Capote beskrivs ofta som upphovsman till den våldsamt populära ”true crime-genre” som Söndagsvägen tillhör, eller åtminstone till ”the non-­fiction novel”, det vill säga böcker som rör sig i gränslandet mellan kriminal­reportage och skönlitteratur.

Att Capote själv gärna hävdade faderskap över genren gör dock inte påståendet mer sant. Snarare kom Med kallt blod att bilda skola för den sentida tolkningen av ett grepp som har många hundra år på nacken. Och där det komplicerade förhållandet, ibland samspelet, mellan fakta och fiktion ständigt har återkommit.

”Vad kännetecknade då den brytningstid som offren levde i?”

Den första bästsäljaren i genren i väst brukar dateras till England 1635, med John Reynolds The Triumphs of God’s Revenge against the Crying and Execrable Sinne of Murther. Efterhand skulle dock tilltalet sekulariseras, och utbudet alltmer svara mot den efterfrågan som då – liksom nu – främst kretsade runt skildringar av våldtäkter och bestialiska kvinnomord. Enligt Harold Schechter, professor i litteratur som specialiserat sig på seriemördargenren, var den amerikans­ka kiosklitteraturen i slutet på artonhundratalet så flåsigt detaljerad – och ibland rikt illustrerad – att en ung man kunde lära sig mer om en kvinnas anatomi i den här genren än av att läsa medicinsk litteratur.

Capotes pionjärinsats handlade alltså snarare om verkshöjd än om format, och det är ändå ingen dålig gärning. Hans inte i alla delar sanningsenliga skildring av den brutala slakten på familjen Clutter i Kansas 1959 banade sedermera väg för stora författarskap att ge sig in på genren, däribland Norman Mailer, som vann Pulitzerpriset för Bödelns sång 1979. Och nu har han alltså också fått en svensk efterföljare i den tidigare ständige sekreteraren för Svenska Akademien, Peter Englunds skildring av mordet på Kickan Granell, Sveriges första mediala flickmord.

För trogna Englundläsare har det okonventionella bytet av genre en viss logik. Hans tidigare produktion har ofta kretsat kring mänskligt mörker och gärna fokuserat på vanliga människors strategier att navigera under exceptionella omständigheter. I den poddserie som producerats om Söndagsvägen beskriver också Englund med omisskännlig akademisk lystnad den så kallade ”sumpen”, polisarkivet från den massiva utredningen av fallet Granell. När det gäller sanningslidelse och noggrannhet skiljer sig med andra ord Englund och Capote åt, även om de har en extraordinär språk­behandling gemensamt. Men det som framförallt förenar de båda böckerna är ett närmast antropologiskt förhållningssätt till kulturell förändring.

Vad kännetecknade då den brytningstid som offren levde i? De samhällsprojekt som Kansasfamiljen Clutter och Hökarängens Kickan Granell ingick i drog förstås delvis i olika riktningar. Men det finns också mycket gemensamt mellan Eisenhowers USA i slutet av 1950-talet och Erlanders kulturradikala Sverige 1965. Båda befann sig i början på slutet av obegripligt optimistiska rekordår, före Vietnamkrigets baksmälla, strax efter de första stora Hötorgskravallerna. Genom morden, och de människor som skildras genom dem, tonar samhällen fram sprickfärdiga av självförtroende och ambitioner, men också med tilltagande generationskonflikter, sexuell spänning och social oro. Där fanns den starka riktningen framåt, den mot historiens slut, men också en hotfull underström av kulturell dissonans. Dramaturgiskt är det oerhört effektivt: mot rekordårens överflöd och känslan av kollektivt framåtskridande framstår illdåden som än mer obegripliga.

