Det låter kanske konstigt, men underligt nog visar det sig inte bli konstigt alls. Efter någon halvtimmes läsning är det lätt att ryckas med av denna originella form och känna sig ganska hemmastadd i den. Vad Espmark åstadkommer, inser man efter ett tag, är ett slags förening av de olika genrer han har ägnat sig åt genom åren: den självförglömmande lyrikern med sina ständiga rolldikter, romanförfattaren med sina inre monologer, den sakligt osentimentale självbiografiske författaren och den komparativt inriktade litteraturprofessorn. I denna bok lyckas han förena alltihop.

Gullberg får vara Gullberg. Det är hans levnadslopp som tecknas och de självlysande citaten är hämtade ur hans poetiska produktion. Men samtidigt är det tydligt att Espmark speglar sig själv i sin föregångare och stundtals upprättar ett slags dialog med denne. På så vis blir boken ett möte mellan två befryndade personligheter med livsöden som har paralleller med varandra, även om Espmark är mån om att betona att allting hos föregångaren är större och att dennes livslinje är tecknad med mer pregnans.

Hjalmar Gullbergs bakgrund är mer prekär än Kjell Espmarks. Han växte upp hos fosterföräldrar, en ölkusk och dennes hustru, därför att hans biologiska föräldrar valde att gömma undan honom. Den välbärgade direktören Robert Brand gjorde en av sina anställda havande. Eftersom de då ännu inte var gifta, placerades barnet på annat håll. Han adopterades aldrig bort, men vad som var avsett som en tillfällig placering, tills vidare, förlängdes år efter år, trots att föräldrarna gifte sig. Först när Gullberg var i gymnasieåldern ansåg de biologiska föräldrarna att tiden var mogen för honom att flytta till deras hem. Men då ville inte sonen. Han kände sig främmande för herrskapet Brand och älskade sina fosterföräldrar. Och plågades av att han liknade den man han föraktade, alltså sin far:

Jag smög mig in i deras trappa,
ett barnporträtt av husets värd.
Så rusade jag hem till pappa
men teg om blodets tiggarfärd.
Än skyr jag hos mig anletsdragen,
för att jag inte deras fått
som gav mig från den första dagen
en kärlek som var utan mått.

Det är inte fadershat som Gullberg hemsöktes av utan helt enkelt förakt för sina dagars upphovsman. Något liknande finner man, fastän i mindre skala, i Kjell Espmarks självbiografi Minnena ljuger (2010). Pojken Kjell var 4 år gammal när hans far övergav familjen, en hustru och två söner, för att flytta ihop med en tandläkarkollega. De tre övergivna rycktes ur sin högborgerliga miljö och flyttade till en liten tvåa på Gärdet, där även pojkarnas mormor sällade sig till hushållet för att hjälpa till. Liksom Gullberg kom Espmark att träffa sin far bara sporadiskt – och varje gång ogärna.

Mer konkreta beröringspunkter är att de i åratal har bott på samma adresser, först på Eriksbergsgatan 12 A, sedan i villa Bergsgården på Djurgården. Den första gemensamma adressen är en ren slump, men villan på Djurgården ägs av Svenska Akademien, som båda tillhörde.

Det finns andra beröringspunkter. En viktig sådan är den distans till det egna jaget som båda visade, som om de såg sig själva genom en omvänd kikare. Gullberg var som både person och poet genomsyrad av ironi och såg sig själv som en kameleontisk rollfigur. Ett mycket frekvent motiv i hans diktning är kläder. Han tar på sig dem för att spela olika roller. Espmark, å andra sidan, ikläder sig ständigt olika roller i sin diktning och skriver sällan eller aldrig om sig själv utan praktiskt taget uteslutande om andra männi­skor, oftast tagna ur kulturhistorien. Föga överraskande är Espmark mycket intresserad av den självdistans och avsaknad av egocentricitet som präglade Gullbergs kynne.

Han är också, sist och slutligen, imponerad av Gullbergs tapperhet inför döden. En svår sjukdom ledde till att Gullberg under vinterhalvåret fick ligga på ett sjukhus i Stockholm, tjudrad vid en andningsapparat, tracheotomerad i strupen. Sommartid kunde han ännu leva under drägligare former. Han bestämde själv att sommaren 1961 skulle bli den sista och iscensatte ett maskerat självmord. Han hade övertalat en läkarvän att göra honom en sista tjänst, att ge honom en dödlig dos med piller. Av hänsyn till läkaren, som ju begick ett brott genom att bistå med aktiv dödshjälp, men även av hänsyn till släktingar och vänner, arrangerades självmordet som en badolycka. Alla utom de sammansvurna lät sig övertygas om att Gullberg förmodligen drabbats av ett krampanfall eller av muskelförlamning under en simtur. Först ett par årtionden senare kunde hans livsledsagarinna Greta Thott lätta sitt hjärta och berätta vad som hade hänt och hur.

Populärt

Seglatsen till Byzantium

I "Sailing to Byzantium" skildrar W B Yeats åldrandet och konflikten mellan kropp och själ. Skrivandet av dikten ger honom ett nytt liv.

Carl-Johan Malmberg Essä 2014 8

Grevinnan Thott åt en sista måltid med sin älskade, som iklädd badbyxor och badrock därefter lugnt gick nerför grässlänten till familjens badbrygga på sommarstället i skånska Bökeberg och sedan simmade ut i Yddingen för att dö. ”Det finns en sjö och sedan aldrig mer”, som han själv tio år tidigare hade skrivit i en dikt.

Om de sista åren i Gullbergs liv och om hans död skriver Espmark med stor inlevelse. Man kan förmoda att denna inlevelse förstärktes av att författaren själv vid denna tid visste att hans egna dagar var räknade. Jag tror att Espmark uppfattade Gullbergs uppgivna lugn inför döden som förebildligt.