Det var den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld som för nästan exakt tjugo år sedan delade upp Europa i en gammal respektive ny del. Det gamla Europa, förkroppsligat av Tyskland och Frankrike, var ”problematiskt”, menade Rumsfeld. De europeiska stofilerna var inte sugna på den amerikanska invasionen av Irak.

När Rumsfeld vände sig mot Östeuropa fann han något annat. Det nya Europa, med Polen i spetsen, var ”vitalt” och visade sig vara entusiastiska anhängare av det amerikanska äventyret i Mellanöstern. Det var också Polen som fick ansvar för en stor del av den amerikanska militära administrationen i landet.

”I sina välsittande kosty­mer framstår de snarare som vitala republikanska influerare än devota katoliker.”

Efter att Polen blivit sviket av britter och fransmän som inte kom till undsättning när Tyskland anföll landet 1939 och därefter befunnit sig bakom den sovjetiska järnridån fanns få länder med en så intensiv revanschlystnad som kunde mäta sig med den polska. Landet skulle ta varje chans som fanns att manifestera sitt obe­roende och villighet att göra uppoffringar, för både egen och andras del. Det var en hederssak för Polen – man ställer upp för sina allierade och isolerar sig inte på sin kant, rätt vad det är behöver man sina vänner.

Polen gick med i både Nato och Europeiska unionen så fort det bara gick och har sedan dess byggt upp en försvarsmakt som med europeiska mått mätt är väldigt stor. Inget annat central- eller östeuropeiskt land har samma politiska och militära inflytande i Europa som Polen. Och inget land har tagit ett lika stort ansvar för att ta emot ukrainska flyktingar undan kriget med Ryssland. Det militära stödet har även det varit omfattande och det är i sydöstra Polen som hela världens militära och humanitära stöd lagras, lastas om för att sedan skickas till Ukraina.

Denna entusiasm och villighet att återvända till den europeiska och västerländska gemenskapen har varit signaturmelodin för Polens postkommunistiska decennier. Men under de senaste åren har det i den västeuropeiska offentligheten satt sig en bild av ett annat Polen – en grälsjuk, traditionalistisk och isolationistisk granne som inte vill ta emot invandrare, som nämner historiska oförrätter så ofta det bara går samtidigt som landet, till synes, rör sig i en auktoritär inriktning. Vad hände egentligen?

Polsk politik är för de flesta svenskar och västeuropéer ett okänt mörker. De gånger då Polen figurerar i svensk offentlig debatt och medial rapportering är i regel då den av Lag och Rättvisa (PiS) styrda regeringen buntas ihop med ungerska regeringspartiet Fidesz och dess långvarige ledare Viktor Orban. Men där och då slutar insikterna. Kunskapen är därför grund. Det hände något med landets domstolsväsende och visst var det något med landets public service och styrdes inte landet av ett udda tvillingpar?

Polsk politik kan lätt framstå som rörig. Något annat är svårt att hävda och det förklarar väl varför det är svårt att följa med i svängningarna. Men det finns numera vissa trender och konflikter i polsk politik som med lätthet går att förstå. Efter trettio år med fungerande parlamentarism har vissa block uppstått som är någorlunda stabila. Likaså har ett par betydande konfliktlinjer uppstått i landet som är värda att känna till.

Vänster-högeraxeln i Polen är inte helt tydlig och skiljer sig på många sätt från det vi är bekanta med i Sverige. Polens väns­ter är sedan tidigt 00-tal mycket marginell och landets samtliga väns­terpartier samlar tillsammans som mest 10 procent av rösterna. Den tidigare så starka socialdemokratiska rörelsen som dominerande polskt 1990-tal är idag utbytt mot en betydligt mer modern vänster, det dominerande partiet heter rentav Nowa Lewica (Den nya vänstern) som inte bara berör fördelnings­politik utan även jämställdhet och hbtq-frågor.

Den polska vänstern är i likhet med de två större högerblocken organiserad i partikoalitioner som består av en lång rad av utbrytarpartier som vittnar om den långt gångna celldelningen som polska politiker är så förtjusta i.

Med tanke på den polska vänsterns blygsamma närvaro har därför den huvudsakliga blockstriden ägt rum mellan ett socialkonservativt och bitvis nationalistiskt block, främst bestående av regeringspartiet PiS, och det i huvudsak liberal-konservativa blocket vars dominerande parti är Medborgarplattformen. Vänstern har snällt fått inordna sig som ett motvilligt stödhjul till den liberal-konservativa oppositionen för att bjuda PiS något motstånd.

De två huvudrollsinnehavarna i polsk politik är två höger­koalitioner som står mot varandra. Men det är viktigt att komma ihåg att det styrande PiS inte är något liberalt högerparti när det kommer till den ekonomiska politiken. Klassiskt liberal politik är underställd en socialkonservativ agenda för sådant som familjepolitiken eller helgdagarnas roll i samhället.

