Tiktok-vd:n tar över

Skön stämning med chefen. FOTO: GETTY IMAGES

Auktoritet som styrmedel fasas ut och ersätts av kompisskap och trygghetskänsla. Är det influerar-vd:ar vi har att se fram emot?

Det känns redan länge sedan som jeansbärande guru-entreprenörer som Steve Jobs och Jonas Birgersson (Framfab, minns ni!) stod symbol för nytänkande och fräscht ledarskap. Och ännu längre sedan en brunbränd Janne Carlsson satt i tv-soffan och sa litet vad han ville utan större konsekvenser. Bredvid cigarrmän som Peter Gyllenhammar och Percy Barnevik.

Kanske uträttar företagsledare i alla tider ungefär samma sak: de skapar förutsättningar för att generera intäkter och kontrollera kostnader. Men vilka värden de projicerar, vad deras medarbetare, näringsliv och samhälle förväntar sig av dem, varierar avsevärt mellan decennierna.

”Men trygghet kommer inte att räcka. En generation som helst inte vill jobba alls – säger de själva – måste erbjudas mer än känslan av att vara säkra.”

För en tid sedan skrev jag en artikel för Affärsvärlden om dem som tagit över efter Birgersson & Co. Det blev ett porträtt av dagens ”lågmälde ledare”, de som coachar, mångfalds-säkrar och framförallt riskminimerar sig fram genom karriären. Som grupp en näringslivets replik på den ängsliga tidsanda där varken styrelser, ägare, kunder eller anställda vill (eller inte vågar) tolerera några felsteg. Vare sig på det politiska, personliga, juridiska eller affärsmässiga planet (lätt att glömma bort det där sista).

Nyligen hamnade jag bredvid en ung tjej på flyget, som visade sig jobba på ett stort amerikanskt vårdföretag. Eftersom hon var fastspänd kunde jag obehindrat intervjua henne om vad nästa generation kommer att behöva erbjuda sina stakeholders som ledare. Med ungdomlig idealism drog hon igång:

”Alltså, vår vd! Mike. Han är fantastisk, jag har sååån respekt. Nyligen besökte han ett av våra sjukhus och stötte på en städerska som såg ledsen ut. Han pratade med henne och verkligen brydde sig. När han förstod vilket jobbigt liv hon har hjälpte han henne att städa flera rum. Det var såå fint! Det är det man vill ha. Autenticitet.” Hon var synbart rörd av den medkännande chefens hjältedåd.

Den unga anställda hade förstås inte bevittnat scenen själv, utan läst storyn på den interna webben. ”Hjälp!” kunde jag inte låta bli att tänka. Är det influerar-vd:ar vi har att se fram emot? När denna uppenbart drivna och smarta tjej hunnit ta sig upp i C-­suiten, och generation Alpha, som går i grundskolan idag, arbetar för henne och hennes gelikar. Är den tiktok-ifierade chefen totally normal då? (Svenska lär de ändå inte prata.) Är ledaren en variant av klassens poppis, på samma nivå men ändå inte?

Efter ytterligare ett antal spontan-intervjuer tror jag svaret är: Ja.

Man kan välja att förfäras. Eller tolka det som en intressant revansch för släktet påfågel-­Carlzon. Återuppstånden på nya psykologiska bevekelsegrunder.

För när auktoritet som styrmedel av allt att döma fortsätter sin urholkningsprocess, och när samtidigt attribut som utbildning och expertis bidrar allt mindre till ett erkännande som ledare, då kan vi ju glömma dagens leading from the back. Då återstår bara personligheten. Gärna den sort som är yvig och syns. Ledare som samlar följare på samma sätt som mytomspunna krigsherrar gjorde på slagfältet, predikanter frälste till reli­gioner – eller sago- och filmhjältar väckte och väcker beundran. En nypa av deras tidlösa star dust är vad ledare kommer att behöva för att säkerställa lojaliteten hos de anställda 2040.

All försiktighet (som inte ser ut att avta i nästa generation) och önskan att chefskap ska vara kompisartat och informellt, för oss paradoxalt noga tillbaka till den typ av ledare som romantiserats sedan faraonerna, och analyserats sönder av filosofer, akademiker och managementkonsulter sedan dess. Det karismatiska ledarskap vi inte riktigt lyckas definiera, men instinktivt känner igen.

Och intressant nog spelar vår dom över om det är de facto är autentiskt eller ej ingen roll alls. Oavsett om den städande chefen på sjukhuset är av modell Ingrosso eller Nelson Mandela – den person som människor väljer att följa är en ledare, per definition.

Precis som skönhet bevisligen utövar en naturlig makt över sin omgivning (att söta barn statistiskt sett oftare blir fastspända i barnbilstol är det krassaste exemplet, har jag alltid tyckt), finns den sort som andra osökt vänder sig mot och vill ha bekräftelse av, i egenskap av sin person. I brist på struktur (och i värsta fall även meritokrati) är vi tillbaka på skolgården.

Trygghet sägs vara en av de viktigaste saker en naturlig ledare utstrålar, må det handla om att skydda från hungersnöd, ­rivaliserande gäng eller konkurrerande säljare. Historien (även den korta variant som är avståndet till vår egen barndom) understryker förvisso att rädsla fungerar lika bra som trygghet för att driva såväl företag som nationer och skolgäng framåt. Men trygghet låter betydligt trevligare och har redan blivit det kanske viktigaste begreppet i dagens ledarskapshandbok, bredvid mångfald: Chefen måste få medarbetarna att känna sig känslomässigt safe.

Populärt

”I väntan på en brytpunkt”

Traditionella former för social samhörighet och engagemang är på nedåtgående. Men de har ersatts av nya virtuella.

Om det varit en evig ledaruppgift så lär den vara lika viktig år 2040. Men trygghet kommer inte att räcka. En generation som helst inte vill jobba alls – säger de själva – måste erbjudas mer än känslan av att vara säkra. ”Man vill bli som upptagen i en familj, känna mening. Connection, fulfilment and purpose”, rabblar flyg-flickan entusiastiskt.

Även det är ungefär vad grottbjörnens folk ville ha av klanens starke man. Ska man tro ungdomarna är intet nytt under solen alltså, för framtida företagsledare. Bara mer fokus på att åstadkomma känslan med personlig flair.

Och att leverera det andra förstås. För vi som litar på marknadens vishet oroas inte alltför mycket av skiften mellan tv-soffor, jeans eller städande vd:ar. Den osynliga handen kommer lugnt att fortsätta sortera agnarna från vetet, 2040 så som den alltid gjort. Chefen kan göra hur många piruetter hen vill för sina anställda. De som säljer och gör det med vinst kommer att finnas kvar. De andra inte.

Med andra ord, om tiktok-andet har positiv effekt på bottom line, är det bara att köra på.

Cecilia Nikpay

Ekonom och journalist Affärsvärlden.

Mer från Cecilia Nikpay

Läs vidare