Slaget om sanningen

Herr och fru Gorbatjov tjusade alla. FOTO: GETTY IMAGES

Under några makalösa år tycktes det omöjliga bli möjligt i Sovjetunionen. Jag minns när Michail Gorbatjov tog sitt land och omvärlden med storm, skriver den förra Moskvakorrespondenten Elisabeth Hedborg.

Hösten 1983 var Sovjetunionen ett land i djup dvala. Som nybliven korrespondent i Moskva för Sveriges Radio hade jag inga som helst förhoppningar om att få göra några sensationella scoop.

Det mest uppiggande vi journalister kunde hoppas på var de sällsynta presskonferenserna på utrikesdepartementets pressavdelning. Och så hade vi ju de pampiga statsbegravningarna – tre sovjetiska ledare avled inom loppet av fyra år. Det var en tid av grå letargi och bottenfrusna relationer mellan öst och väst.

Inte att undra på om den makthavare som tillträdde 1985 väckte både nyfikenhet och förhoppningar. Redan vid Andropovs död 1984 ryktades det om att det var dennes protegé, Michail Gorbatjov, som skulle ta över. De konservativa krafterna hade emellertid varit för starka och föredragit Brezjnevs gamle vapendragare Tjernenko. Men den 11 mars 1985, samma dag som Tjernenkos död tillkännagavs, var det dags för Gorbatjov att tillträda. Han var 54 år gammal och yngst i den styrande politbyrån, vilket ansågs sensationellt och omedelbart gav eko i folkhumorn:

– Vem är det egentligen som styr nu i Kreml?

– Han heter Gorbatjov.

– Jasså. Och vem är det som stöder honom?

– Ingen – han går själv.

Gorbatjov gjorde en rivstart och att det var möjligt berodde troligen på att det var han som under den sjuklige Tjernenkos tid hade styrt bakom kulisserna. Tjernenkos begravning blev något av ett inofficiellt toppmöte för världens ledare. ”Om det någonsin har funnits ett tillfälle att göra framsteg i relationerna mellan våra länder så är det nu”, sade den entusiastiska amerikanska vicepresidenten George Bush, som hade med sig ett brev från president Reagan med inbjudan till ett toppmöte. Världen hoppades på en väg ut ur kalla kriget.

Till en början gick Gorbatjov en försiktig balansgång mellan kraven på förändring och kontinuitet. Men mycket snabbt kom de första överraskande utspelen: efter bara två veckor klargjorde den nye ledaren att han tänkte ta i med hårdhandskarna mot slappa partipampar och ansvarslösa företagsledare, mot korruption och mutor. Vi korrespondenter kunde plötsligt citera en kommunistledare som inte fruktade skarpa formuleringar och hård kritik mot det egna systemet. Men folk på gatan var inte lika entusiastiska som vi västreportrar.

– Det gör detsamma vem som sitter på den posten, allt blir ändå som förr, var ett vanligt svar på mina frågor. De allra flesta ville inte svara alls utan vek undan med blicken, ryckte på axlarna och log avvärjande.

Ändå: något hade hänt inom det slutna maktsystem som Kreml representerade. Vi kände att det nu fanns positiva nyheter att servera – vanligen en bristvara inom journalistiken. Landet såg ut att vara på väg ut ur sin dvala.

När jag läser igenom mina snart fyrtio år gamla manuskript från denna tid slås jag av den stämning av kaotisk ja, nästan uppsluppen overklighetskänsla som rådde. Jobbet hade blivit lustfyllt på ett oväntat sätt, stort och smått rapporterades hem till redaktionen – från nyheten att Bert Karlsson skulle lansera bröderna Herrey i det stora landet i öster till kritiskt avslöjande artiklar om det sovjetiska kriget i Afghanistan. På några korta veckor blev Mos­kva ett mecka för internationella politiker. Willy Brandt, Egon Bahr, Bettino Craxi – alla vallfärdade till Mos­kva. Till och med vår egen Thage G Pettersson, dåvarande industriminister, besökte Sovjet för att göra affärer.

”Ingen hade någonsin hört en sovjetisk ledare hudflänga det egna systemet så obarmhärtigt. År­tion­den av bombastisk propaganda sopades undan.”

Visst var Gorbatjovs internationella engagemang tydligt och starkt redan från första början. Men det var ändå i de inrikespolitiska utspelen som han formligen knockade alla. Ingen hade någonsin hört en sovjetisk ledare hudflänga det egna sy­stemet så obarmhärtigt. Årtionden av bombastisk propaganda sopades undan. Personkulten med servila hyllningar till partiets ledare försvann över en natt.

