Smarthetens evangelium

Kirurger i arbete: bör gärna vara högt utbildade. FOTO: SHUTTERSTOCK

Vi lever i en tid som sätter stort värde på formella meriter, betyg, rankningar och certifieringar. Delvis handlar detta om att moderna samhällen erbjuder ett stort utbud av kvalificerade arbetsuppgifter, som fordrar inte bara en allmän utbildning utan också specialistkompetens.

Att överlåta sådana uppgifter till oskolade eller oskickliga utövare kan vara inte bara kostsamt, utan rentav farligt. Vi vill inte bli opererade av någon som istället för att gå en läkarutbildning har suttit under en ek och mediterat över att allt levande hör samman. Inte heller vill vi att kärnkraftsanläggningar byggs av personer vars enda kvalifikation för uppgiften är att de har renoverat fritidshus. Alltså är krav på formella meriter ofta inte bara rimliga utan också nödvändiga.

Med detta sagt, så återstår fortfarande frågan om vad som händer med ett samhälle där enbart formella meriter styr – alltså ett samhälle som är en meritokrati. En meritokrati innebär att positioner på arbetsmarknaden, med den status och de pengar som eventuellt följer med positionerna ifråga, tillfaller dem som i öppen konkurrens och genom sina personliga förtjänster har visat sig bäst lämpade för dem. Vad skulle väl kunna vara en mer rättvis fördelningsmodell än denna?

Nu beror förstås rättvisan i den meritokratiska fördelningsmodellen på en mer grundläggande rättvisa som gör det möjligt för alla medlemmar i en samhällsgemenskap att skaffa sig de eftertraktade meriterna. Men även om detta skulle vara möjligt, så kan meritokratin fortfarande vara moraliskt problematisk. Det menar åtminstone Michael Sandel, filosofiprofessor vid Harvarduniversitetet och känd även för en större publik genom sina föreläsningar om rättvisa, jämlikhet, demokrati och andra centrala frågor inom politisk filosofi som han har gjort tillgängliga på internet.

Enligt Sandel är meritokratin ”toxisk” till sin natur. Den gör vinnarna i konkurrensen om samhälleliga positioner övermodiga och underminerar förlorarnas självrespekt. Vinnarna förleds att tro att allt de har åstadkommit, har de uppnått genom egen begåvning och eget arbete. I motsvarande grad kommer förlorarna – de arbetslösa, de utan utbildning, de lågavlönade – att se sig själva som mindre dugande, som inte förtjänta av någon annan lott i livet än den som nu har blivit deras. Vinnarna kommer att förakta förlorarna och förlorarna kommer att hata vinnarna. Resultatet blir en förlust av de värden som håller ett samhälle samman och som får dess medlemmar att se det som ett gemensamt projekt som de tillsammans har ett ansvar för.

”Nu beror förstås rättvisan i den meritokratiska fördelningsmodellen på en mer grundläggande rättvisa som gör det möjligt för alla att skaffa sig de eftertraktade meriterna.”

Genomslaget för den meritokratiska retoriken ser Sandel i amerikanska politikers återkommande bekännelser till smarthetens evangelium. Donald Trump hävdade vid flera tillfällen att han var en ”smart person”, samtidigt som han lät sina jurister hota universiteten där han studerat med stämning om de någonsin gav offentlighet åt hans betyg. ”Smart” var också Barack Obamas favorit bland lovord. Han förespråkade ”smart diplomati”, ”smarta regleringar”, ”smart tillväxt” och så vidare.

Joe Biden hade redan valåret 1987 känt sig pikad av en väljare som ville att Biden skulle berätta om sin juristutbildning. Biden svarade: ”Jag tror att jag förmodligen har mycket högre IQ än du […] och jag hörde till den bästa halvan av min klass.” Det senare var inte ens sant, men, som Sandel påpekar, det intressanta är inte att politiker överdriver sina studieframgångar, utan själva det faktumet att de känner ett behov att göra det.

