Hans magnum opus är tre fullmatade volymer om C J L Almqvists ”författarliv”. Det är hans mest omfattande biografi, utgiven 2007–2009, och den måste samtidigt ha varit den som var svårast att skriva. Det är ett herkuliskt arbete präglat av forskarmöda och grannlaga hantering av det väldiga och ytterst komplicerade mate­rialet. Hans biografier över Birger Sjöberg (1999) och Karin Boye (2017) är stora pjäser på drygt 700 sidor, liksom hans allra senaste, Min egen elds kurir. Harry Martinsons författarliv, som har landat på 799 sidor. Ingen av de tre senare levnadsteckningarna kan ha kostat författaren mer möda än storverket om Almqvist, men ändå utgör var och en av dem innehålls­rika pionjärverk om författare som inte tidigare har ägnats levnadsteckningar av detta format och med denna substans.

”Biografins bravurnummer kommer i slutet.”

Harry Martinsons prekära barndom som övergivet sockenbarn, flyttandet mellan olika gårdar som han oftast rymde från, har tidigare beskrivits ingående i fyra böcker av Sonja Erfurth, vilka även innefattar mycket material rörande Harrys äventyrliga ungdom som sjöman i handelsflottan och nomad på världs­haven. Vad Svedjedal lyckas med är att ur denna anhopning av material frigöra en effektiv framställning, en åskådlig och överblickbar berättelse, samtidigt som han dristar sig att komma med egna tolkningar.

Intressant är exempelvis att han lyckas göra troligt att Harry på ett orimligt sätt idealiserade sin far, suputen och slagskämpen Martin Olofsson, medan modern Betty, som emigrerade till USA tillsammans med två av sina barn, och lämnade de andra fem bakom sig, råkar illa ut i hans beskrivningar. Fadern är död och kan därför inte hjälpa sin pojke, men modern försöker inte göra det, trots att hon lever. Så tycks sonen ha uppfattat saken. För att hedra minnet av sin far började Harry Olofsson vid 14 års ålder använda namnet Martinson, trots att denne kåkfarare, med sitt eldiga temperament och sin brutalitet mot både hustrun och barnen, nog får sägas vara den som ytterst orsakade familjetragedin.

Rörande Martinsons sju år som sjöman kommer Svedjedal med detaljerade uppgifter, som visar att Harry flera gånger rymde när han ogillade befälet på ett fartyg eller när han helt enkelt var nyfiken på landet han kommit till. Exempelvis smet han från sitt fartyg i Buenos Aires och gav sig i sällskap med en kamrat ut på luffen och vandrade ända till Brasilien.

Martinson rymde som pojke från en rad fosterhem han placerades i på bondgårdar i västra Blekinge. Senare rymde han från fartyg han inte trivdes på. Han rymde även gång efter annan från sin förs­ta hustru, författaren Moa Martinson. Han grenslade sin cykel och försvann i några dagar, men det kunde även hända att han var borta i flera veckor utan att Moa visste var han höll hus. Sista gången han rymde, efter tio års äktenskap, kom han inte tillbaka. Moa kontaktade vänner och bekanta, anmälde honom till Polisen som försvunnen. Han efterlystes i radio. Tidningar skrev om saken. Johan Svedjedal sammanfattar skilsmässan mellan Harry och Moa i följande ord: ”Någon sista urladdning mellan dem kom aldrig. Istället struntade Harry i att komma hem, ungefär som om han varit en sjöman som rymt från en besvärlig kapten genom att utebli efter en landpermission.”

Uppbrottet från hustrun Moa var också ett avgörande uppbrott från den kommunism som inte bara hon utan en rad proletärförfattare och andra nära vänner vurmade för. Harry blev 1939 en av de många svenskar som gjorde Finlands sak till sin i kampen mot den sovjetiska invasionen. Han och Eyvind Johnson åkte tillsammans omkring i Sverige för att samla in pengar och entusiasmera frivilliga svenska soldater att slåss mot Moas älskade Sovjetunionen. Harry såg även till att få komma till fronten i Karelen och verkade där en tid som oförskräckt kurir. Han riskerade sitt liv utan att blinka och lär ha visat något som verkade vara total brist på ängslan.

