Lite märkligt är det allt. När snart sagt alla traditionella medier digitaliserats har radio och bastionen Sveriges Radio klarat sig undan. Såväl dagstidningar och tv-kanaler som skivaffärer och videobutiker har alla sett fundamentet ryckas undan för deras fötter. Radion har stått där som oomkullrunkelig obelisk. Men nu pekar mycket på att tiden kommit ifatt även radion.

Ett tydligt tecken är utvecklingen för Sveriges Radios ungdomskanal P 3. På tre år har lyssnandet på P 3:s FM-sändningar minskat med 40 procent, vilket skakat om Radiohuset. Sveriges Radio har försökt väga upp detta med många poddsatsningar och det har varit mycket framgångsrikt, inte minst P 3 Dokumentär är Sveriges mest lyssnade poddsändning. Men trots framgångarna väger de inte upp de stora tappen: radiokoncernen tappar lyssnare, framförallt unga lyssnare.

Att unga väljer bort tablåsänd radio för Youtube, sociala medier och poddar är knappast överraskande. Men det är en viktig kanariefågel i gruvan – de unga lämnar först. Det var precis så dagstidningskrisen inleddes. Dagspressens dramatiska upplage- och läsartapp följde sedan i generation efter generation. Detsamma gäller nu radio där de unga droppat av i flera år. I Sveriges Radios public service-redovisning för 2018 visas hur också 20–49-åringarna börjar överge Sveriges Radio.

När man skriver om krisen i Radiohuset väcker man lobbymaskinen. Alla påståenden om att radion befinner sig i kris beskrivs utåt som en beklaglig missuppfattning, eftersom ”on demand”-lyssnandet ökar i Sverige. Men Sveriges Radios lobbymaskin redovisar inte hur många digitala lyssnare de har och uppgifterna som sipprar ut ur Radiohuset talar sitt klara språk. Den digitala tillväxten kompenserar inte tillnärmelsevis för minskningen bland de traditionella lyssnarna. I Sverige lyssnar 55 procent på vanlig radio varje dag, medan bara 12 procent lyssnar på poddar eller webbradio. Det är ett stort gap.

Årets public service-redovisning från Sveriges Radio är den mest öppenhjärtiga på många år och problemen antyds mellan raderna. Ordet ”podd” nämns 131 gånger. Podd är, vid sidan om Instagramkonton, ett fokusområde för Sveriges Radio.

Frågan väcks förstås varför andra poddare ska behöva konkurrera med Sveriges Radios skattefinansierade budget. På Poddindex (som oberoende mäter lyssnandet på svenska poddar) är de dominerande, men det finns även många fristående, kommersiella aktörer som Acast, Bauer och Perfect Day. Inom tv-branschen finns en lång tradition av att kritisera Sveriges Televisions breda, publikfriande program för att konkurrera på ojusta villkor med kommersiella tv-kanaler. Varför ska skattepengar gå till Melodifestivalen, lekprogram och sporträttigheter som marknaden kan ta hand om? Räkna med att debatten kommer även till Sveriges Radios utbud – kanske borde de sälja ut Sommar i P 1 till högstbjudande privatradiostation – eller poddbolag?

Baktanken med Melodifestivalen och sportsändningarna är att de ska ge public service-bolagen legitimitet och förankring hos svenska folket. Bredden behövs för att locka tittare och skapa kredd för andra program. Utmaningen för Sveriges Radio (och Sveriges Television) är att det bygger på den gamla medielogiken där radio- och tv-masten står i centrum. Idag behövs de inte för att sända ut programmen och poddarna. Effekten av on demand-samhället är att mediekonsumenterna flyttat sina beteenden digitalt, och då förslår inte masterna långt.

Att medierevolutionen även nått Sveriges Radio var förstås bara en tidsfråga. Populister skränar om att Sveriges Radio skrämmer bort lyssnare med vänsterstinkande propaganda, men det mesta talar för att de lämnar för att det finns miljontals nya alternativ – det finns poddar om allt från marinhistoria (Naval History Podcast) till pennor (Pen Addict). Det behövs inte längre någon radiomast för att lyssnaren ska få exakt det innehåll hon vill ha. Alla medieföretag som haft monopol på distributionen drabbas när nya aktörer enkelt kan slåss om mediekonsumenternas tid och uppmärksamhet.

För Sveriges Radio handlar det nu om att fortsätta slåss om publikens gunst – i poddar och sociala medier. Ska resurserna användas på rätt sätt måste någon lyssna. Detta har Sveriges Radio förstått, den inslagna vägen med poddar må se desperat ut men är den enda rimliga.

Den viktigare frågan är nu hur mediepolitiken möter dessa nya utmaningar. Hur litet får Sveriges Radio bli? Hur få ska lyssna på Sveriges Radio innan uppdraget förändras? Och är det verkligen bara Sveriges Radio som ska få skattefinansiering för att producera ljudberättande? Alla traditionella medier må ha digitaliserats, men ännu inte mediepolitiken.