Tala klarspråk

Sir Winston Churchill. Foto: Wikimedia

Att gömma sig bakom luddigheter och försöka vara alla till lags bidrar bara till politikerförakt.

Hur vinner man val? Man ser till att framstå som det mindre avskräckande alternativet. I Sverige betraktas smutskastningskampanjer generellt sett som dålig smak, så man behöver alltså framställa sig själv i positiv dager.

Så långt verkar alla vara med. Däremot råder en utbredd missuppfattning när det gäller hur man går tillväga. Strategin verkar vara att:

1. Undvika att prata om sådant som inte en betryggande majoritet av publiken kommer att gilla, och

2. Om man ändå måste prata om det, göra det i så vaga termer som möjligt.

Det går att förstå idén. Alla politiska förslag har sidor som är mind­re attraktiva för väljare, eftersom varje reform har vinnare och förlorare. Även reformer som rent materiellt inte missgynnar någon har ideologiska motståndare, som förstås anser sig förlora om reformen genomförs. Alltså är det smarta, ur politikers perspektiv, att rikta uppmärksamheten mot reformens vinnare – bort från dess förlorare. Vill du höja bidragen, prata inte om att du behöver höja skatten. Vill du sänka skatten, prata inte om att du tänker sänka bidragen.

Problemet är bara att väljare har en irriterande benägenhet att lägga ihop ett och ett. Alltså kommer frågor att ställas som riktar uppmärksamheten mot precis det politiker vill undvika att tala om. Och vänder sig politikern då till ovanstående strategi – att undvika ämnet – blir det sällan bra.

Ett avskräckande exempel är Stina Oscarssons uppmärksammade intervju (SvD 10/2) med den då nytillträdda kultur- och demokratiministern Jeanette Gustavsdotter. Under en lång intervju vägrade ministern benhårt att ha en åsikt om ett stort antal ämnen: hur demonstrationer hanterades under coronapandemin (”jag har svårt att recensera det”), förslaget om s.k. kulturcheckar (”ingenting som jag kan bedöma i nuläget”), om det borde vara avdragsgillt att ge pengar till kulturutövare (”för tidigt att svara på”) och om man bör plocka bort statyer som vissa kallar kränkande (”jag tror inte att det finns ett rätt svar på det”).

Rimligtvis har Gustavsdotter egentligen åsikter om alla dessa frågor, men att döma av de tomma svaren misstänker hon att icke obetydliga grupper skulle ogilla dem. Alltså undvek hon dem. Det är en fullt normal politisk pr-strategi, även om den kan genomföras mer elegant. Ofta reagerar publiken knappt. En minister får en fråga på en presskonferens, bekräftar att frågan är viktig, och glider sedan sömlöst över till ett närbesläktat men för frågan irrelevant ämne.

En närbesläktad strategi är att retirera bakom luddiga termer – endera sådana som kan betyda lite vad som helst (mänskliga rättigheter, demokrati) eller sådana som är svårbegripliga. Inför valet 2018 gjorde Novus en undersökning av hur bra väljare i allmänhet förstod det politiska språket, där det visade sig att en betydande majoritet inte förstod vad politiker talade om när de hänvisade till ”gymnasielagen”, ”samhällskontraktet” eller ”bonus malus”.

George Orwell liknade strategin vid en bläckfisks skyddsmekanism. ”Det tydliga språkets stora fiende är oärlighet. När det finns en klyfta mellan ens verkliga och ens tillkännagivna mål tar man liksom instinktivt till långa ord och uttjatade idiom, likt en bläckfisk som sprutar ut bläck”, skrev han i essän Politics and the English Language (1946).

Den stora väljargrupp som saknar tid och/eller lust att sätta sig in i de politiska modeordens betydelse kommer förmodligen inte att göra den sortens analyser av det politiska språket. Alla kommer inte heller att vara så cyniska som Orwell. Men när språket blir för intetsägande, svaren för otydliga och flosklerna för många inser de flesta att någonting fattas. Dissonansen väcker misstänksamhet, skepsis, kanske till och med ett generellt politikerförakt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Med andra ord: den som försöker bli omtyckt av alla blir inte särskilt omtyckt av någon.

Olof Palme hade helt klart nått den insikten. ”Man bör kal­la saker och ting vid deras rätta namn”, sade han i sitt jultal 1972. ”Och det som pågår idag i Vietnam, det är en form av tortyr.” Hans fördömande av USA:s bombningar av Hanoi var definitivt inte omtyckta i alla läger. Relationerna mellan Sverige och USA blev märkbart frostiga. Men han sade åtminstone vad han tyckte, och budskapet gick fram.

De som inte betraktar Olof Palme som ett lämpligt föredöme kan vända sig till Winston Churchill. 13 maj 1940, några dagar efter att han hade blivit premiärminister, höll han ett av sina mest berömda tal. ”Vi har framför oss en prövning av den allra svåraste sorten”, sade han. ”Jag har ingenting att erbjuda utom blod, slit, tårar och svett.”

Inga skönmålningar, trots att det inte var en särskilt upplyftande bild han hade att förmedla. Bra politiker vet att det inte är någon idé. Att kalla en spade för en spade varar längst.

Blanche Sande

Redaktör i nättidningen Kompass.

Mer från Blanche Sande

Läs vidare