För någon vecka sedan stötte jag på en gammal recension av boken Ved. Allt om huggning, stapling och torkning – och vedeldningens själ från 2013 av vedentusiasten Lars Mytting (Expressen 5/3 -13). Den berättar om metoder för stapling, torkning och eldning – av ved, och innehåller dessutom ett avsnitt om motorsågshistoria.

Även ett antal bedömare intervjuas i artikeln. Bokens framgång kan hänga samman med ”grumliga politiska strömningar i tiden”, påpekas det. Vednostalgi har kopplingar till nordiska seder och vedklyvning har en maskulin prägel. Det är inte ”oproblematiskt att det skapas bastioner som står i strid med ideal om jämställdhet och integration”, påpekar en etnolog på Nordiska museet.

Sannolikt hade en bok om vedklyvning inte blivit lika misstänkliggjord för att fiska i grumliga vatten idag. 2013 var den period då Sverige nådde klimax i galenskap. Trots att pessimismen i samhället har ökat, tycks vissa ting i Sverige helt klart ha blivit bättre.

Trenden går mot att man kan diskutera saker. Det är exempelvis okej att ifrågasätta det närmast konspiratoriska påståendet att vedklyvning representerar ”djupa konservativa värderingar som vi inte vill se”. Satirikern Jens Ganman blev årets svensk i tidskriften Fokus och det före detta kommunalrådet Ann- Sofie Hermansson vågade kalla extrema islamister för extrema. Vi tycks vara på rätt väg, den välkända åsiktskorridoren luckras sakta men säkert upp, eller har åtminstone förskjutits till det bättre.

Men en stor del av Sveriges befolkning finns fortfarande inte representerad i offentligheten. De syns inte, hörs inte, och tillåts inte heller att komma till tals i det offentliga. Istället är det fortfarande ofta särintressen (tänk gymnasielagstiftningen och genusintegrering på myndigheter och i universitet) som får oproportionerligt stort utrymme i debatten, trots att de representerar åsikter och yttringar som inte har stöd i breda folklager.

En konkret – och relativt enkel – lösning på detta är att slopa skattefinansiering av alla typer av åsiktsfabriker inom public service, civilsamhället, religiösa samfund, politiska ungdomsförbund och andra typer av lekstugor för politikers åsiktsfränder.

Får olika intressegrupper pengar av staten, blir de korrumperade av staten. För att få statsbidrag krävs ofta statens värdegrund. Att civilsamhället ofta benämns som icke-statligt i Sverige är helt enkelt fel. Statliga pengar är generellt sett en förutsättning för deras opinionsbildning. De får makt och inflytande på grund av att de går med på statliga krav för finansiering.

Under åtalet mot den före detta kommunordföranden Ann-Sofie Hermansson (S) i Göteborg, där två islamister blivit sura för att Hermansson påpekat att de hade extrema åsikter, skrevs en debattartikel av 40 personer i Feministiskt Perspektiv. Samtliga personer undertecknade med sin yrkestitel. Majoriteten av dessa yrken skulle dock inte existera utan statsunderstöd: ”kommunikatör och aktivist”, ”rasismforskare”, ”docent i genusvetenskap” ”folkbildare” och ”poet och konstnär”.

Många av de personer som jobbar med skattefinansierad aktivism hade varit arbetslösa om de inte hade varit skattefinansierade. De åsiktsmaskiner som återfinns inom statligt finansierade medier, civilsamhälle med mera, är mycket sällan representativa i breda folklager. De får pengar och blir röststarka på grund av att staten vill främja just sådana särintressen.

För att återkomma till ursprunget i texten finansieras sorgligt nog – men föga förvånande – Nordiska museet, till 70 procent av skattepengar. Hade vi själva fått betala för Nordiska museet (vilket många sannolikt hade gjort) hade etnologen som arbetade där sannolikt inte antytt att vedentusiaster fiskar i grumliga vatten.

Visst är vi är på väg mot ett mer intellektuellt debattklimat. Däremot kommer begränsningarna i vem som får komma till tals att fortgå om olika särintressen får förtur till offentligheten.