Kärnan i den latinamerikanska boomen utgjordes av en kvartett prosaförfattare – argentinaren Julio Cortázar, mexikanen Carlos Fuentes, colombianen Gabriel García Márquez och peruanen Mario Vargas Llosa. De båda senare belönades med Nobelpriset, men också de övriga hade förtjänat utmärkelsen. Vargas Llosa är den enda som ännu är vid liv; efter en roman i fjol och en planerad essä om Jean-Paul Sartre kommer han enligt egen utsago att avsluta sin mer än sex decennier långa författarbana. García Márquez postuma kortroman Vi ses i augusti kommer i svensk översättning senare i vår.

Boomens storhetstid inföll under 1960-talet då dessa författare översattes och lästes över världen, understödda av den legendariska litterära agenten Carmen Balcells i Barcelona. De fyra var också nära vänner, och när delar av gruppen sammanstrålade vid någon prisutdelning eller författarkongress resulterade det i ett riktigt ”pachanga” (partaj), som García Márquez kallade återföreningarna. Även om de inte underordnade sig något kollektivt estetiskt program, undertecknade de gemensamma manifest och lyfte fram varandras verk i offentligheten.

Denna innerliga intellektuella gemenskap framträder tydligt i den nyutkomna Las cartas del Boom (”Boomens brev”, Alfaguara), som för första gången samlar deras brev till varandra, med tyngdpunkten på de avgörande åren 1955–1975. I ett av breven från Fuentes till Cortázar, daterat 1967, menar mexikanen att de alla skriver olika kapitel på samma stora latinamerikanska roman.

Till en början fanns det också en gemensam ideologisk grund. Den kubanska revolutionen 1959 välkomnades av alla fyra, men deras olika åsikter om den fortsatta utvecklingen på ön skulle bidra till att banden försvagades. Särskilt känslig blev den så kallade Padilla-affären 1971, då den kubanska poeten Heberto Padilla fängslades för sin regimkritik. Knytnävsslaget som Vargas Llosa gav García Márquez på en mexikansk biograf 1976 satte definitiv punkt för deras långa vänskap, men ska dock ha haft personliga motiv.

Detta måste vara en av världslitteraturens mest ingående skildringar av så kallad prokrastinering.

Mitt under kvartettens glansdagar debuterade en uruguaysk författare långt från rampljuset med romanen La ciudad (Staden, 1966). Mario Levrero (1940–2004) skrev sammantaget ett tjugotal romaner och novellsamlingar. Med åren blev han en kultförfattare i vissa litterära kretsar i hemlandet och i Argentina. Först efter sin död har han emellertid blivit känd för en något bredare allmänhet i den spanskspråkiga världen. Levrero förde ett tillbakadraget liv och gav sällan intervjuer. Under vissa perioder drog han sig nästan helt tillbaka till sitt hem. Tidvis försörjde han sig på att konstruera korsord och skriva manus till serietidningar. Men det fanns också faser med mer livaktiga kontakter med omvärlden. Under en tid drev han en liten bokhandel i Montevideo. Skrivarcirklarna som han höll i sitt hem samlade ett antal yngre adapter, varav några själva har blivit uppmärksammade författare, som Pablo Casacuberta och Fernanda Trías, som för ett par år sedan kom i svensk översättning med science fiction-dystopin Rosa slajm. En annan av dessa studenter har axlat hans arv och håller numera kurser i Barcelona enligt hans ”levreriska” metoder.

Vissa bedömare föredrar den första fasen av Levreros författarskap, som ibland gett honom epitetet ”Uruguays Kafka”. Andra läsare tilltalas mer av det autofiktiva stråket i hans prosakonst, som blommade ut mot slutet av hans liv och som huvudsakligen ligger till grund för hans postuma berömmelse. Personligen tycker jag inte att man måste välja mellan det ena och det andra spåret; de griper in i varandra och ter sig båda som oundgängliga delar av ett verkligt betydande författarskap i de senaste decenniernas latinamerikanska litteratur.

