Undantag finns. Ett sådant är Peter Singer, även om det väl är oklart om han är känd för att ha givit rättigheter till djur eller ökänd för att han i vissa sällsynta och extrema fall givit djurs rättigheter försteg framför mänskllga.

Ett annat möjligt undantag är Richard Rorty, som stundom har framställts som en farlig och destruktiv postmodernist. Han visade förståelse för skumma kontinentala tänkare och verkade benägen att skrota några av den västerländska civilisationens fundament som sanning och därmed också heder och rätt. Det stämmer, om man gör en illasinnad tolkning. Åtminstone vad sanning beträffar.

Richard Rorty föddes 1931 och dog 2007, och hade då en framgångsrik akademisk karriär bakom sig. Länge var han professor vid Princeton, men han slutade sina dagar vid Stanford i det soligare och varmare Kalifornien som professor i comparative literature. Rorty var länge en duktig men ganska konventionell arbetare i den förhärskande analytiska, lingvistiska traditionen. Det tog ett abrupt slut 1980, då han svor i den akademiska kyrkan genom publiceringen av den bok som grundlade hans ryktbarhet: Philosophy and the Mirror of Nature. Här ifrågasätter han, eller till och med underkänner, viktiga delar av vad filosofin hade sysslat med under de senaste tre seklerna: det vill säga den version som vill få oss att tro att människans intellekt är ett slags spegel som på något vis avbildar omvärlden. Att omsorgsfullt putsa denna spegel blev en av filosofins centrala uppgifter. Denna spegel reflekterade då en riktig och sann bild av världen. De så viktiga begreppen sanning och kunskap vilade på denna idé om förhållandet mellan språk, intellekt och omvärld som Rorty nu ifrågasatte.

Rortys vid det här laget filosofiska klassiker gör upp med eller i alla fall allvarligt ifrågasätter denna tradition så som den har representerats av så kanoniska om än sinsemellan olika tänkare som Descartes, Locke och Russell.

Alltför många filosofer talar och skriver enbart för varandra. Om inte filosoferna kan tala om för oss hur vi bäst ska leva vem ska då göra det? Influencers?

I deras ställe anknöt Rorty till en inhemsk, amerikansk tradition, den så kallade pragmatiska skolan med stora namn som William James (bror till Henry) och John Dewey.

Mycket förenklat kan man säga att pragmatiker menar att det sanna är det som fungerar. Det som är bra för oss människor är det som är sant. Sanningen är inte längre, som hos Decartes och Kant, ett abstrakt ideal som vi hela tiden ska sträva mot även om vi aldrig kan vara helt säkra på att komma fram till det slutgiltiga målet. Den pragmatiska sanningen är ett politiskt och frihetligt projekt eller, som Rorty själv uttryckt det: ”Om vi tar hand om friheten så kan sanningen ta hand om sig själv.”

Efter det stora genombrottet med Philosophy and the Mirror of Nature skrev Rorty åtskilliga böcker med uppsatser som blandade tekniska filosofiska analyser med ganska ofilosofiska politiska betraktelser.

Den som vill ha en sammanfattning av Rortys egna filosofiska program efter genombrottsboken kan inte hitta en klarare och bättre sådan än Pragmatism as Anti-Authoritarianism. Den har sitt ursprung i en serie systematiska föreläsningar som han höll 1996 vid ett universitet i Spanien, men som först nu har givits ut på engelska med ett informativt förord av ovan nämnde Robert Brandom.

Rorty hade aldrig några himlastormande ambitioner att i grunden revolutionera västerländskt tänkande utan nöjer sig med med förhoppningen ”att ha flyttat omkring några pjäser på det filosofiska schackbrädet snarare än att ha svarat på några djupa frågor eller att ha åstadkommit några upplyftande tankar”. Han visar upprepade gånger sitt missnöje med filosofer, till exempel Stanley Cavell ”som specialiserar sig på djupsinne och odlar de stycken av Wittgenstein som jag skulle vilja se tyna bort”.

Pragmatismen i Rortys version är som sagt ett frihetligt, emancipatoriskt projekt som ska befria oss från alla onödiga auktoriteter, undvika det sublima och ersätta en religiös evighet med en profan tid. Han anknyter uttryckligen till upplysningens frihetliga, liberala och sekulära ideal men ställer sig en smula skeptisk till vad han anser vara dess ibland överdrivna tilltro till rationalismen och den kunskapsteori den lätt leder till.

Mot slutet av sitt liv sa Rorty att han borde ha läst mera poesi och redan här i dessa föreläsningar betonar han storheten hos diktare som Dante och Dostojevskij och deras sublima insatser.

Allas vårt liv har blivit bättre och rikare genom deras bidrag, men han varnar för att se detta som ett slags ideal för stat, individ eller samhälle.

Rorty är istället programmatiskt modest i sina förslag. Offentliga inrättningar behöver inte och ska inte ens ha någon stark filosofisk grund eller ett speciellt förhållande till Verkligheten eller Sanningen. Den liberala och demokratiska staten, det allmänna, ska akta sig för sublima och storslagna projekt i fa­scistisk eller kommunistisk anda, men har ändå nog så viktiga uppgifter. Gång efter annan och i många olika sammanhang upprepar han att politikens uppgift är att maximera rättvisa och lycka med de verktyg som råkar finnas till hands. ”Vi måste”, skriver han, ”vara lika misstänksamma mot försök att grunda politiska förslag i stora teorier om Det modernas natur som vi är mot försök att grunda dem i Gud vilja.”

