Det hade då blivit möjligt att föra in elektroder i hjärnan och stimulera lust- och olustcentrum. Psykokirurgin som fått dåligt rykte på grund av brutala prefrontala lobotomeringar hade gjort comeback. Hjärnan och därmed beteendet och personligheten kunde manipuleras på nya sätt. Men allt detta ägde rum på sjukhus och i laboratorier. Det fanns ingen kommersiell marknad som saluförde armband eller pannband med vars hjälp vem som helst kan registrera sitt EEG eller EMG. Det fanns inte heller datorer i fickformat med program som kunde tolka för en lekman vilken information sådana signaler kunde innehålla.

När boken kom ut upptäckte jag snart att det fanns många läsare som häri såg sina värsta aningar besannade. Konspirerande säkerhetstjänster eller illasinnade grannar försökte med olika metoder fjärrstyra deras hjärnor. Att reklam och politisk propaganda formade dem kunde de leva med. Men att någon fingrade på deras hjärnor var skrämmande – det var en attack mot deras innersta väsen. Jag fick massor av tips på hur jag skulle kunna gå vidare och avslöja hjärnmanipulationens dolda makthavare. Något liknande har säkert hänt den amerikans­ka juristen Nita Farahany som nyss har kommit ut med The Battle for Your Brain.

Farahany är ute på minerad mark; hennes bok kommer att hetsa upp fler än konspirationsteoretikerna. Förväntningarna på vad ny teknik kan åstadkomma är numera större än för ett par decennier sedan. Det illustreras av botten chatGPT som startade en hajpad debatt där AI – artificiell intelligens – beskrivs som en existentiell risk. Men dagens AI-system kallades förr expertsystem och är och förblir fackidioter. För att de ska bli ”superintelligenser” måste de vara allmänintelligenta. I annat fall har de ingen egen agenda.

Därför är underrubriken på Farahanys bok (Defending the Right to Think Freely in the Age of Neurotechnology) olyckligt vald. Rätten att tänka fritt är väl lika med åsiktsfrihet. Men i det här sammanhanget får man andra associa­tioner. Alla tänker men ingen vet vad en tanke är. Och det finns ingen neuroteknisk gimmick som kan tänka eller avläsa tankar. Däremot kan man med teknikens hjälp registrera känsloyttringar och medvetandetillstånd – och utifrån det gissa vad folk tänker. Det är vad boken handlar om.

Men Farahany har att förhålla sig inte bara till vad förväntansfulla konsumenter av de nya neuroteknologiska produkterna tycker utan också till producenterna. Där gillar man att beskriva sig själv som disruptive, omstörtande. Varje teknoprogressivt företag bör ha en disruption officer som kan förutse och anpassa sig till de omvälvningar den snabba utvecklingen utsätter oss för. Det finns en rejäl dos revolutionsromantik i den inställningen. Farahany beskriver en rad olika produkter som kanske inte alltid levererar vad som utlovas. Hon förefaller ibland okritisk i sin iver att beskriva neuroteknologins risker. Man kan undra vad ett pannband som kostar ett par tusen kronor kan åstadkomma; motsvarande utrustning för professionell neurobiofeedback kostar ett par hundratusen.

Med det sagt måste jag också medge att Farahany är ute i lovliga och angelägna ärenden. Hon menar att de mänskliga rättigheterna måste kompletteras med vad hon kallar rätten till kognitiv frihet. Hon är tidigt ute, men så måste det kanske vara. Lagar och förordningar kunde aldrig hålla jämna steg med digitaliseringen och vi måste nu leva med inte bara med dess fördelar utan även dess avarter. Ska vi ännu en gång överraskas med byxorna nere?

Som migränpatient har Nita Farahany upplevt neuroteknologins positiva sidor. Med neurofeedback har hon tränat upp förmågan att producera alfavågor i hjärnan – en typ av synkrona urladdningar som uppträder i samband med meditativa tillstånd. När hennes pannband registrerar denna vågaktivitet skickas signaler via Bluetooth till hennes Iphone som sänder ut fågelkvitter. Hon menar att detta har haft en förebyggande verkan när varslet om ett migränanfall blir tydligt. Och hon är en av många som via en eller annan hälsoapp övervakar och/eller försöker kontrollera sina kroppsfunktioner. Det är en växande marknad som enligt Farahany för närvarande har ett globalt marknadsvärde på mer än 100 miljarder US-dollar. En av fem amerikaner uppges ha någon form av bärbar gimmick som kvantifierar deras kroppsfunktioner. Även om de flesta av dem inte just hanterar hjärndata är det ett förbluffande högt tal. Den kan vara i överkant. Oavsett vad som är en korrekt uppskattning överträffar vi svenskar – uppkopplade som vi är – säkert amerikanerna.

Kan vi vara säkra på att registreringar av våra mentala data förblir vår privata egendom? Om inte – hur mycket bryr vi oss? De allra flesta av oss är medvetna om att när vi använder nätbaserade tjänster så läcker vi information som kommersiella och politiska intressen utnyttjar. Aktörerna på internet har tagit steget från demografiska till psykografiska data. Med hjälp av demografiska data kunde marknaden analyseras i termer av kön, ålder, etnicitet, inkomstgrupper och andra breda variabler. Det nya är att man nu kan skjuta in sig inte bara på en individs status utan på dennes beteenden. Vi lämnar ständigt efter oss spår i sociala medier om vår smak och våra attityder – vilka sajter vi helst besöker, vad vi ”lajkar” och vilka debattfora vi söker oss till. Vi bjuder gärna på denna information så länge det mesta ute på internet är gratis. Man kan förmoda att vi kommer att vara lika generösa med data från våra hjärnor.