Både Bill Clinton och Barack Obama pekade ofta på utbildningens betydelse för framgång – högskolestudier var nyckeln till framgång. I Storbritannien argumenterade Tony Blair för samma sak. Utbildning är givetvis något gott, noterar Sandel, och än bättre vore om den gjordes tillgänglig för alla som vill studera, oberoende av inkomster. Men, tillägger han, talet om utbildning erbjuder inte något plåster på såren för dem som inte har behörighet för universitetsstudier och vars arbeten har försvunnit i den globalisering som de utbildade eliterna så ofta lovprisar: ”När meritokratiska eliter knyter framgång och misslyckande så hårt till individens förmåga att skaffa sig ett universitetsbetyg, säger de underförstått att de som saknar ett sådant betyg har sig själva att skylla för de bistra villkor som de möter i den globala ekonomin.” Framgång och misslyckande kommer att värderas i moraliska termer och vinnarna, eliterna, känner sig berättigade att se ned på förlorarna, som när Hillary Clinton beskrev vissa av Donald Trumps väljare som ”en korg av beklagansvärda”.

Sandel citerar med gillande den brittiske sociologen Michael Young, som på 1950-talet beskrev meritokratin som en dystopi. Medan det hade varit lätt att visa att det gamla aristokratiska klassamhället vilade på godtycke och en orättvis skiktning av människor, så gjorde meritokratin orättvisan osynlig utan att för den skull avlägsna den. I det gamla klassamhället hade såväl överklassen som underklassen varit medveten om att det inte var duglighet och förtjänst, utan börd och kontakter, som låg till grund för skiljelinjen mellan vinnare och förlorare. Med meritokratins intåg förändras detta, enligt Young. Nu tror sig eliterna ha förtjänat sin maktställning genom talang och hårt arbete, medan förlorarna är lika övertygade om att de måste brista i begåvning eller arbetsvilja eftersom de inte lyckats bättre. Men även i det meritokratiska samhället är framgång beroende av kontakter, familjeband och ekonomiska resurser – i synnerhet i samhällen där högre utbildning kan kosta en smärre förmögenhet och där samtidigt vägen till politisk makt går via ett fåtal prestigefyllda (och dyra) universitet. En meritokratisk retorik som förväxlar ideal med verklighet undanröjer inte en sådan ojämlikhet utan bidrar snarast till att rättfärdiga den.

Men talar inte en sådan analys för att vi behöver mer meritokrati, snarare än mindre? Är inte problemet att klasstillhörighet och inte personlig förtjänst fortfarande bestämmer framgång?

Sandel avvisar detta svar. Även om vi lyckades skapa ett samhälle som vore fullkomligt meritokratiskt och där inget annat än begåvning och hårt arbete avgjorde framgång, skulle detta inte vara ett gott samhälle. En meritokratisk hantering av människor innebär med nödvändighet att de klassas som bättre eller sämre kvalificerade individer, vilket kommer att legitimera ett ojämlikt samhälle präglat av vinnarnas övermod och förlorarnas förödmjukelse.

Men frågan är om det är den meritokratiska sorteringen av människor i sig som är problemet. Trots allt vill vi väl alla hellre möta skickliga än oskickliga yrkesutövare. Problemen med meritokratin handlar nog snarare om hur den formaliseras och om hur en viss typ av teknokratisk rationalitet har kommit att frikopplas från demokratiskt ansvarstagande. Sandel nämner det fenomen som på engelska kallas credentialism – en överdriven tilltro till dokumenterade meriter, i form av diplom, betyg, skriftliga omdömen, certifieringar, rankningar och så vidare. Risken med en sådan formalisering är att man förväxlar kartan med terrängen, det vill säga att man förleds att tro att den kompetens som inte finns på papper inte är någon kompetens och att ingen annan kompetens än den som finns på papper förtjänar tilltro.

Men det finns tillfällen då det är motiverat att frångå kravet på formella kvalifikationer. Typexemplet är akuta nödlägen som krig – eller, för den delen, pandemier av den typ vi ser idag. I sådana fall finns ingen färdig manual att förhålla sig till. Handlingsplanerna, de strategiska visionerna och värdegrundsdokumenten kan (kanske) ha sitt berättigande i ett normaltillstånd, men i ett akut krisläge är de snarast paralyserande. Då handlar det om att göra rätt saker, snarare än om att göra saker rätt. En bra general är en general som vinner sina slag, inte den som var kursetta på officersutbildningen eller den som är mest lojal med instruktionsboken.