Om PiS får välja mellan att med lag tvinga butiker att hålla stängt på vilodagen eller lyssna till det polska näringslivets vädjan om att låta butiker vara öppna så väljer de konsekvent det förra. Kyrkan och katolicismen är för PiS av största vikt för vad det innebär att vara polsk. Detta får även konsekvenser för sådant som välfärdsstatens storlek, man har i omgångar utökat flerbarnstillägget och gynnat den trogna väljargrupp som de polska pensionärerna utgör. Även om partiet haft flera olika premiärministrar och presidenter så är alltjämt den tunge maktspelaren, den ena tvillingen, Jarosław Kaczyński, som fortfarande är partiledare för det parti han grundade med sin bror Lech Kaczyński.

PiS genomförde två hårt kritiserade reformer, en av domstolsväsendet och en av landets public service. 2015 den så kal­lade lilla medielagen och året därpå den stora medielagen. De innebar i korthet att statliga mediekanalerna skulle ledas av en styrelse bestående av fem personer. Dessutom skulle medierna under en övergångsperiod underställas finansdepartementet vilket gav regeringen stor makt över mediekanalerna. Mycket tyder på att medier­na också, till skillnad från vad PiS hävdade, har blivit betydligt mer regeringsnära sedan medielagarna genomfördes. Förändringen av landets domstolsväsende hade samma karaktär. PiS ansåg att högs­ta domstolen låg den PO-ledda oppositionen alltför nära och försökte därför hitta olika sätt varigenom de kunde få bort sittande domare eller få dem att följa regeringens linje.

Samtidigt har PiS med en kombination av bidragspolitik och patriotiska utspel gjort sig självt mycket populärt bland stora väljargrupper som uppfattar PiS som en garant för att Polen förblir starkt, oberoende och inte låter sig styras av Bryssel eller andra utländska intressen. Det förklarar också varför delar av landet inte har tagit någon större notis om bråken kring landets domstolar eller public service – PiS mjuka ekonomiska populism fungerar. Det politiska stödet får PiS konsekvent från landsbygden, mindre orter, de fattigare östliga och sydöstra delarna av landet.

Mot PiS står det tidigare regeringspartiet Medborgarplattformen (PO). Partiet har efter många år med färglösa partiledare fått tillbaka den tidigare premiärministern Donald Tusk som var Europeiska rådets ordförande mellan 2014 och 2019. Nu är han tillbaka som partiordförande och spekulant på posten som näste premiärminister.

Det block som Tusk representerar får sitt stöd från stora städer, universitetsorter och de områden som tidigare hört till Tyskland. PO:s väljare är urbana, yngre och har i regel haft mer att vinna på Polens starka tillväxt och modernisering under de senaste decennierna. Deras väljare är oftare positivt inställda till EU och har i kontrast mot PiS väljare längre utbildning och högre inkoms­ter. Men trots att PiS är EU-skeptiker förordar de inte Polexit. Landet har vunnit mycket på EU-medlemskapet och detta inser PiS-ledning. Men på horisonten finns en mer radikal variant av PiS som utgör ett nödvändigt stöd för den sittande regeringen om den vill fortsätta att styra landet. Me­dan vänstern är liberalkonservativa PO:s nödvändiga samarbetspartner för att ta över landets styre så kommer PiS sannolikt att behöva förlita sig på en säregen högerkoalition vid namn ”Konfederacja” (Konfederationen).

Konfederacja vill sänka inkomstskatten till noll och genomföra en total privatisering av såväl skolsystem som kultursektorn. Samtidigt är de för ett totalt abortförbud och återinförandet av dödsstraffet. Partiet samlar olika sorters nationalkonservativa, libertarianer och EU-skeptiker och är en koalition av två mindre partier, KORWIN (uppkallat efter dess eklektiske och grundare, Janusz Korwin-Mikke) samt det nationalistiska partiet Nationella rörelsen.

På fler än ett sätt är partiet ovanligt i en europeisk kontext och påminner snarast om politiska grupperingar inom det amerikanska republikanska partiet. Hos Konfederacja finner många väljare ett radikalt alternativ till mor- och farföräldrarnas parti PiS. Väljarna är också påfallande unga och en majoritet är män. Även om Konfederacja nominellt är positivt inställt till kyrkan och polska traditioner så läggs tonvikten i politiken på den ekonomiska politiken, ett starkt försvar och energipolitiken.

