Smuts under naglarna

Som vanligt ska jag gå ner tre kilo i år, skämtade jag på Facebook på nyårsdagen. Som någon skämtade tillbaka, är det väl snart inte mycket kvar av mig efter alla dessa år av tre kilos viktminskning.

Men skämt åsido. Det finns något oemotståndligt i nyårslöften. En möjlig nystart. Ett löfte. Ett datum man minns, när livet vände, när karaktären tog kommando över begären.

För egen del är det redan för sent. Det blev inga nyårslöften i år, inga allvarligt menade, men jag har tänkt mer än vanligt på vad som skulle göra skillnad på riktigt, i den vardag där jag framlever mitt liv. Om jag kan svara på det spelar det ju ingen roll var i kalendern jag befinner mig.

Jag blir mer och mer övertygad om att som åren går behöver jag förankra mig djupare ner i tillvaron, rent fysiskt. Med mina händer.

Häromdagen hittade jag ett gammalt silverputsmedel i städskåpet och torkade bort många års oxideringar från en oval silverbricka som alltid kommer fram när vi har gäster som behöver en liten fördrink före maten.

Att skapa ordning i kaos är en andlig övning.

Att få putsa den där brickan var det mest tillfredsställande jag gjort på mycket länge. Lukten sände mig raka vägen tillbaka till barndomen, till dagarna när hela det enorma beståndet av silverbestick skulle putsas. Den grå vätskan som flöt omkring medan jag gned och gnodde. Allt gråare. Den rena, ljusa ytan när jag sköljde bort medlet. Det var så roligt. Och nu letar jag lite planlöst på auktionssajter efter silverföremål att ha hemma. Så att jag kan få putsa dem.

Innan februari är slut ska jag lägga upp maskorna på åtminstone ett av alla stickprojekt som ligger orörda i mina lådor. Jag har köpt jord och ska plantera om mina urväxta krukväxter. Smuts under naglarna är ett gott tecken.

Häromdagen läste jag om en syslöjds­lärare som berättade att det är otroligt svårt för barn idag att lära sig grunderna i handarbete. Nej, det är klart att våra små Ipad- och tv-spelsbarn inte kan förhålla sig till handarbetets tredimensionalitet. Det är fruktansvärt svårt att trä en tråd genom en nål om man bara tränat sina fingrar att swajpa och trycka på knappar. Att hålla i ett par stickor och försöka manövrera ett garn med hjälp av fingerspetsarna kan för ett par nio- eller tioåriga barnahänder vara en fullständig omöjlighet idag. Ingenting har tränat dem för en sådan aktivitet.

Den tanken gör mig så outhärdligt ledsen. Och jag tänker att jag måste uppmuntra mina barn att möta tillvaron med sina händer. Inte bara tänka, läsa och prata om verkligheten. Utan också knåda den, såga och sy i tingen, skapa former, dra lakan och para ihop sockor.

Just nu tjatar min sexåring om att få lära sig tälja. Och även om jag inte riktigt vågar sätta en kniv i händerna på honom (eller gör jag det?) är jag så innerligt glad att han vill. Att han vill tämja och forma ett litet stycke natur. Jag hoppas också att något av mina barn väljer ett praktiskt yrke vad det lider. Kanske den lille täljaren en dag blir smed eller möbelsnickare.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Praktiskt arbete står inte i motsats till det intellektuella. Jag tänker när jag rensar ogräs. Jag tänker på ogräset, jag tänker på vad jag gör, sätter ord på den fysiska upplevelsen, på det estetiska resultatet. Jag tänker när jag diskar. Jag kanske inte tänker på disken, utan på en bok jag läser eller en text jag skriver på. Jag lyssnar på poddar, föredrag och bibelstudier medan jag stryker, och det är inte för att utnyttja tiden som annars vore bortkastad, utan för att handens arbete hjälper mig att höra, verkligen höra.

Att städa är terapi. Att skapa ordning i kaos är en andlig övning.

Varje gång julen närmar sig brukar jag gräma mig över att jag ännu inte har broderat den där jullöparen som finns alldeles färdig inuti mitt huvud. Så det är där jag ska börja. Det är hög tid att komma igång.

Susanna Birgersson

Fri skribent.

Mer från Susanna Birgersson

Läs vidare