En arbetsgivare skulle kunna övervaka inte bara hur ofta vi är ute på nätet under en arbetsdag och vad vi gör där. När vi sätter på oss öronproppar eller en headphone skulle vederbörande via dem också kunna tjuvlyssna på våra mentala tillstånd – hur koncentrerade vi är, hur mycket vi engagerar oss och så vidare. Det behövs inget pannband.

Ja, det blir något för facket att bita i. Det är just inom arbetslivet som Farahany ser de mest akuta riskerna för den personliga integriteten. SmartCap Technologies marknadsför en hätta med elektroder avsedda för långtradarchaufförer. Hättan slår larm när föraren visar tecken på trötthet. Efter initiala tester i USA tycks SmartCap ha blivit en succé. Man har sålt sitt system till 5 000 industrier över hela världen inom byggnation, gruvor och transporter med bil, flyg och tåg. I den mån arbetsgivarna har tillgång till data från systemet som inte är avidentifierade kan det naturligtvis användas för att brännmärka och bestraffa. Men är det bara den anställde som har tillgång till registreringarna kan detta på ett positivt sätt förebygga olyckshändelser. Liknande former av neurofeedback utan insyn för arbetsgivaren kan man tänka sig inom tjänstesektorn. Via skärmen får man då ett vänligt meddelande om att det kanske är tid att ta en paus. Det borde vara positivt för alla parter. Men i ett land där fackliga krafter är svaga måste risken för missbruk vara som mest överhängande – och The Battle for Your Brain är ju skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv.

Storebror ligger naturligtvis på lur inom fler sektorer än näringslivet. Av och till har man inom polisen intresserat sig för neurotekniska metoder som skulle kunna användas när man förhör misstänkta personer. Det kan vara bilder eller ledord som deras hjärnor på ett pregnant sätt reagerar på. Men hitintills har sådana metoder inte visat sig lika otillförlitliga som förra seklets lögndetektorer. Det finns också skäl att fråga sig vad högteknologiska totalitära stater kan tänkas utveckla. Men om detta vet man inte mycket. Farahany nämner några exempel från Kina. Bland annat påstås de kinesiska myndigheterna använda avancerad AI för att analysera ansiktsuttryck och hjärn­vågor och därigenom avgöra om en person är uppmärksam när han får politisk skolning. Det kan vara vanskligt att skilja på skrönor och fakta, och Farahany är också rätt återhållsam med kinesiska exempel.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Störst inom den privata konsumtionen är säkert neurotekniska prylar för diverse hälsobefrämjande åtgärder som att hantera stress eller analysera sömnproblem. Det är med andra ord en del – en ännu ganska liten del – av det som brukar kal­las att ”biohacka” kroppen. Det senare innefattar ju också andra former av elektronisk övervakning av kroppsfunktioner, till exempel temperatur och puls, och med tiden kanske också sådant som idag ingår i provtagningen på en vårdcentral. Farahany tycker att det här är en positiv utveckling; vi tar inte bara mer ansvar för vår hälsa utan också makten över vår egen biologi. För egen del tycker jag att hon alltför lättvindigt avfärdar riskerna för hypokondriska fixeringar. Den som vill ha stenkoll på sin livsföring kan ju engagera sig i The Quantified Self Movement. Det kvantifierade jaget producerar hela tiden data som fungerar som feedback om hur man organiserar sin arbetsdag och sin fritid, sina personliga relationer, vad man äter och hur man motionerar. Hälsotänkandet styr ens liv. För en oinvigd låter det onekligen en aning stressigt. En inte ovanlig inställning är att det som kan mätas också bör mätas. Man är skyldig sig själv och sina nära och kära att vårda kropp och själ och till det yttersta utnyttja den nyaste tekniken. Och sifferknarkaren i oss får sitt lystmäte, eftersom allt kan anges numeriskt.

Neuroteknologi är, sammanfattningsvis, i många fall en tillgång, men någonstans måste man ändå dra en gräns. Nita Farahany citerar John Stuart Mill som har konstaterat att människans rätt till frihet också innefattar ”medvetandets inre domän”. Men på Mills tid fanns det inget sätt att sondera vad som händer därinne. Rätten till vår egen hjärna och vårt eget mentala privatliv måste skyddas, vilket innebär att det skulle gå att lagföra stater, företag och individer som missbrukar neuroteknologin. Rätten att tänka fritt fastslås i artikel 18 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. På något sätt skulle kanske en under­avdelning eller precisering av denna artikel kunna reglera vad man inte får göra med neuroteknologi. Men som Farahany själv är medveten om är det en oerhört grannlaga uppgift eftersom det ju faktiskt finns en parallell mellan hur AI och neuroteknologi fungerar och hur vi själva kommunicerar med varandra. Vi sluter oss till vad som pågår i våra medmänniskors inre och det bidrar till att förstå dem. Man kan tycka att Nita Farahany är ute väl tidigt med sin brandfackla om ”kognitiv frihet”. Men vilken spännande och givande debatt det ändå kunde bli!

THE BATTLE FOR YOUR BRAIN: DEFENDING THE RIGHT TO THINK FREELY IN THE AGE OF NEUROTECHNOLOGY (NITA A FARAHANY)
St Martin’s Press 2023