Enligt en anekdot från amerikanska inbördeskriget (som inte återfinns i Sandels bok) påtalades för president Lincoln att general Ulysses S Grant konsumerade mer whisky än vad som kunde anses förenligt med gott officerskap. Lincoln, som insåg att andra saker än uppförandekoder stod på spel och att Grant brukade vinna sina slag, svarade: ”Tala om vilket märke han dricker, så jag kan skicka en tunna till var och en av de andra generalerna också”. Lincolns respons är den rätta. Han bryr sig förvisso om skicklighet, men han låter skickligheten definieras av faktiska resultat, inte av formaliteter.

Populärt

Etablissemangets extremister

Tanja Bergkvist om den outbildade svenska riksdagen.

Men det är också viktigt att teknokratiska experter inte ges fria händer att på egen hand definiera mål och strategier för samhället. Grant fick fria händer i fält, men hans position var hela tiden avhängig Lincolns förtroende och det var Lincoln som bestämde de övergripande målen för unionens krigföring. Högutbildade eliter kan, som Sandel lyfter fram, lätt berusas av sina egna talanger och då landa i slutsatsen att samhället behöver dem mer än vad de behöver samhället. Det är när eliterna förlorar markkänningen och börjar se på övriga medborgare som en resurs eller ett material som ska brukas och knådas till nytta för ett förment högre ändamål som det uppstår revor i samhällsväven. Det är, för att tala med Immanuel Kant, när människor reduceras till enbart medel som meritokratin blir ”toxisk”.

Det är här skiljelinjen går mellan en ren meritokrati och en demokrati med meritokratiska inslag. En demokrati ser värdet i att ha välutbildade experter som kan bistå politikerna i deras arbete, men den överlåter inte åt experterna att definiera politikens mål. Experterna kan räkna på konsekvenserna av olika strategier och policy­beslut, men det är medborgarnas valda ombud som ska fatta besluten och ange vilka värden som ska prioriteras i händelse av konflikter.

Ien ren meritokrati (eller epistokrati, för att tala med filosofen Jason Brennan) är det de kunnigaste som ska styra, inte de som medborgarna råkar ha förtroende för. Här frikopplas eliterna från medborgarkontroll och vad vi får då är något som påminner om den aristokratiska eran före 1789, där eliter i olika länder känner större gemenskap med varandra än med befolkningarna i sina respektive hemländer. Här kan en globalism utan hänsynstagande till lokala intressen frodas. Liksom de tidigare aristokraterna har de globalistiska teknokraterna en låg uppfattning om de grupper i deras samhällen som inte delar deras verklighetsbild – de är problem att hantera, inte människor att respektera. Teknokraterna ser sina egna vägval som de enda rationellt möjliga och nödvändiga och tror sig gärna vara värdeneutrala i kraft av sin rationalitet.

Men värdefrågorna kvarstår. Vad som helst blir inte moraliskt försvarbart bara för att det främjar bruttonationalprodukt, världshandel, klimatomställning, flyktingmottagande, eller flockimmunitet. Någon ska alltid betala priset för någon annans storstilade projekt, någon kommer att få sina rättigheter åsidosatta för att någon annan ska få sina rättigheter tillgodosedda, och vissa möjligheter erbjuds endast till priset av att vissa andra möjligheter försvinner. Hur dessa avvägningar ska göras och rättfärdigas är inte en fråga bara för en liten grupp av experter, utan något som hela medborgargemenskapen måste ta ställning till. I en demokrati måste de som berörs av politiska beslut ha en möjlighet att påverka deras utformning. Om den möjligheten är en upplevd realitet eller ej är i högsta grad väsentlig för det gemensamma goda som Sandel pläderar för. Meritokratin behöver inte vara ”toxisk”, men för att inte ge upphov till den polarisering han beskriver, måste den vara förenlig med en reell möjlighet för medborgarna att hålla såväl politiker som experter ansvariga för de beslut de fattar.

Per Bauhn

Professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.

Mer från Per Bauhn

Läs vidare