Det som då ännu utan ironi beskrevs som den arabiska våren ingav hopp om en demokratisering av Mellanöstern och Nordafrika, förväntningarna på Barack Obamas presidentskap var höga, krig och konflikter upplevdes som avlägsna. Trots det valde vi att ägna ett ämnesområde åt vad vi kallade för Hot mot den liberala demokratin. Det uppfattades som fluffigt och abstrakt, många hade svårt att förstå innebörden av begreppet.

Fem år senare undrar få vad som avses. Det öppna samhället står inför kännbara utmaningar: IS framfart, Rysslands aggressioner, genomslaget för propaganda, ökad radikalisering, växande populism. På sistone har allt fler väckt frågan om utvecklingen är början på slutet för den liberaldemokratiska tidsåldern. Under rubriken ”Is This the End of the West as We Know it?” reflekterade historikern Anne Applebaum i Washington Post nyligen kring om världen bara befinner sig två eller tre dåliga valresultat bort från slutet på den liberala världsordningen.

Applebaum är inte ensam. Ett av de mer populära seminarieämnena i Washington har under de senaste månaderna behandlat huruvida världen befinner sig vid en ”inflexionspunkt”: i vilken utsträckning de kriser och faror som idag dominerar världspolitiken kommer att medföra historiska förändringar för det västerländska samhällssystemet. Visserligen har väst genomlevt svåra perioder tidigare och varje gång klarat prövningen. Men är de händelser vi upplever nu fundamentalt annorlunda? Har systemets förmåga att klara sig nått en brytpunkt?

Författaren Thomas Engström, krönikör i denna tidning, sätter ord på den frustration många känner över utvecklingen. I Expressen skriver han om hur han förlorat tilltron till ett Västeuropa som under hans livstid ”bara har blivit sämre och fattigare och fulare och svagare”. Konstaterandet är besvärande på flera nivåer. Dels för att det inte stämmer, dels för att det riskerar att bli en självuppfyllande profetia.

Den fria världen, inklusive Västeuropa, kan klandras för mycket. I viss mån har de senaste decenniernas nivå av bekvämlighet bidragit till bristande handlingskraft. Någonstans i den falska känslan av trygghet glömde vi att välstånd och öppenhet kräver konstant underhåll och investeringar, inte minst i säkerhet.

Idag är det påtagligt att det öppna samhällets fiender försöker ta fasta på situationen. Dessa krafter vill inget hellre än att det dekadenta Västeuropa tappar tilltron till sig självt. När det väl inträffat kommer inte längre IS, Putin eller en för dagen framgångsrik populist att stöta på motstånd i spridandet av sina idéer.

I ett kritiskt läge prövas vår övertygelse och överlevnadsförmåga, då är förlorat hopp ingen lösning. Tvärtom, det breddar väg för den liberala demokratins utmanare. De står för en samhällsmodell som skulle göra oss sämre och fattigare och fulare och svagare.