Triumf och tragik

Francis Bacons självporträtt: på väg mot upplösning (beskuret).

Jag plockar på måfå upp ett av många bokmärken ur keramikfatet på soffbordet, och hajar till när jag ser bilden, Velázquez magistrala porträtt av påven Innocentius X (1650). Grand Palais i Paris arrangerade 2015 en megautställning av den spanske barockmästarens verk.

Påveporträttet har en ikonisk status i det måleri som behandlas i den massiva biografi där bokmärket ska göra tjänst: Francis Bacon. Revelations (2021), skriven av Mark Stevens och Annalyn Swan, båda väletablerade konstkritiker med New York som hemadress och standardverket om Willem de Kooning (2005) som tyngsta merit.

Stevens/Swan har ägnat ett decennium åt att kartlägga Bacons liv och måleri och de redogör för detta med en detaljrikedom som kräver 870 tättryckta sidor. Bacon lär ha hävdat att ”det krävdes en Proust för att berätta hans livs historia”. Dokumentationen är överväldigande: mer än 100 sidor noter, 20 sidor referensmaterial. ”Ett urval av allt som finns”, säger de.

Många bokmärken går det åt, för att någorlunda kunna hålla reda på korsreferenserna…

Revelations ersätter inte bildanalyserna i David Sylvesters Samtal med Francis Bacon (1975) men trumfar Michael Peppiatts Francis Bacon. Anatomy of an Enigma (1996, som ändå förblir högst läsbar). Stevens/Swans bok är nu standardverket om den efter Turner störste brittiske konstnärens liv.

Bacons definitiva genombrott på den europeiska kontinenten skedde med en utställning hösten 1971 på just – Grand Palais. Retrospektiven i Paris för i år 50 år sedan var den första i Frankrike som för­ärades en ännu levande konstnär.

”De sista av de många självporträtten skänker betraktaren samma intryck som Helene Schjerfbecks mot­svarande: en gestalt som har levt färdigt, sett nog, kött på väg att uppgå i ande.”

För Bacon – målaren – innebar exponeringen ett definitivt internationellt genombrott. Den sluter också, som vi ska se, en drygt 40-årig ”parisisk cirkel”…

För Bacon – privatmannen – blev den en tragedi med groteska övertoner. Hans partner och älskare sedan åtta år, George Dyer, hittades på öppningsdagens morgon död av en överdos på en toalett i det hotell på vilket han och Bacon bodde. Självmord eller olyckshändelse? I vart fall tystades dödsfallet ned med myndigheternas goda minne under utställningens inledning – ett arrangemang som tänjde betänkligt på lagens gränser.

Denna tragiska händelse innebar till råga på allt ett makabert da capo av något som inträffade drygt nio år tidigare, i maj 1962. Bacon uppmärksammades då med den första (av sammanlagt tre) retrospektiva utställningar på Londons Tate Gallery. Öppningsdagen telegraferade han till sin första långvariga partner, Peter Lacy (de möttes i början av 1950-talet), som sedan länge bodde i Tanger. Svaret tog nästan knäcken på honom: Lacy hade just avlidit i akut alkoholförgiftning (han drack tre flaskor whisky dagligen).

Var Bacon liv därmed en räcka av smärtsamma tragedier? Är hans konstnärskap främst en spegling av ett sårigt liv med starka masochistiska undertoner och ett ångestladdat psyke som hölls i schack av sprit, droger och våldsamt sex?

Uppfattningen är inte ovanlig bland dem som så vill tolka hans plågade, oroande bilder.

Stevens/Swans bok ger en oändligt mycket mer nyanserad och på många sätt ljus bild av sitt biografiobjekt. Häng med!

Bacon föddes i Dublin i oktober 1909 i en anglo-irländsk familj, uppväxten inramades av ett markerat välstånd. Hans mor Winifred (”Winnie”) Firth kom ur en släkt vars rikedomar byggde på ståltillverkning (vapen och artilleripjäser men även, Francis brukade ironiskt nämna detta, bestick!) och kolbrytning. Winnie beskrivs av Stevens/Swan som en ”kortvuxen och gladlynt flicka som älskade vilda ritter och rävjakter”.