Ett annat intressant politiskt vägval Konfederacja har gjort är att de av Ukraina kräver ett reservationslöst avståndstagande från den ukrainska regeringen gentemot den ukrainske nationalisten Stefan Bandera som under 1940-talet utsatte den polska minoriteten i Ukraina för folkmord och etnisk rensning. Konfederacjas linje är ”Polen först” i alla lägen, och det finns inga tecken på liberal internationalism eller närhet till unionsprojektet. Medan PiS är pragmatiska EU-kritiker så är Konfederacja principiella EU-motståndare. Detta kan bli avgörande för unionen om det visar sig att det håller på att ske ett generationsskifte inom den polska konservativa högern.

Att denna nya unga generation av högerpolitiker både låter och ser annorlunda ut är tydligt. Istället för stela presskonferenser talar de direkt till väljarna via Youtube och Twitter. Två unga partiledare, båda födda på 1980-talet, Krzysztof Bosak och Sławomir Mentzen, talar avslappnat och med syrliga pikar om etablerade eliter och etablissemangsmedier. I sina välsittande kostymer framstår de snarare som vitala republikanska influerare än devota katoliker. Ett annat utmärkande drag är att kulturkriget inte tar en så framträdande roll vare sig i deras partiprogram eller utspel i sociala medier – ekonomisk politik gör det däremot.

Att radikal libertariansk ekonomisk politik skulle vara så lockande för det som i praktiken är den polska högerns ytterflank förvånar nog många i Västeuropa som är vana vid att den radikala högern är mer upptagen med invandring och islamism. ”Vi kommer inte att ge er något, men å andra sidan kommer vi inte ta något ifrån er”, förklarade den ena partiledaren Bosak i ett poddsamtal nyligen.

Det är ingen vild gissning att vi kommer att få höra mer om Konfederacja i västeuropeisk press inför parlamentsvalet. Den kortfattade analysen lär vara att det styrande PiS snart tvingas söka stöd av en högerextrem koalition. Men stämmer det verkligen?

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Traditionell extremhöger av fascistisk eller nationalsocialistiskt snitt, eller med dessa rötter, existerar endast på marginalen i Polen. Som politisk kraft har de aldrig tagit plats i den polska sejmen. Men detta sagt så har Polen inte saknat en radikal höger, men denna har snarare påmint om den högerkatolska nationalismen från mellankrigstiden, då anförd av Roman Dmowski och partiet Endecja. Motsvarande politiska rörelser hade varit katolska högerpartier i Spanien, Portugal eller Belgien.

Utmärkande för Konfederacja är att den är en polsk ytterkantshöger som kombinerar dessa gamla patriotisk-katolska rörelser med modern nyliberal ekonomisk politik. Skulle denna del av den polska högern få mer inflytande i novembers val till Sejmen så kommer Polen få en ”republikansk höger” som påminner om den politik Donald Trump introducerade till det republikanska partiet: mindre tilltro till överstatliga samarbeten och mer skepsis mot liberal internationalism. Mot denna höger står den något mer röriga kombinationen av liberalkonservativ höger och modern vänsterpolitik.

”Oppositionen har länge väntat på ett tillfälle att en gång för alla göra sig av med Kaczynskis parti.”

Konflikten mellan dessa block illustreras bäst med en utblick mot just USA, inte Västeuropa. Medan det republikanska partiet i stora delar drar åt isolationism har de neokonservativa utrikespolitiska hökarna fått retirera under lång tid. Mot dem står etablissemangsliberaler och en vänsterkoalition som är mer innerstadsfeminist än varvsarbetare.

I nuläget är det dött lopp medan de två disparata koalitionerna. I mätningar från mars månad 2023 får Lag och rättvisa 34 procent, medan det huvudsakliga oppositionspartiet, Medborgarkoalitionen (som Medborgarplattformen är en del av), får 27 procent av rösterna. Den stora skrällen är Konfederacja som samlar 11 procent av rösterna medan Lewica (Vänstern) får ihop 8 procent.

Men inte ens om Medborgarkoalitionen samarbetar med vänstern, uppstickarpartiet Polska 2050 (som är ett annat moderat högerparti som är svårt att särskilja från PO) och det gamla agrara partiet PSL så får de ihop en egen majoritet. Om stödet för något av dessa partier skulle öka nämnvärt fram till valet i november så är det ändå en koalition av väldigt disparata partier.

Lag och Rättvisa (PiS) har styrt Polen sedan 2015 (och som del av en koalition 2005–2007) och har vunnit mycket på att oppositionen är så splittrad. Oppositionen har länge väntat på ett tillfälle att en gång för alla göra sig av med Kaczynskis parti. Men i likhet med den ungerska oppositionen är det enda man egentligen kan enas om är att vara emot PiS och dess regeringsinnehav. Det kanske räcker för ett regeringsskifte, men räcker det för att bygga ett annat – mer försonligt, mindre grälsjukt och mer progressivt – Polen?