Den tidiga novellsamlingen La máquina de pensar en Gladys (”Att tänka på Gladys-maskinen”, 1970) präglas av surrealism, underfundig humor och märkliga premisser som för tankarna just till Kafka. Att boken länge var närmast omöjlig att få tag på, säger något om hur Levreros verk under en tid var på väg att falla i glömska och främst utgjorde en angelägenhet för ett fåtal hängivna följare och samlare av sällsynta böcker. Sedan några år tillbaka har emellertid också hans första böcker börjat komma i nyutgåvor.

Så småningom drogs Levrero alltmer till den autofiktiva dagboksromanens form. Tendensen mynnade ut i Levreros idag mest lästa och omskrivna bok, den omfångsrika och postumt utgivna La novela luminosa (”Den bländande romanen”, 2005). Vid första anblicken är det svårt att greppa bokens tillkomst och sammansättning. Den består nämligen av två delar, skrivna vid helt olika tidpunkter – en prolog och själva romanen. Prologen är dock i allra högsta grad en del av romanen, och dessutom dess längsta del. Den heter ”Stipendiedagbok” och har tillkommit under ett års tid, mellan augusti 2000 och augusti 2001. Bakgrunden är att Levrero efter en lång period av knaper ekonomi – under en tid säger han sig inte ens haft råd att köpa papper att skriva på – tilldelats ett Guggenheimstipendium. Pengarna ska användas för att slutföra eller utvidga hans självbiografiska Den bländande romanen som skrevs 1984 och som utgör den sista delen av boken.

Vi får veta att Levrero några år tidigare genomgått en skilsmässa och nu bor ensam i en lägenhet i Montevideos gamla stadskärna. Vid det här laget har han en lång litterär bana bakom sig, som dock stagnerat. Hans sociala umgänge är reducerat men flera kvinnor – som benämns endast genom förkortningar eller initialer – har spelat eller spelar fortfarande en viktig roll i hans liv.

Detta måste vara en av världslitteraturens mest ingående skildringar av så kallad prokrastinering. Ibland vänder han sig urskuldande direkt till ”Herr Guggenheim” i sina anteckningar, samtidigt som han ständigt skjuter upp romanskrivandet till Dagen D. Han redogör utförligt och tålamodsprövande för olika problem med programvaran på datorn, där han lägger patiens eller porrsurfar. Det omgivande samhället – politik och världshändelser – lyser med sin frånvaro. På valdagen går han inte och röstar, dels för att det regnar, dels för att klockan redan har blivit 18 när han kommer upp ur sängen.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Samtidigt växer den dagbok vars tillblivelse och utveckling han själv hela tiden kommenterar.

Centralt är det underliggande resonemanget om så kallade ”experiencias luminosas” – en sorts enastående eller bländande händelser och erfarenheter. Levrero vill försöka fånga dem med språket utan att deras lyster går förlorad – det är grunden för själva hans romanidé. Det finns en förhoppning om att detta estetiska projekt ska sammanfalla med ett existentiellt uppvaknande ur den djupa leda han befinner sig i. Det talas om en återkomst – som är ingenting mindre än ”återkomsten till mig själv”.

I den äldre och kortare delen av projektet som – liksom helheten – har titeln Den bländande romanen, blir läsaren rikligt belönad i form av några skarpt lysande händelser av det slaget titeln syftar på. Utgångspunkten är fortfarande en existentiell vilsenhet, och han talar om sitt konstnärliga projekt som ”gagnlöst” – men just därför måste han genomföra det. Med underbar konkretion berättas episoder som författaren alltså betraktar som ”enastående” eller ”bländande”. Till dessa hör den gången när han i förbigående under en cykelfärd fick se en flicka med gröna ögon som satt lutad mot en mur; senare på natten ser hon kärleksfullt på honom i en dröm.

Även om det i år har gått 20 år sedan han gick bort, är det svårt att se hur uruguayska kulturbyråkrater skulle kunna initiera ett jubileumsfirande av en så udda och svårdefinierad författare som Levrero. Den begynnande internationella uppmärksamheten har fått vissa att jämföra med chilenaren Roberto Bolaños postuma berömmelse efter millennieskiftet. Men de svenska översättningarna låter ännu vänta på sig. Hos Levrero är det långt till totalromanerna, de historiska synteserna och breda samhällsfreskerna hos boomens författare. Mario Levreros kapitel är skevare, vilsnare och mer intimt. Men nog förtjänar det sin plats i den stora latinamerikanska romanen