Pappan, 13 år äldre än Winnie, hette AEM Bacon (Eddy). Han var militär (”Majoren”), sprungen ur en adlig släkt som kunde spåras till 1500-talet och som – ja! – inkluderade filosofen och politikern med samma namn som vårt biografiobjekt. Eddy var ganska välbärgad, hästkarl, hundvän, sportsman, rävjägare, grälsjuk, offer för malaria förvärvad i Sydafrika och en man med strikta, oböjliga åsikter om allt här i världen, inklusive barnuppfostran.

Könsmaktsordningen var arketypiskt, nästan parodiskt manifesterad i Francis Bacons barndomshem (han hade två bröder och två systrar). Tidigt debuterade astma hos pojken, den kom att begränsa hans möjligheter till utomhusaktiviteter (som för Proust) till föräldrarnas besvikelse. Särskilt hos fadern, som dessutom ställdes inför en annan chock: Francis var definitivt mer attraherad av pojkar än av flickor. Stevens/Swan skriver: ”Hans far uppskattade hästar och grabbiga pojkar. Francis var inte en vanlig pojke. Han hade börjat drömma om män, inte flickor. Han gillade väderbiten, manlig hud och sin mammas suggestiva underkläder. Hans militäriske far såg knappt åt honom.”

Klyftan mellan son och far – det mer än antyds att Francis hyste sexuella drömmar om pappan – växte tills den blev oöverstiglig. Francis flydde, kanske utkastad.

Stevens/Swan tar nu med läsaren på den branta utvecklingskurva som för Bacon till London, Berlin och Paris. Åren 1926–1928 skaffade sig tonåringen livserfarenhet i tre världsstäder och det var väl särskilt intrycken av kontinentens två ledande metropoler i mellankrigstiden som formade hans världsbild.

I London kompletterades mammans underhåll (tre pund i veckan) med enklare löneinkomster (bland annat som kock och som försäljare av damkläder). Han mutade raskt in syndiga Soho som sitt speciella revir. Och han plockades upp av äldre, homosexuella män för pengar, detta i en tid då sodomi fortfarande var straffbart.

Till Berlin fortsatte han i sällskap med en av faderns militärkolleger, en man som visade sig ha så mångsidiga sexuella preferenser att han även drog fördel av unge Bacon. ”Min far sålde mig till den här mannen, men inte för pengar utan så, att mannen ifråga kunde utnyttja mig”.

Berlin under Weimarrepubliken satte djupa spår i Bacons sinne, intryck som han dock på senare år hävdade att han inte använde i sina målningar.

Inte minst var det den expressionistiska filmkonsten som fängslade honom, ett exempel var Metropolis (1927).

Efter två månader i Berlin bröt Bacon upp och tog sig till Paris. Han ville studera franska, medlen för uppehället skaffade han sig den första tiden av tillfälliga, manliga bekantskaper.

På en konstutställning plockades han dock upp av en kvinna. Yvonne Bocquentin, en välmenande, generös dam med vida kulturella intressen bodde i Chantilly norr om Paris med make och dotter. Hon erbjöd Bacon bostad och lektioner i sitt modersmål.

Stevens/Swan berättar med stor charm om denna fas i Bacons liv och stöder sig på vittnesbörd från dottern (”Manu”) i en BBC-intervju från 2005. De nio månaderna under madame Bocquentins vingar framstår för den rudimentärt skolade Bacon som hans gymnasietid.

Efter denna var han mogen för universitetet, läs: Montparnasse.

Francis Bacons fest för livet tog sin början. Revelations läsare sugs in i det Schlaraffenland som hette ”Paris på 1920-talet”. Och vem blir inte retrospektivt avundsjuk på denne 19-åring, som bosatte sig i ett sjaskigt hotell på rue Delambre, sippade aperitif på Le Dôme, åt på Coupole, hängde på Select (de homosexuellas bar par préférence), mötte Kiki de Montparnasse och i övrigt sög i sig den explosiva måleriets modernism som sprutade ur Picassos, Braques, Picabias, Soutines och de Chiricos färgtuber och ritstift.

Han följde konstens utveckling i Cahiers d’Art, han såg en utställning av Picassoteckningar 1927 som förändrade hans förståelse av världen, och som fick honom att bestämma sig för konstnärsbanan. Dessutom gick han en kortare tid på en konstskola (något han förnekade senare i livet). Men i slutet av 1928 flyttade han tillbaka till London och blev – inredningsarkitekt.