Istället förespråkar han ett slags polyteism och med det menar han att ”man är en polyteist om man inte tror att det finns någon verklig eller möjlig kunskap som skulle låta en jämföra och rangordna alla mänskliga behov”. Med denna definition blir Isaiah Berlin den mest kända månggudadyrkaren med sin tanke att alla stora och omistliga mänskliga värden inte går att förverkliga på en och samma gång. Istället skriver han på ett sätt som idag skulle leda till att han riskerade att förlora jobbet på de universitet som terroriseras av en politiskt korrekt mobb : ”Jag tror att den retorik som vi västerlänningar använder när vi försöker få alla att efterlikna oss skulle förbättras om vi var mer uppenbart etnocentriska och mindre universalistiska.” Kort sagt: samhällen där man inte har slavar, där kvinnor får utbildning och man skiljer kyrka från stat är bättre än samhällen där motsatta förhållanden gäller. Det moderna Västerlandet är det bästa som världen hittills har skådat, inte minst för att det uppmuntrar till fortsatta reformer och förbättringar. Förändringar är möjliga. Det är vi här och nu som bestämmer.

Han har en kritisk inställning till programmatiska universella pretentioner och alltså till många inslag i Kants filosof. Han hade gärna sett att Kants stora inflytande över analytisk filosofi kunde ersättas av inflytande från Hegel. Kanske är vi nu på väg att se denna dröm förverkligas genom sagde Robert Brandoms mäktiga läsning av Hegel i A Spirit ot Trust som sägs flytta den anglo-amerikanske analytiska filosofin från en kantiansk till en hegeliansk fas. Vi får väl se. Det finns rätt gott om böcker som säger sig slå hållbara broar mellan en idealistisk tradition och den analytiska skolan men så vitt jag kan se så finns klyftan fortfarande kvar. Inget fel med det; här är väl mångfald något att anamma snarare än att undvika.

Allteftersom dessa föreläsningar fortskrider blir de mer och mer filosofiska i en ganska snäv mening. I en hög och för vanligt ofilosofiskt folk ganska syrefattig miljö debatterar Rorty med några av den tidens stora namn som Donald Davidson och John McDowell.

Han är väl medveten om att dessa esoteriska diskussioner innebär en fara för filosofiämnets ställning. Fortsätter man på denna väg, riskerar man att göra samma misstag som medeltida skolastiker som genom abstrusa resonemang och antaganden kanske vann i filosofiskt skarpsinne men förlorade i kulturellt anseende och betydelse. Under de år som gått sedan Rorty dog har väl denna tendens till ibland för utomstående närmast löjeväckande specia­lisering snarast förstärkts. Alltför många filosofer talar och skriver enbart för varandra och har inte längre något att säga till utomstående. Om inte filosoferna kan tala om för oss hur vi bäst ska leva vem ska då göra det? Influencers?

Rorty inte bara såg denna fara utan beslöt sig för att göra något åt den genom att parallellt med texter om mera filosofiska frågor i epistemologi och metafysik också börja skriva om mera handfast politiska ämnen och framträda i tidskrifter som nådde bortom fackfilosofernas krets; under de sista åren av sitt liv medverkade han i bland annat New York Times, London Review of Books och andra publikationer som i de flesta fall lutade åt vänster. Det mesta är läsvärt och klokt, men ändå vågar jag påstå att om Rorty inte hade gjort omvälvande insatser inom filosofin så hade dessa essäer nog inte samlats mellan hårda pärmar som nu har skett i What Can We Hope For?.

I dessa artiklar så att säga översätter han den pragmatiska filosofin till konkret politik. Och då blir resultatet kanske inte så märkligt, men det är just en av poängerna med Rortys praktiska sätt att filosofera. Ibland ger han nästan intryck av att såga av den filosofiska gren han själv sitter på. Lite paradoxalt är det men också ganska sympatiskt, eftersom han, den store filosofen, inte gör anspråk på att sitta inne med större eller djupare insikter än andra något så när välinformerade medborgare. I själva verket varnar han på åtskilliga sidor av denna bok för en övertro på filosofiska lösningar eller varje tanke på omvälvande förändringar: det sublima är som sagt inget för honom. Det finns inga vettiga alternativ till den liberala demokratin.

Redan tidigt varnade Rorty för akademiskt drivna kulturkrig och för en verklighetsfrämmande akademisk väns­ter. I en vid det här laget 25 år gammal text kallad ”Back to Class Politics” skrev han ord, som mutatis mutandis, fortfarande gäller: ”När studenter började bränna flaggor och spotta på hemkommande soldater skadade de den amerikanska vänstern mer än vad de någonsin kunde föreställa sig.” Istället är hans förhoppningar om framtida förändringar vid första anblicken gans­ka blygsamma som att kanske något lite minska ”löneklyftan mellan neurokirurger och gråhåriga gatsopare.” Han ådrog sig genast kritik – som idag skulle vara ännu mycket starkare – eftersom han önskade se den amerikanska vänstern tala mer om klass och mindre om ras. Han var övertygad om att fattiga svarta och fattiga vita hade gemensamma ekonomiska intressen. Om de sedan hade en gemensam kultur var politiskt irrelevant.

Rorty hade har en gammaldags tilltro till fackföreningar och såg den ökade ojämlikheten i USA som det största hotet mot republikens fortsatta hälsa. Han var något av en amerikansk motsvarighet till en svensk gråsosse.

Hans förhoppningar om framtiden var aldrig storslagna eller sublima, utan mycket modesta – ett ord som jag ofta kommer att tänka på när jag läser både politikern och filosofien Richard Rorty: ”Visst kan det vara så att ett någorlunda anständigt samhälle kan byggas utan att vi behöver bry oss särskilt mycket om vare sig religion eller filosofi.” Pragmatism räcker ett långt stycke på vägen mot det målet.