Jag går in på museet och ställer fel frågor.

Konstmuseet Zacheta i Warszawa visade i våras en liten utställning om dockteater. En undanskuffad konstform som ändå lyckades leva och utvecklas trots kommunismens förtryck.

Jag ställer naivt frågan huruvida all teater var statligt subventionerad, eller om det fanns möjlighet att starta en fri teatergrupp och spela vad man ville?

Frågan visar hur svårt det är att föreställa sig en totalitär regim när man levt hela sitt liv i en fri demokrati. Man missar det väsentliga i förtrycket.

Guiden jag talar med pausar ett ögonblick för att se om jag skämtat, sen svarar han:

”Det fanns ju bara en arbetsgivare.”

Jag inser att jag har glömt. Även om kommunistregimen i Polen på många sätt var mildare än i andra länder – exempelvis utmanade man aldrig katolska kyrkan – så levde polackerna ändå i en totalitär diktatur. Staten var den enda arbetsgivaren som kontrollerade allt.

Dockteatern kontrollerades på samma sätt som all annan kultur. All kultur administrerades via Kulturministeriet, som också skötte censuren. Det var inte så mycket censur att tala om, mest spelade man gamla klassiker. Men regimkritik släpptes naturligtvis inte igenom.

I Sverige visas dockteater sällan och ses främst som något för barn. Men dockteatern som konstform har anor ända tillbaka till teatern i det antika Grekland. Stora scener med tusentals åskådare krävde förstärkning för både syn och hörsel, varför skådespelarna spelade i masker. Dessa masker skulle förstärka rollfigurernas karaktärsdrag. Solguden Helios spelades exempelvis i en enorm mask målad med guldfärg för att visa en lysande gud. Budbäraren hos Oidipus spelades i röd mask, eftersom han jäktat med sitt bud och kommer in andfådd på scenen. Oidipus själv hade två masker. En som kung och en med utstuckna ögon.

Under den italienska renässansen utvecklades teaterformen Commedia dell ’Arte, som tekniskt är mycket lik dockteatern. Det är inte fel att påstå att Commedia är dockteater utan dockor.

Spelstilen är densamma – commedianten spelar i grotesk mask med samma förstärkta karaktärsdrag som dockan. Man säger att både masken och dockan ”dör” i profil, därför måste alla stora reaktioner ske utåt. Tekniken är replik och reaktion ut mot publiken, varefter man snabbt byter till profil för att ge fokus åt nästa skådespelare eller docka som från att ha stått vänd i profil vänder sig utåt. Eftersom allt sker enligt en speciell rytm blir reaktionerna ibland komiskt försenade.

”Men här fanns en lucka, ett undantag från regeln, ett andningshål. Här nådde inte det politiska trycket ända fram.”

känns detta igen? Varje gammal Disneyfilm, Charlie Chaplin, Helan och Halvan, Tom och Jerry, alla har lånat denna spelstil. Den lämpar sig väl för komedi, humor och satir.

Både dockteatern och Commedian har historiskt sett kunnat enbart underhålla. Men skrapade man ack så lite på ytan gick det att hitta mycket politisk satir. Commedians storhetstid var dock kort, och idag får den i det närmaste ses som en kulturrelikt. Dockteatern är däremot en självklar del av kulturen i nästan hela världen.

Det är den politiken jag söker när jag besöker utställningen ”Lalki” (Dockor) på Zacheta. Alla totalitära regimer har i alla tider använt kultur för politisk påverkan, så hur var det med dockteatern? Var det möjligt att vara fri, eller fick man böja sig för regimen? Visste man att man böjde sig?

Teaterintresset har alltid varit stort i Polen. För dem som levde ute på landsbygden utan omedelbar närhet till teatrar, ordnades med jämna mellanrum bussresor till huvudstaden, specifikt för teaterbesök. Så människor klädde upp sig i sina finaste söndagskläder och åkte över halva landet för att gå på teater.

Teatern var därför ett relevant politiskt verktyg, eftersom den nådde så många.

Dockteatern, som levde på tre ben, nådde kanske flest. Dels var man delaktig i de stora förstamajtågen. Dit bidrog dockteatrarna med stora dockor föreställande de polska hjältarna, men också groteska karikatyrer av kapitalister och imperialister.

Dels började man så sakteligen under sent 1940-tal att filma dockor i filmer för barn. Dessa filmer utsattes naturligtvis för hård kontroll av Kulturministeriet.

Dels fanns naturligtvis den traditionella dockteatern. Marionetter som spelade upp en historia för en publik. Principen var densamma – fienden, nazister, kapitalister och imperialister sågs som karikatyrer. Vännerna i andra kommunistiska länder som exempelvis Vietnam behandlades med större respekt.

Men här fanns en lucka, ett undantag från regeln, ett andningshål. Här nådde inte det politiska trycket ända fram. Den grundläggande spelstilen skapade ett skydd. Ingenting en docka kommunicerar kan tas på fullständigt allvar. Dess groteska utseende hade samma effekt. Så även det faktum att det till syvende og sidst är en docka, ett livlöst objekt, manipulerad av en dold operatör. I dockteaterns grundläggande princip fanns alltså en lucka som saknades i den rent dramatiska teatern.

Det går inte att säga exakt hur mycket regimkritik som slank igenom den vägen. Det är svårt att avgöra vad som var fullt ut humor utan en gnutta allvar. Men i den lilla marginella konstformen som vi knappt ägnar en tanke idag skedde i det fördolda ett litet uppror mot en totalitär regim.