi? Givetvis att framställa motståndaren som djävulen själv.

Kanske hade inget av detta varit ett problem om det inte varit för nedmonteringen av partiernas historiskt sett främsta allierade: de traditionella medierna. Rauch pekar på en rad sociala faktorer – fattiga, ensamma män, invandring, identitetspolitik, marknadsfundamentalism – som gör väljarna särskilt mottagliga för polarisering, men dessa är inga nyheter: de har bara sett ut och upplevts på olika sätt genom historien.

Istället är det den mekanism han nämner som antas utnyttja dessa fenomen som är grundorsa-ken: ”Mediernas fragmentering [som] isolerar oss i våra separata informationsbubblor [och de] sociala mediernas algoritmiska plattformar [som ger] viral vrede […].”

Precis som med det svenska skolväsendet är det alltså inte interna drivkrafter hos tradition-ella medier som lett till förändringen, utan extern dynamik.

Om jag skulle hitta en särskilt stark orsak till den amerikanska politikens polarisering är det därmed att primärvalens skyddande bälte har försvunnit. Rauch tror att det som förlorats kan återvinnas genom insikt, medvetenhet och brobyggande. Men kanalerna för att uppnå detta är ju desamma som skapat krisen och i just detta sammanhang är faktiskt media the message. Så hur ska då restaureringen gå till?

Jag vill påminna om att den amerikanska demokratin är bräcklig. Vad händer om Trump eller Sanders vinner valet i höst på samma sätt som George W Bush vann mot Al Gore år 2000? Då kan mycket väl den institution som är den amerikanska federationen hotas i takt med att delstat efter delstat förklarar den sittande presidenten för illegitim. Också det, kan man förmoda, en självförstärkande process.