Men en idyll, påpekar Englund, förutsätter alltid en spricka. Mordplatsen var lokaliserad i en av Söndagsvägens rejäla, men rätt tradiga radhuslängor. Här skulle trångboddheten byggas bort i ett mönsterområde i ”mänsklig skala”, ett koncept som snart skulle förkastas som otillräckligt radikal (och lönsam) stadsbyggnadsfilosofi. När Kickan Granell mördas och våldtas hade de gemensamma midsommartågen redan upphört i området och tv:n ersatt den moderna bygemenskapen. På hennes nattduksbord stod ett glas vatten för p-pillret.

Några preventivmedel lär inte ha legat synliga i Nancy Clutters föräldrahem. Samhället var starkt religiöst och den sociala kontrollen betydande: här bowlade ingen ensam, trots att det var glest mellan husen. ”Byn Holcomb ligger på de höglänta veteslätterna i västra Kansas, ett ensligt område som andra Kansasbor kallar ’där ute’ ”, skriver Capote i öppningsscenen. Ödsligheten, och knappheten, var själva förutsättningen för det täta civilsamhällets finmaskiga band och socia­la ordning.

Capote var förtjust över hur typisk miljön, och mordoffren, var för det Amerika som kulturellt alltmer började fragmentiseras. Clutters var arketyper för den sorts lantliga amerikaner som inte längre självklart dominerade befolkningen, och för en tillvaro som stod i skarp kontrast till författarens egna, dekadenta urbanitet. Och det märks: trots detaljrikedomen, och de närgångna personporträtten, finns en kylig distans i Capotes skildring som helt saknas hos Englund. För honom tycks ingången ha varit den motsatta; identifikationen med familjen på Söndagsvägen motiverade arbetet.

Här hade en närvarande berättarröst kunnat bli besvärande nostalgisk, men Englund lyckas skickligt undvika att ställa sig i vägen för de människor han vill skildra. Under läsningen uppfattar jag honom snarare som intellektuellt hederlig i det att han öppet redovisar sina sympatier. Dels med målsättningarna för folkhemmet som politiskt projekt (”liberala nationalekonomer fick nöja sig med att konstatera att det svenska systemet visserligen fungerade i praktiken men att det aldrig skulle fungera i teorin”). Dels i hur han relaterar till det strävsamt småfolkliga på Söndagsvägen, där möblemanget i huset till skillnad från dagens konceptuella sextiotalsserier – och i likhet med hans eget barndomshem – verkligen visar upp fysiska årsringar.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Englund vill därigenom undvika den kanske vanligaste fällan i genren där det kvinnliga offret än en gång objektifieras, medan mördaren adlas till huvudperson. I podden återkommer han flera gånger till det faktum att han intresserar sig för Kickan som person, och mördaren som typ. Det är, ska det visa sig, lät­tare sagt än gjort, i synnerhet som Kickans unga alldaglighet ger ganska begränsade möjligheter till fördjupande porträtt (”käck och glad” är omdömen som återkommer). Detta samtidigt som förövarens patologiska kvinnohat, intelligens och sammansatta personlighet utgör väsentligt mer tacksamt stoff för analys. De dagboksanteckningar som Englund citerar från mördarens bankfack är av en art att jag i efterhand har önskat att jag inte hade läst dem. Ändå vet jag att jag aldrig hade kunnat låta bli.

Och här är väl nyckeln, både till true crime-genrens och historieämnets popularitet. Genrerna gör det möjligt att på säkerhetsavstånd närma sig det vi egentligen inte vill, eller kan, förstå. Kickans mördare är död, men hans typ lever vidare – idag hittar ”incels” (samlingsbeteckningen för arga män som lever i ofrivilligt celibat) varandra på nätet.

Idealet om alla människolivs lika värde motsägs av att medialt uppmärksammade brottsutredningar ges ojämförligt större polisiära resurser. Liksom det faktum att denna uppmärksamhet alltid kommer att vara betydligt mer lättväckt om brottet har kittlande sexuella motiv, riktade mot ett attraktivt offer. ”Av alla människor i världen var Clutters de sista man kunde tänka sig skulle bli mördade”, skrev Capote i Med kallt blod. Och därmed också de minst sannolika att bli ihågkomna, och hämnade, om det inte vore för just honom.