Stevens/Swans forskning om Bacons liv under 1930-talet är ett pionjärarbete. Det har i stora stycken varit höljt i dunkel, inte minst konstnären själv mörkade denna del av sitt liv inklusive Parisvistelsen. Författarna blottlägger i fascinerande detalj – Revelations är på dessa cirka 120 sidor unputdownable – hans utveckling som möbel- och mattdesigner, dels på egen hand, dels med hjälp och uppmuntran av etablerade arkitekter, designers, journalister och redaktörer som kommer i hans väg: Madge Garland, Dorothy Todd, Eileen Gray. I marginalerna skymtar Bloomsbury, andra namn återfinns i registren till böcker om Bright Young Things och Brideshead Generation.

Vilken utmaning, vilken stimulans! Han var bara drygt 20 år gammal, ännu långt ifrån ett måleriskt genombrott. Finansiellt backades han fortfarande upp av sin mor men även och ånyo av kultiverade äldre män: Eric Allden, Eric Hall, båda i tur och ordning hans ”beskyddare”, den senare under en 15-årsperiod.

Populärt

Kulturkris i Tallinn

Kulturen har alltid varit central för Estlands sammanhållning. Men Tallinn hade nog velat vara europeisk kulturhuvudstad med betydligt bättre förutsättningar, skriver Ingvar von Malmborg.

En målare som fattar intresse för Bacons inredningar och späda försök att göra bilder är Roy de Maistre, ”post-kubist” och den som handleder den unge konstnären. Han får tillfälle att visa sina alster, blir mer och mer uppmärksammad på Londons konstscen, målar 1933 sin första duk av bestående intresse, Crucifixion. Den blir prominent uppmärksammad av Herbert Read och avbildad i dennes debutverk om konst, Art Now (1933. Målningen ägs nu av Damien Hirst.

Bacon flyttar frekvent från den ena Londonadressen till den andra, hans konstnärskarriär går i stå medan 1930-tal övergår i 1940-tal, och då har naturligtvis Storbritannien dragits in i andra världskriget. Militärtjänst blev det på grund av astman inte tal om. Han ville absolut inte ducka från sin plikt: han engagerades i civilförsvaret, Air Raid Precautions. De Maistres handledande roll har nu övertagits av Graham Sutherland.

Bacons definitiva genombrott som målare sammanfaller nästan på dagen med krigsslutet 1945. Den målning som katapulterar Bacon till definitiv berömmelse heter Tre studier för figurer nedanför en korsfästelse (nu på Tate Gallery). Den cause célèbre som visningen på Lefevre Gallery i Mayfair innebar blev så mäktig, att konstvärlden talade om engelsk konst före respektive efter Bacons febrigt orange triptyk med sina skrikande furier.

Uppföljningen, Målning 1946 med det dubbla motivet slakteri och korsfästelse, sätter agendan för denne nyskapande konstnär med den långa mognadsprocessen.

Stevens/Swan tar härifrån triumfatoriskt läsaren i handen och följer ingående Bacons växande världsberömmelse och framgångssaga som målare av triptyker och porträtt och parafraser på, dialoger med, äldre porträtt: Velázquez påve gjordes 1953! Han spåras som privatman, som resenär, suput, vänners och kollegers vän, genombrott som den internationellt mest uppmärksammade av brittiska konstnärer.

Peter Lacy och George Dyer är i tur och ordning hans partners i stormiga, våldspräglade förhållanden, i synnerhet det med Lacy.

Bacon håller sin show on the road ända in i 1990-talet, då konstmarknadsepifanin inträffar i skepnad av YBA, Young British Artists, det vilda gänget med namn som Emin, Taylor-Wood och Hirst som bjöd på en ny estetik, oftast exponerad i Saatchi Gallery, London.

1992 går Francis Bacon bort i Madrid, 82 år gammal. Hans legendariskt stökiga ateljé på Reece Mews i Kensington flyttas till Dublin och kan där besökas.

De sista av de över åren många självporträtten skänker betraktaren samma rörande intryck som Helene Schjerfbecks motsvarande: en gestalt som har levt färdigt, sett nog, kött på väg att uppgå i ande.

Ett liv väl levt – och väl fångat i denna magnifika biografi.

Bengt Magnusson

Frilansskribent och fd chefredaktör.

Mer från Bengt Magnusson

Läs vidare