Ganska snart besökte Gorbatjov landets andra stad, Leningrad. Innehållet i ett hemligt tal som han hade hållit läckte ut och avslöjade horribla fakta och siffror om tillståndet i nationen. Sovjet framstod som ett land hopplöst på efterkälken gentemot väst. ”Det är dags att ändra på det. De som inte är beredda att ställa sig bakom kraven på förändringar får finna sig i att stiga åt sidan”, sade Gorbatjov.

Och nu hade vanligt folk fått upp ögonen. En äldre kvinna i en brödkö viskade: ”Nej, nu går han väl ändå för långt, nu tror jag att de skjuter honom.” En man i arbetarstadsdelen Proletarskij gav mig sin syn på saken: ”Jag blir euforisk när jag hör att han talar sanning.”

Och kanske var det just detta, Sanningen, som de flesta upplevde så starkt. Bara några månader hade gått sedan maktskiftet och man vågade redan lita på den nya ledaren. Sanningen om det genomruttna systemet var den murbräcka som Gorba­tjov mycket medvetet använde sig av för att åstadkomma förändringar.

Även till formen innebar hans framträdanden ett slags sanning. Här var en man som trivdes med att stoppa bilkortegen och kliva ut bland vanligt folk. På jovialiskt vardagsspråk ställde han frågor och svarade på tilltal, han var tillgänglig som ingen före honom hade varit. Hans många resor och besök formade sig till något av en eriksgata som givetvis återgavs i den statliga televisionen. De tråkiga kvällsnyheterna blev plötsligt inspirerande och uppfriskande, ett måste för alla att ta del av. Vid sin sida hade ledaren en liten välklädd, livlig kvinna vars namn till en början aldrig nämndes i rapporteringen. Men alla visste att detta var Raisa Maksimovna Gorbatjova. Sovjet hade fått en ”first lady” av stor betydelse.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Sanningen växte, den spred sig och tog plats inte bara i tidningsartiklar och politiska tal. Den fick också utrymme i litteraturen, på teatrarna och i filmen. Våren 1985 firades fyrtioårsminnet av segern i andra världskriget. Den populära Taganka­teatern hade premiär på en pjäs om kvinnornas roll under kriget. Pjäsen byggde på en bok av den vitryska författarinnan Svetlana Aleksijevitj, Kriget har inget kvinnligt ansikte. Här presenterades en helt ny vinkel på ”det stora fosterländska kriget”. ”Det var svårt att få generalerna att förstå varför jag ville intervjua just de kvinnliga soldaterna”, sa Aleksijevitj när jag träffade henne. ”De tyckte att det inte var något fel på våra duktiga mannar. Varför kunde jag inte göra som alla andra och skriva om gubbarna?”

De litterära tidskrifterna publicerade tidigare förbjudna verk, upplagorna växte och läsarna anammade devisen: ”Det är viktigare att läsa än att leva”. I en ruffig källarlokal i sydvästra Moskva spelade en fri teatergrupp sin version av ”Hamlet”, förankrad i det pågående politiska uppbrottet. Den georgiska filmen om Stalintiden, Botgöring, fick äntligen sin premiär – efter visningen stod publiken upp och grät. Människorna var inte längre rädda och när Vjatjeslav Molotov, Stalins vapendragare och utrikesminister, avled hösten 1986, sågs detta av många som ett gott omen – den gamla tiden tycktes ha lämnat för gott.

Slaget om Sanningen pågick länge än, samtidigt som toppmöten och nedrustningsdiskussioner präglade den internationella scenen. Inrikespolitiskt kunde det vara motigt och trögt. Negativa artiklar dök upp med kritik mot den nya linjen och trots att Gorbatjov snabbt tillsatte sina egna män på viktiga poster, så var det oklart hur maktkampen bakom kulisserna såg ut.

Det blev Tjernobylolyckan som kom till Gorbatjovs hjälp i kampen om sanningen. Katastrofen den 26 april 1986 var omöjlig att förtiga, även om systemets försvarsmekanismer slog till direkt. Men den 6 maj publicerade Pravda en första heltäckande rapport om vad som hade hänt och den 16 maj gick Gorbatjov ut i ett öppet och kritiskt tv-tal till nationen. Det var första gången någonsin som en Sovjetledare officiellt kommenterade en olyckshändelse.

Ett drygt halvår senare, den 23 december, återvände människorättskämpen, fysikern och fredspristagaren Andrej Sacharov från sin mångåriga exil i staden Gorkij. Vi blev vittnen till den kämpande individens seger över ett inhumant system. I den gråkalla decembermorgonen klev Sacharov av tåget på Jaroslavstationen, plirade mot den samlade världspressen, rättade till sin fula vintermössa och sade: ”Inte bara jag – alla politiska fångar måste friges.”

Sanningen hade segrat över lögnen. Men den avgörande kampen om makten återstod. Hur den slutade vet vi alla.

Elisabeth Hedborg

Journalist och författare. Sveriges Radios korrespondent i Moskva 1983–1987.

Läs vidare