Harrys rymningar var en ”livsstil”, skriver Svedjedal. Även inom de unglitterära kretsar han kom att tillhöra efter debuten var han undanglidande och något av en hal ål. De sju åren som sjöman gav honom en proletär framtoning, och som proletär uppfattades han av sina författarvänner, men klassmässigt var han snarast vad Marx skulle kalla en trasproletär. Hans föräldrar hade drivit en liten lanthandel och uppfattade nog sig själva närmast som medelklass eller ville i varje fall framstå som sådan. I och med familjetragedin, faderns död och moderns flykt med två av sina döttrar till USA, kastades Harry och fyra av hans systrar ner på samhällets allra lägsta botten och blev malträterade sockenbarn.

Vid 14 års ålder skrev Harry in sig i skeppsgossekåren vid svenska flottans huvudstation i Karlskrona, men avskräckt av pennalismen bland pojkarna och av den militära disciplin som ut­övades av befälen rymde han efter kort tid därifrån och gav sig ut på luffen, med siktet inställt på Göteborg. Bland luffare träffade han människor han uppskattade och själv kände sig stå nära. En av hans mest älskade böcker, romanen Vägen till Klockrike, gestaltar inte bara förståelse för luffarens predikament utan även en beundran för den som vågar leva som outsider, utanför samhällskontraktet.

Harry Martinson var den första arbetarförfattare som kom att hyllas av kritiker även i borgerliga tidningar. Denna upphöjelse i den borgerliga pressen väckte både misstänksamhet och avund bland andra författare i hans vänkrets. En som ofta passade på att häckla Martinson för att han fick en vidgad läsekrets var Ivar Lo-Johansson, som klädde ut sin avund så att den skulle likna ett politiskt ställningstagande mot en författare som svek sin samhällsklass.

I politiskt hänseende tycks den unge Harry Martinson närmast ha varit influe­rad av syndikalistiska idéer. Det finns inget som tyder på att han någonsin var kommunist. Visst var han motståndare till kapitalismen och till industrisamhällets snabba framväxt, men det är inte klassfrågan som står överst på hans samhällskritiska agenda. Vad han går till storms emot är de nya maskinernas herravälde, det ökade livstempot i de snabbt växande städerna och, allra mest, miljö-
förstöringen. Harry Martinson var en miljökämpe innan detta ord ens var påkommet. Det engagemang som stod honom allra närmast, viljan att rädda naturen från avgaser och industri­utsläpp, hade ännu ingen politisk organisation.

Socialistiska kritiker och andra arbetarförfattare kunde visa ideologisk misstro mot Martinson. Inte heller i estetiskt hänseende var han renlärig. Visst finns det modernistiska inslag i hans poesi, i synnerhet i hans metaforskapande fantasi som överglänste generationskamraternas, men varför höll han sig inte till fri vers? Ibland skrev han fri vers, men lika ofta rimmade han. Både i estetiskt hänseende och i sin vurm för det gamla bondesamhällets långsamhet framstod han som traditionalistiskt lagd och som konservativ. Efter att ha utrett sådana motsättningar och paradoxer inom diktaren själv sammanfattar Svedjedal saken lakoniskt och träffande: ”Han var en antimodern modernist.”

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Biografins bravurnummer kommer i slutet, där Svedjedal skriver om det delade Nobelpris som Eyvind Johnson och Harry Martinson belönades med 1974. Han kommenterar mycket ingående de förfärliga motreaktioner som detta pris väckte på sina håll i svensk press, elakast formulerade av Sven Delblanc i Expressen och Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter. ”Vad som kunde ha blivit en litterär eriksgata hade inletts som ett gatlopp”, skriver Svedjedal. I kritiken fanns giftdrypande formuleringar som de båda Nobelpristagarna tog illa vid sig av och som ibland anses ha fördystrat deras sista levnadsår. Eyvind Johnson dog två år efter att ha fått Nobelpriset och Harry Martinson tog livet av sig fyra år efter utmärkelsen.

Jag har aldrig förut läst någon väl avvägd och stillsamt saklig redogörelse för det nervsammanbrott som svensk kulturdebatt skakades av i samband med detta olycksaliga pris till svensk litteraturs två främsta auto­didakter, men Johan Svedjedal har is i magen. Hans analys av förloppet är trovärdig. Det har ingen tidigare beskrivning lyckats vara. 

—

MIN EGEN ELDS KURIR
HARRY MARTINSONS FÖRFATTARLIV
JOHAN SVEDJEDAL
Albert Bonniers förlag