Rapporter om hur många timmar varje elev lägger ned på skolarbetet väcker alltid debatt, och om antalet minuter som varje ämne får – mer språk, mer idrott, mer matematik, mer historia? – utkämpas en ständig kamp.

Utnyttjas lektionerna effektivt? Hur många minuter tillbringar varje elev med sina lärare? Hinner alla med? Tiden är viktig i skolan och kommer också att bli en het fråga i årets avtalsrörelse. Tyvärr av fel anledningar.

Om ”onödiga strider” vore en tävling aspirerar nämligen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) på både guld, silver och brons. Enligt SKL är ett mål med årets avtalsrörelse att skapa ”ett tydligare ledarskap” i skolan och detta ska göras genom att begränsa möjligheterna för ferieanställningar och förtroendearbetstid.

En lärare arbetar idag i genomsnitt 1 767 timmar per år, precis som alla andra kommunalanställda, men för alla lärare som har ferieanställning, vilket de flesta har, är arbetstiden fördelad utifrån läsårets terminer. Det gör att en arbetsvecka är 45,5 timmar, och att ledigheten är längre under sommaren och vid jul, något som tydligen sticker i ögonen på arbetsgivarna.

Det som verkligen tycks störa SKL:s företrädare är dock lärarnas så kallade förtroendearbetstid. Av de 45,5 timmar som lärare med ferieanställningar arbetar per vecka är nämligen ”endast” 35 reglerade. De övriga tio och en halv timmarna är förtroendearbetstid; läraren kan välja själv när och var han eller hon vill utföra sitt arbete.

Detta vill SKL sätta stopp för. Arbetsgivaren bör, enligt SKL, själv få avgöra om ferieanställning eller semesteranställning (alltså vanliga 40-timmarsveckor) ska tillämpas och förtroendearbetstiden skall tas bort. Det ska tydligen göra ledarskapet i skolorna tydligare och leda till att resultaten förbättras. Hur vet ingen. Tankevurporna är så många att det nästan är svårt att veta var man ska börja.

För det första kontrollerar rektorerna redan lärarnas arbetstid; läraren har i praktiken bara rätten att avgöra var och när han eller hon ska göra sina förtroendetimmar, inte vad som ska göras.

För det andra finns det ingen poäng med att en lärare tillbringar mer än 35 timmar i veckan i skolan. Om eleverna inte är på plats, varför ska då lärarna vara det? Blir proven mer välrättade och lektionerna bättre förberedda bara för att det arbetet görs i skolans lokaler? Konferenser och andra möten lärare emellan existerar faktiskt redan, så något behov av att stänga in lärarna i skolan för att de ska lära känna varandra bättre och börja samarbeta mer finns inte.

För det tredje förstår inte arbetsgivarna hur bra dagens system faktiskt är i ekonomiskt hänseende. Med något längre sammanhängande ledighet under julhelgerna och på sommaren accepterar lärarkåren lägre löner och obetald övertid (för de flesta lärare arbetar mer än 45,5 timmar i veckan). Och eftersom förtroendearbetstiden kan förläggas till andra platser än skolan blir ropen på acceptabel arbetsmiljö inte särskilt höga.

SKL:s krav om en helt reglerad arbetstid för lärarna visar hur kommunpolitikerna ser på läraryrket. Ett tecken på att ett yrke betraktas som kreativt och intellektuellt är att det fi nns ett mått av frihet under ansvar när det gäller arbetstiden. Skulle en person verksam inom akademien, kulturen eller den skrivande professionen acceptera att en arbetsledare bestämde helt över var och när arbetet skulle utföras? Blir en person mer stimulerad i sin yrkesutövning av stämpelklockor? Är det genom likriktning och mindre frihet som de bästa studenterna ska lockas att bli lärare?

Att diskutera arbetstid är inte fel, men det är inte lärarnas arbetstid som är det intressanta utan elevernas. Svenska elever tillbringar nämligen många år i skolsystemet, men alldeles för lite tid i skolan och med sina studier. Med färre än 200 lagstadgade skoldagar per läsår, och med sammanlagt tolv läsår i grund- och gymnasieskola, blir svenska ungdomar klara med sina gymnasiestudier betydligt senare än ungdomar i andra länder. Det skapar problem, eftersom gymnasiestudierna ofta följs av långa utlandsresor, ströjobb och andra former av sabbatsperioder innan akademiska studier påbörjas. Sent ut från gymnasiet, sent in på universitetet, sent ut i arbetslivet – det är inte så Sverige tacklar globaliseringens utmaningar.

Det borde därför vara dags för de svenska skolpolitikerna – och som sådana brukar också många kommunpolitiker klassificera sig – att åter på allvar diskutera frågan om ett läsår med tre terminer. Med tre terminer och kortare ledigheter mellan terminerna än idag – kort sagt: med fl er dagar i skolan per läsår och ökade studieinsatser – banas väg för färre än tolv år i grund- och gymnasieskola. 18-årsdagen borde inte firas i en gymnasieskola utan på ett universitet.

Om ett system med tre terminer infördes skulle åtminstone en av SKL:s drömmar, den om att plocka bort ferieanställningarna, gå i uppfyllelse. Tre terminer per läsår leder nämligen till 40-timmarsarbetsveckor och fem veckors semester på sommaren för lärarna. Det skulle dock inte ta bort behovet av förtroendearbetstid, och det skulle också innebära betydande kostnadsökningar i form av övertidsersättningar, skarpare arbetsmiljökrav och möjligheten för lärare att bete sig som ”vanligt folk” och ta ut kompledighet och semesterdagar mitt under terminerna.

Det blir inte dyrt. Det blir väldigt dyrt. Men det borde väl de av arbetstiden så fascinerade kommunpolitikerna vara beredda att ta? För skolans och elevernas bästa.