Med sitt läge vid den lugna floden Niger som kantas av eukalyptusträd ger Gao intryck av en fridfull hamn. Förr kom det turister hit från hela världen men nu ligger staden i händerna på de arméer som den 26 januari befriade den från jihadiströrelsen Mujaos inflytande.

”Rörelsen för enhet och jihad i västra Afrika” verkar däremot inte ha sagt sista ordet än och det kommer säkert att dröja länge innan Gao återvinner det lugn och den frihet som tidigare karaktäriserade staden. Självmordsattacker och infiltration tar gång på gång död på invånarnas förhoppningar om fred.

Vid sidan av det ”stora” kriget, det som bedrivs av arméer från Frankrike, Mali, Nigeria och Tchad mot jihadisterna, ligger en annan strid och pyr. Den är diskretare och mindre iögonfallande men ställer olika ungdomsrörelserna mot varandra, när de allihop vill ta åt sig äran av protesterna mot de olika islamistiska rebellgruppernas närvaro, som MNLA (Nationella rörelsen för Azwads befrielse) och Mujao.

Ungdomarna som är splittrade i olika rivaliserande rörelser verkar för tillfället inte kunna komma överens. Vad som står på spel är vad som händer den dagen då freden och de maliska myndigheterna återigen är på plats i staden – vem blir då ordförande för det statliga ungdomsrådet med medföljande administrativa poster och en budget för att genomföra olika projekt? Utåt pratar man gärna om alla fördelar som regionens ungdomar skulle få ut av det och visar upp en enad fasad. Men många minns korruptionen som ungdomsrådet, precis som alla andra maliska institutioner, berördes av, och man vill gärna peka ut de ansvariga. Striden gäller alltså vem som ska ta över maktpositionerna.

Vem är det som kommer att vinna på det här? De patrullerande grupperna? Samrådsgruppen (Cadre de Concertation des Jeunes) som samlar 24 grupper, däribland Patrioterna och Nous pas bouger(ungefär Vi flyttar inte på oss)? Mötena avlöser varandra utan att man når någon överenskommelse trots de medlingsförsök som gjorts av det äldreråd som enligt traditionen agerar domare i tvister. Patrullerna hävdar att de stått för säkerheten i staden när armén och myndigheterna lämnade Gao i händerna på rebellgrupperna – MNLA, Aqmi, Ansar Dine, Mujao – och övergav staden i kaos. I april öppnade rebellerna fängelserna och lämnade invånarna och statens egendom i händerna på plundrare från alla möjliga håll. Ungdomarna organiserade nattpatruller för att sätta stopp för de stölder och våldsamheter invånarna allt för länge utsatts för.

Patrioterna och Nous pas bouger skryter med att det är de som organiserat protestmarscher efter morden på flera av deras anhängare. Vid somliga av dessa marscher i staden vägrade Patrullerna att delta. ”Det var rena självmordet. Politiker som satt trygga borta i Bamako hade börjat trycka upp t-tröjor med den maliska flaggan precis när Mujao hade förbjudit landets färger”, försvarar sig Moussa B Yoro, ordförande för rörelsen. De som utmanade Mujao-armén och marscherade i alla fall är mycket stolta över det och beskyller bland annat Patrullerna för att vara fega. Kort sagt, i staden där det nu råder en ömtålig fred, börjar det bli dags att göra upp räkningen och alla vill ha sin del av kakan.

På en i nuläget avgörande punkt tar Patrullerna på sig skulden. De gav sitt förtroende till de beväpnade islamisterna när de körde ut MNLA i juni 2012. Tidigare hade rebellrörelserna delat staden med MNLA; den tuaregiska självständighetsrörelsen, inom ramen för ett ytligt samförstånd som bara varade från slutet av mars till juni. Många av Mujao-medlemmarna var sedan länge etablerade i staden och kände Gaos ungdomar. ”Det var den här restaurangägaren, alla ungdomar från Gao träffades hos honom. När jag såg att han tog till vapen för Mujaos sak insåg jag vem han egentligen var”, erkänner Moussa B Yoro. Steg för steg avslöjade jihadisterna sin verkliga målsättning.

Politiken är aldrig långt borta i den här lilla världen av tänkare och välutbildade som omger sig av ungdomar som tappat intresset för den politiska saken. Rörelsen Nous pas bouger, som ville få befolkningen att stanna trots ockupationen, kritiserar det beteende som går ut på att ta åt sig äran för allt gott som ungdomarnas motstånd stod för. Man hävdar också att man är den enda betydande rörelse som inte slöt upp vid Gaos borgmästares sida när han mycket lägligt återvände från Bamako dagen efter att Gao befriats. ”Ingen har ensamrätt på ungdomarna”, fastslår Ousmane Maïga, en av de ursprungliga rörelsemedlemmarna. ”Patrullernas motstånd kan vi tacka Gaos ungdomar för. De flesta agerade modigt och spontant och det ska inte komma någon särskild kandidat till en framtida maktposition till godo”, fortsätter han.

Motståndet under Mujao-tiden sitter kanske inte i väggarna på kontoret till något politiskt parti. I en stad som gjort sig känd för en mycket tolerant form av islam fortsatte till exempel Ibrahim att sälja alkohol i hemlighet under hela tiden man var ockuperad av ”Guds galningar”, som de ofta kallas. En affärsverksamhet i en ekonomiskt utblottad stad där det ekonomiska utbytet oftare sker med Algeriet och Niger än med de sydliga delarna av landet och där en högriskhandel som Ibrahim inte tvekade att driva vidare till tröst för invånarna i en stad som blivit tyst efter att till och med musik förbjudits.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ibrahim gjorde motstånd också genom att efter bästa förmåga stötta sina vänner, till exempel Malick Aliou Maïga som drev radiostationen Adar Koima och som nätt och jämt undkom döden efter att uppnått en kompromiss med Mujao – de skulle å sin sida sända böner och religiösa sånger på radio Askia och Malick fortsatte att sprida sin relativt neutrala information. En dag då han råkade säga ett ord för mycket tog det inte mer än fem minuter innan Mujao hittade honom. Efter hans flykt ut ur staden ordnades en stödaktion för honom som jihadisterna inte lyckades hejda. Att helt förlora ungdomarnas stöd skulle innebära att man förlorade det ideologiska kriget.

Malick kunde återvända till Gao i början av februari. I en stad där freden fortfarande är mycket bräcklig krockar nu drömmarna om förändring och de revolutionära idéer som diskuterades så intensivt under ockupationstiden med verklighetens egoism och individuella ambitioner.